Prometheus

Bildt och folkmordet på armenier

2010-03-12T12:19:00.004Z

Den svenska utrikesministern Carl Bildt beklagar att riskdagen igår beslöt att kalla mordet på armenier och andra folkslag i det sönderfallande ottomanska riket för folkmord och menar att det försvårar försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg är jag tveksam till att man ska rösta om olika historiska skeenden utan man bör överlämna historisk forskning till historiker. Vad man däremot bör göra är att på grundval av sådan forskning föra en konsekvent politik som tar avstånd från alla typer av både förtryck, dödande och även andra politikers och länders försök att mörklägga vad som har hänt i historien.

Turkiet är ett mäktigt land som den Europeiska unionen gärna vill ha in som medlem, men då under förutsättning att landet lever upp till vissa kriterier, kriterier som inte bara är ekonomiska utan även politiska. Ett av dem är att erkänna kundernas rätt till sitt språk och sin kultur och ett visst mått av självbestämmande. Ett annat krav borde vara att erkänna de förbrytelser som man har gjorts sig skyldiga till i historien. Folkfördrivningarna och det systematiska dödandet av framförallt armenier är ett av de närmast ofattbara brott man har gjort sig skyldiga till. Detta brott förtigs systematiskt i turkiska medier och i deras historieskrivning och om någon inom landets gränser offentligt talar om händelsen, som t ex nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk, leder det till åtal och i vissa fall fängelse.

Därför är det viktigt att andra länder talar klarspråk när Turkiet vägrar att göra det. Carl Bildt menar att beslutet i riksdagen är beklagligt och han tänker tona ner det i sina kontakter med Turkiet (i den mån några kontakter nu kommer att äga rum). Det är beklagligt. Jag hade önskat att något beslut i riksdagen inte hade tagits, men att den svenska regeringen i sina kontakter med Turkiet hade påpekat hur viktigt ett erkännande av tidigare brott görs av Turkiet, liksom att man erkänner kurderna som ett eget folk och slutar tvinga dem att tala turkiska och att uttala att man är en stolt turk.

Vi skulle med kraft fördöma en tysk regering som inte ville erkänna förintelsen på judar under andra världskriget, liksom vi skulle med kraft fördöma förnekelser av folkmordet i Rwanda. Det är dags att även detta brott mot mänskligheten tas upp och erkänns.

DN1, DN2, DN3, SvD

Turkiet och folkmordet på armenier 1915

2010-03-11T21:29:00.005Z

Den svenska riksdagen röstade oväntat igenom att beteckna mordet över en och en halv miljon armenier inom det sönderfallande ottomanska riket 1915 som folkmord. Detta armeniska folkmord har varit känt under en mycket lång tid, men har först på senare år blivit föremål för en allt större och mer intensiv diskussion, inte minst med anledning av Turkiets ansökan om medlemskap i den europeiska unionen. Bara för några dagar sedan röstade även en panel i den amerikanska kongressen genom en liknande resolution. Efter båda dessa politiska beslut kallade Turkiet hem sina respektive ambassadörer i protest mot det man anser vara förfalskade uppgifter som inte har något historiskt underlag.

Historikerna är relativt ense om vad som hände under de enorma folkförflyttningar som ägde rum när det ottomanska riket föll ihop och den Turkiska staten grundades. Frågan är dock huruvida enskilda länders representanter ska uttala sig i frågan och vad syftet med ett sådant erkännande skulle vara. Jag anser att politikers uppgift inte i första hand ska vara att bedriva historisk forskning och kan hålla med Henrik Berggren i DN som är skeptisk till 'parlamentariska omröstningar om vad som är sant och falskt i historien'. Det blir onekligen ett slags 'absurd spegelbild av det turkiska förnekandet', men när vi för samtal om dagens politik måste vi även vara medvetna om vår historia och i kontakter med den turkiska staten måste vi vara tydliga med att kräva att denna mörka del av landets historia faktiskt kommer upp till ytan och diskuteras. Turkiet har en historia av systematisk förnekelse av detta oerhörda folkrättsliga brott. Om landet vill bli medlem i den europeiska unionen måste landets politiker och intellektuella på allvar ta upp denna fråga.

Jag vet inte riktigt om det är rätt väg för Sverige eller för USA eller något annat land att via parlamentariska omröstningar slå fast att ett folkmord har begåtts. Däremot måste våra politiker vara tydliga i sina kontakter med deras turkiska kollegor att detta brott måste erkännas - av turkarna själva. Detta är viktigt inte bara för upprättelsen av de armenier och andra folkslag som blev offer för den gryende turkiska nationalismen, utan även för turkarna själva. Genom att bli medvetna om sin historia kan de också äntligen ta steget in i framtiden, en framtid fri från nationalistisk chauvinism och förtryck.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, NY Times, Guardian1, Guardian2,

Religionen kränker människorna

2010-03-11T09:22:00.007Z

'Varför kränka vanliga muslimer?' frågar Nalin Pekgul i dagens SvD. Hon skriver om hur avskyvärd hon finner Lars Vilks’ framställning av Muhammed som rondellhund. Hon beskriver hur hon känner sig personligen sårad:

För muslimer är hunden oren. Att framställa profeten Mohammed som en hund är därför mycket sårande. Karikatyrer som driver med makten eller förlöjligar våldsverkare kan man begripa, men detta? Varför kränka vanliga muslimer?

Att kritisera en religion innebär alltid att man riskerar att ‘såra’ dem som omfattar denna religion. Vägen från ett tillstånd av påtvingat självbedrägeri är smärtsam. Upplysningen har alltid stött på motstånd inte bara från dem som befinner sig i ledande positioner inom kyrkor och andra religiösa inrättningar som på olika sätt försöker hålla människorna förtryckta med hänvisning till en religiös ordning, utan även från dem som är förtryckta i och genom denna religion. Religionen i sig är, som Marx påpekade, ett opium för folket, både i den meningen att den förslavar människorna och gör dem till fogliga redskap för dem som innehar makten i samhället, samt i meningen att det är ett slags illusoriskt lyckorus för dem:

Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.

Att Nalin Pekgul och andra som säger sig vara progressiva och för ett sekulärt samhälle ändå är så indoktrinerade i sin syn på vad som är heligt och vad som är orent att hon störs av hur en ganska medioker svensk konstnär framställer det som sägs vara guds profet på jorden visar hur oklar hennes bild är av människans rätt till självbestämmande. Hon förstår inte att islam, liksom de andra två stora monoteistiska världsreligionerna judendom och kristendom, i sig är förtryckande och kvarlevor från en tid då människan förslavades i ett system där den allsmäktiga guden har oinskränkt makt över de patetiska små människorna som han har skapat för att glorifiera sin existens. Naturligtvis är det inte så, människorna har naturligtvis själva skapat denna gudom för att de inte har förmått förklara den komplexa världen och det till synes absurda mänskliga predikamentet. Religionen har gett en tröst för människan i hennes ofattbara sårbarhet i en värld som hon inte kan kontrollera och som hon inte till fullo förstår.

Alla religioner, i synnerhet de missionerande, som kristendom och islam, säger sig vara ’kärleksreligioner’, men det är en tvetydig kärlek som man predikar. Man predikar även gudsfruktan som det sammanhållande kittet, det som ska hålla människorna ifrån det okontrollerade och skändliga köttet, som leder henne in i fördärv och förtappelse. I ett upplyst samhälle är det inte fruktan för guds straff som håller samman människorna, utan vetskapen om att vi alla är beroende av varandra och att vi därför måste skapa en ordning inom vilken vi alla kan samvara. Steget är bort från det som Kant beskriver som ’människans självförvållade omyndighet’.

Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sitt eget förstånd utan ledning av andra. Självförvållad är denna oförmåga då dess orsak inte ligger i brist på förstånd utan brist på beslutsamhet och mod att använda det utan andras ledning. Sapere aude! (Våga veta!) "Hav mod att använda Ditt eget förstånd" är alltså upplysningens valspråk.

Det som verkligen är kränkande i detta sammanhang är de religioner som fortfarande tvingar på människorna sina vidskepliga dogmer och som får människor att döda och dö för sin religion. Pekgul och andra borde rikta in sin kritik mot dessa auktoritära tankesystem istället för att lämna ett halvhjärtat stöd för någon som är utsatt för dödshot och samtidigt släta över detta dödshot genom att tala om att hon känner sig kränkt i sin vidskepliga tro att hunden är oren. Guds händer är inte bara orena utan helt igenom blodindränkta. Det är inte religionskritiken som är den största kränkningen av människorna, utan religionen i sig. Som Voltaire uttryckte det på 1700-talet: 'Ecrasez l'infâme!' Krossa den skändliga!

Se även Lena Anderssons utmärkta artikel. Se även SvD om EU:s ambivalenta inställning.

Vilk och kulturvänsterns postkoloniala blindhet

2010-03-10T09:49:00.011Z

Igår greps sju personer för att ha planerat att döda Lars Vilks för hans ’brott’ att ha framställt profeten Muhammed som rodellhund. Ledare för al-Quaida utfäste för tre och ett halvt år sedan ett en belöning för den som avrättade den svenska konstnären för hans illdåd. Liksom vad som hände efter publiceringen av Muhammedteckningarna i den danska tidningen Jyllands-Posten är det kränkta religiösa känslor som leder till att man på detta sätt kränker det som vi ser som en av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, rätten att uttrycka sin åskådning i tal och skrift utan risk att bli straffad eller på annat sätt förföljd för denna handling, så länge åsikten inte strider mot andra rättigheter. Detta förebehåll är viktigt, framförallt för att det ger skydd mot företeelser som vi inte finner förenliga med ett humant samhälle, som t ex hets mot folkgrupp. Ibland kommer konflikten mellan dessa två principer, yttrandefriheten och skyddet av utsatta grupper i öppen dager, som t ex när partier och grupper som har öppet främlingsfientliga idéer ändå tillåts verka inom ramen för det demokratiska systemet. Man skulle kunna säga att detta är ett pris som vi tvingas betala för det öppna samhället. Även djupt odemokratiska grupper, som har det demokratiska samhällets nedmontering på sin agenda tillåts verka inom detta system. Hotet mot det demokratiska öppna samhället kommer nu från flera olika håll och har helt olika sätt att argumentera, men motståndarna finner varandra i angreppen på det moderna öppna samhället.

Det är detta sammanhang vi måste se hoten mot bl a Lars Vilks. Det är ett angrepp inte bara mot honom personligen, utan mot hela det värdesystem som vi i västvärlden bekänner oss till och på vilket vårt samhälle vilar. Stödet för honom måste vara starkt och ges öppet av både politiker, rättsväsendet och av andra representanter för kulturen. Det är därför glädjande att se hur uppslutningen för honom är så stor från ledande medier. En intressant iakttagelse är dock att man är så rädd för att uppröra dem som attackerar det sekulära öppna samhället att man nästan genomgående undviker att tala om hur detta hot har en religiös bakgrund. Man talar allmänt om hotet mot det öppna samhället, men sällan om hotet mot det sekulära samhället, som faktiskt är en betydande del av hur det moderna samhället har byggts upp kring principen om den enskilda människans okränkbarhet och i avståndstagandet mot religiösa föreställningen om en gudomlig ordning.

Särskilt iögonfallande är därför Maria Schottenius’ lilla korta uppmaning att vi måste stödja Vilks i dagens Dagens Nyheters kulturdel. Hon skriver att

’Det han utsätts för är ren kriminalitet, det har ingenting med religion eller kultur att göra.’ I nästa mening uppmanar hon till tydlighet i diskussionen av Lars Vilks och hans provokationer:

Lars Vilks har rätt att rita vilka teckningar han vill. Yttrandefrihet och tryckfrihet är avgörande i en demokrati. Lars Vilks måste stödjas. Försöken att skrämma honom eller andra människor genom att prata om respekt inför religion och samtidigt hota med mord är inte värda mer respekt än vad vi visar vilken kriminell knivmördare som helst.

Det här är inte frågan om att vi inte ska visa respekt för dem som försöker skrämma människor till tystnad, utan en fråga om att korrekt kunna se varifrån hoten mot våra grundläggande principer kommer ifrån. Detta hot har i allra högsta grad med religion att göra. Människor agerar i tron att deras gud ger dem rätt att handla på sätt som strider mot världsliga lagar. Religionen ger dessa människor en övertygelse och en styrka som gör att de faktiskt är mycket farligare än ’vilken kriminell knivmördare som helst’.

I dessa sk postkoloniala tider, där alla hänvisningar till några som helst kulturella motsättningar baserade på religion, annat än de historier som pekar på den kristna världens övergrepp mot resten av världen, är tabu, har vi avhänt oss av de instrument som behövs för att se hur konflikter i den värld som har uppstått efter det kalla krigets slut utformas och får sin logik. Även om Huntingtons tes om civilisationernas kamp kan ses som en grov förenkling av ett komplext förlopp är det ändå en fingervisning om hur framtida konflikter kan komma att få uttryck. (Huntingtons bok är dock mycket mer nyanserad än vad många debattörer anser. Det verkar som att många fördömer denna bok utan att ha läst den.) Vi kommer då också se interna stridigheter inom dessa civilisationer och jag menar att en av de stora grundläggande konfliktområdena kommer att vara frågan om religionens ställning, där religion och sekularism kommer att stå mot varandra.

Schottenius talar om att det är ’groteskt’ att Vilks' teckning av Muhammed som rondellhund kan kosta honom livet. Det är groteskt, men inte något som vi inte kan förklara om vi antar ett perspektiv annat än det som den postkoloniala vänstern anammar. Vi har i Europa en lång och mödosam kamp mot religiöst förtryck bakom oss. Det har varit en framgångsrik kamp. Människorna i de sekulära europeiska samhällena har i mycket högre utsträckning än någonsin tidigare möjlighet att själva välja hur de vill leva sina liv, utan dekret och pålagor från religiösa instanser. Denna frihet ser de flesta idag som en självklarhet. Ett av hoten mot denna frihet och kanske det största hotet, kommer från å ena sidan religiösa fanatiker som ger sig själva rätten att ställa sig över rättstaten genom attacker som dem mot Vilk och andra ’provokatörer (som Rushdie t ex), å andra sidan den nyreligiositet som sprider sig i västvärlden. Det intressanta är att dessa två grupper ibland finner varandra i framförandet av olika typer av inskränkningar i yttrandefriheten med hänvisning till att religiösa känslor inte får kränkas.

I detta sammanhang är Schottenius’ förringande och närmast bagatelliserande av hotet mot det demokratiska samhället groteskt. Vad vi har att göra med är en återgång till närmast medeltida föreställningar om vad som är rätt och fel och vi måste vara klara och tydliga i vår kritik av denna på vidskepligheter baserade världs- och människosyn och i försvaret av det moderna, sekulariserade, öppna och demokratiska samhället.

Andra bloggar: Peter Englund, Röda Malmö
Se även DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, Guardian

Here come the comedians...

2010-03-02T14:28:00.003Z

Även här i Sverige får vi ett litet religiöst krig om uttolkandet av den heliga skrift etc. Gammelpredikanten med nyliberal framgångsteologisk övertygelse Siewert Öholm attackerar den folkligt trevliga Jonas Gardell, medan en av hans anhängare tackar gud för att bögarna får agera Jesus-experter. Det är ganska kul, men också ganska tröttsamt. Mest allvarligt är kanske ändå att det hela tillåts breda ut sig i media och inte minst i public service-TV. Är det till sånt här trams som licenspengarna ska gå?

Weyler om Reepalu

2010-03-02T12:39:00.006Z

I söndagens krönika i Godmorgon världen fick vi ta del av en del i en hätsk kampanj mot det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu. Förläggaren och författaren Svante Weyler beskriver Reepalu som en antisemit och liknar honom vid politiker i det öppet antisemitiska Ungern. Weyler säger bl a:

Reepalu förnekar nu alltså att han är antisemit, han har inte alls nåt emot judar, men, och här kommer problemet, när han tillfrågas om attackerna mot enskilda judar i Malmö så söker han en rationell förklaring till dom. Han sätter dom i samband med Israels politik i Palestina. En jude kan alltså i Reepalus ögon vara ansvarig för vad den israeliska regeringen har för politik bara genom att vara jude.

Reepalu har fördömt de attacker som har genomförts mot judar i Malmö, men han har gjort det som Weyler, Per Gudmundson, Fredrik Federley, Dilsa Dermirbag-Sten och många andra inte menar att man får göra: rationellt försöka förklara hur det kommer sig att antisemitismen breder ut sig och på vilket sätt den förhåller sig bl a till staten Israels politik och till sionismen.

Weyler leker i sin krönika med olika formuleringar som gör att även budbäraren ges skulden för budskapet. Att tala om att söka en rationell förklaring till någonting är ett uttryckssätt som inte enkelt skiljer på rationaliteten hos den som utför studien eller hos dem som studeras. För att förstå någons handlingar måste man försöka förstå de motiv som driver någon att handla på ett visst sätt. Om man anklagar den som studerar någonting som man själv finner motbjudande för att rättfärdiga det man studerar eller söker svar på kommer man att begränsa utrymmet för alla studier av annat än det som man finner vara acceptabelt. På så sätt blir analyser av de sociala och kulturella förutsättningarna för nazismen t ex helt oacceptabla och någon som studerar eller försöker förstå hur den ideologin har uppstått blir beskylld för att vara proto- eller t o m pronazist.

Reepalu försvarar inte på något sätt attacker mot judar. Han försöker förstå hur det kommer sig att vissa människor kan komma att uppfatta t ex en demonstration för Israel som provocerande vid en tidpunkt där denna stat bombade en liten trängd enklav (Gazaremsan), med upp emot 1400 döda som följd. Här kan man naturligtvis tala om att han 'uttrycker en förståelse' eller något sådant för att på något sätt smutskasta Reepalu och påskina att han därmed rent normativt skulle ställa sig på samma sida som dem som attackerade demonstrationståget.

Hos Weyler blir således uttrycket 'sätta i samband' liktydigt med att göras ansvarig. Det är inte det Reepalu försöker göra. Han pekar på ett samband mellan Israels agerande och det uppblossande hatet mot Israel och mot enskilda judar. Han prisar det inte, han säger inte att det är rationellt, han säger inte heller att det är önskvärt eller gott på något sätt. Han uttrycker bara en förståelse (i Webers mening att man söker subjektiva motiv för ett visst handlande) för att en del kan reagera på det sättet. Genom att göra en analys som vilken samhällsvetare som helst skulle kunna göra blir han sedan beskylld för att vara antisemit.

Det som Weyler gör i sin krönika är billigt, enkelspårigt och i längden ytterst skadligt för den allmänpolitiska diskussionen. Om debatter förs på den låga nivån avhänder vi oss instrumenten för en (rationell) förståelse för vår värld. Om vi inte kan söka svar på uppkomsten av och grogrunden för vissa politiska och sociala företeelser som vi inte tycker om kan vi heller inte göra någonting åt dem.

Se även SvD.

Slöjan och friheten

2010-02-28T21:37:00.004Z

Idag kan vi återigen läsa en artikel i Dagens nyheter som behandlar frågan om slöjans vara eller inte vara. Alia Khalifa får återigen beskriva sin upplevelse av att vara ofri i Sverige eftersom hon inte kan bära sin niqab utan att bli föremål för ifrågasättanden. I hela artikeln framställs detta som en fråga om frihet att bära slöja och det svenska samhället som intolerant och förtryckande. Endast en gång ställs frågan om att denna sed skulle kunna vara något som återspeglar en verklighet där kvinnor faktiskt begränsar sitt liv. Frågan är dock ställd som att det är frågan om att kvinnorna själva som skulle begränsa sig själva, inte som att någon tradition eller värdesystem pålägger dem ett handlingssystem som är begränsande. Svaret på denna fråga blir också upprört: 'Snälla, sluta idiotförklara oss! Vi är inte några intelligensbefriade kvinnor som bär slöja för att våra män tvingat oss.' Så kanske det är, men samtidigt beskrivs inledningsvis hur relationen mellan Gud och människan som 'personligt', och som en konklusion på denna inställning säger Alia att för henne 'känns det rätt att täcka ansiktet'. Männen kanske inte kräver det, men den gud som hon har ett personligt förhållande till vill att hon ska täcka en del av sin kropp för hon må komma till paradiset. Vi får alltså en insikt i hur den enskilda trosutövaren åläggs/ålägger sig själv att göra någonting för att den allsmäktige guden finner att så är önskvärt.

Mycket mer öppet kan det kanske inte formuleras a hur det förment rationella valet faktiskt ingår i en struktur som syftar till att undertrycka det individuella valet. Det problematiska är både de religiösa föreställningar om vad man bör ha på sig och vad man inte bör eller får ha på sig och tron att vi har en egen fri vilja. Det kan ju låta lite motsägelsefullt, men en central insikt för de flesta seriösa sociologer. Vi är alla historiska situerade och har inte valt vilket samhälle eller vilken kultur vi föds in i. Att tro att vi har en fri vilja är bara självbedrägeri. Däremot kan vi genom att studera de mekanismer och strukturer som styr oss anta ett slags reflexivt perspektiv till dem och kanske i viss mån göra oss själva till subjekt i en mer reell mening, dvs medvetna om de strukturer som både begränsar och ger oss resurser att handla. Här gäller det ju inte bara materiella resurser utan även ideologiska, normativa och kulturella resurser.

Vi har tyvärr på vissa områden och i vissa cirklar kommit långt ifrån det upplysningsideal som tidigare omfattades av både liberaler och socialister, där vi historiskt gör oss av med diverse föreställningar om att det skulle finnas någon makt utanför oss själva och vår sociala omgivning som skulle diktera hur vi ska bete oss. När Gud är död, eller föreställningen om Gud inte längre plågar oss (eller ge oss falsk trygghet), måste vi själva skapa vår moral tillsammans med andra människor och i relation till naturen.

Bärandet av slöja återspeglar en religion och en kulturell föreställning om att kvinnan är något som både ska beskyddas och som mannen ska skyddas ifrån och därför ska tämjas eftersom hon är ett hot mot den kultiverade mannen som står närmare Gud. Istället för att omhulda denna djupt kvinnofientliga och människofientliga inställning bör vi ta avstånd från uppfattningar om att det skulle vara fråga om ett fritt val av de kvinnor som stänger in sig. De kan naturligtvis känna sig fria i sina handlingar, men det gjorde även de kvinnor i västvärlden som tidigare slaviskt underkastade sig sina mäns diktat.
För att parafrasera Marx och Engels: Kvinnorna i dessa kulturella områden har ingenting annat än sina bojor att förlora, men de har en värld att vinna!

Vi bör inte införa något förbud mot slöjor, men de pseudoradikala elementen inom vänstern som gullar med religioner och auktoritära värderingssystem måste ifrågasättas och avslöjas som det reellt reaktionära kraft de företräder. Denna falska radikalitet blir ännu mer stötande när det framställs i namn av tolerans, men vi har att göra med en tolerans för intoleransen, ett försvar för förtrycket, vilket är långt ifrån den progressivitet som man anser sig, samt ger sken av att, företräda.

Mea culpa

2010-01-08T08:14:00.008Z

Jag sitter och förbereder, eller snarare omformar gamla, föreläsningar och kommer till den obehagliga insikten att det jag tidigare har sagt vid tidigare föreläsningar inte har varit korrekta. Så kan det naturligtvis vara; att man faktiskt lär sig något nytt, omtolkar den kunskap man tidigare har haft och på så sätt verkligen gör en omvärdering av de föreställningar man tidigare har haft på ett sätt som gör att tidigare idéer inte endast känns gamla och onyanserade men falska. I det här fallet rör det sig om något som jag har hämtat från en bok som behandlar det ämne som jag ska föreläsa om och som jag ganska okritiskt och osmält hade inkorporerat i min föreläsning. Nu blir det så uppenbart hur ett sådant tillvägagångssätt är så farligt och fördummande; så oförlåtligt men ändå så förståeligt. I vår oändliga okunskap och brist på tid och förmåga att ha överblick över allt som tilldrar sig och alla teorier och angreppssätt som vi ska uttala oss om blir det lätt så att vi ibland tvingas lita på andras omdömen, andras iakttagelser, andras tolkningar. Då vi inte kan ha en överblick över allting och då vår direkta 'bekantskap' (acquaintance för att tala med Russell) måste vi lita information från andra. Det mesta av vår kunskap bygger just på sådan överförd information, överförd från andra människor uttalanden, kodifierade i språket och i praktiker etc. Vi har här att göra med ett slags språklig och kognitiv arbetsfördelning (cf Eco och Putnam). Det kunskapande subjektet är inte en atomär individ utan en nod i ett utvecklat intersubjektivt nät som sträcker sig bakåt i tiden och över kulturella och nationella barriärer. Kunskapen är interaktiv och formeras i den dialog vi har med våra förfäder och våra samtida om en värld i vilken vi är bara tillfälliga krusningar.

Ur det perspektivet ter sig våra krampaktiga försök att nå fullständig kunskap om världen fruktlösa och hybrisaktiga, men det är ju just bara om vi ser oss som atomära, isolerade öar och inte som just noderna i det nätverk som skapar denna kunskap om världsalltet.

Ändå känns min tidigare villfarelse som oförlåtlig för att jag ändå inte når upp till det ideal av kritiskt tänkande som jag annars håller så högt och som jag menar är det krav vi trots vår litenhet kan ställa på våra individuella förhållningssätt till detta intersubjektiva processuella nätverk.

Hur svårt är det ändå att känna som Dagerman i Bränt barn:

Det finns bara en människa i hela världen som Du kan lita på, och den människan är Du själv. Det är en fruktansvärd tanke, men när man tänkt på den ett tag märker man, att det också är en lugnande tanke. Så länge man kan lita på sig själv är i själva verket ingenting förlorat. Förlorat blir först allting, när man märker att inte ens på en själv kan lita på. Därför gäller det att i varje ögonblick vara pålitlig mot sig själv, att inte låta en lura en själv. Därför är det så viktigt att vara medveten om vad man själv gör, och det enda sätt på vilket man kan uppnå en sådan kunskap är ju att analysera varje minsta bit av sina känslor och sina handlingar. (Bränt barn s 132)

för hur kan vi nå denna förmåga att analysera de egna handlingarna och i minsta detalj verkligen förstå hur man agerar och orsakerna till att man träffar de val man gör i sin livsvandring. Att analysera varje minsta lilla bit av sina känslor är både ensamt och självutlämnande på ett sätt som få människor klarar av att handskas med. De flesta lever inte sina liv med den hållningen utan med en uppsättning rationaliseringar som gör det uthärdligt att leva; som bäddar in våra liv i mindre brutalt nakna bilder av oss själva i vår bräcklighet. Våra handlingar tål ibland inte att granskas på det sätt som Dagerman menar är grunden för att leva ett autentiskt liv: att inte förlora sig själv. Vi strävar dock efter förklaringar av något slag och det är där som våra rationaliseringar, bortförklaringar och livslögner ibland kommer fram och ger oss tröst i den ständiga Sisyfoskampen mot vår egna efemära obetydlighet. Ibland gäckar vi oss själva och handlar på sätt som vi inte kan förklara, inte ens genom dessa livslögner och då inträder denna avgrundsdjupa känsla av att förlust och vilsenhet, som om vi inte bara är vilse utan även har tappat bort de medel med vilka vi skulle kunna finna vår väg igen. Dagermans beskriver detta som en känsla av att inte längre kunna lita på sina tankar:

Ibland gör vi en handling utan att veta varför. När den är gjord blir vi förvånade över att vi gjorde den. Eller också blir vi rädda. Men ur förvåningen likaväl som rädslan växer fram en förklaring till handlingen, måste göra det, ty det oförklarade fyller oss med en ångest som vi inte orkar bära länge. Men när förklaringen väl är tänkt eller uttalad har vi glömt att den kom efteråt, att handlingen kom först. Blir vi aldrig påminda om det, därför att handlingen stämmer med förklaringen, är allt gott och väl. Men ibland är allt inte gott och väl. Det är då vi plötsligt märker att förklaringen som gavs oss är lögnaktig, att den, när handlingens följder en gång står klara för oss i ljuset av allt det som sedan hände, då visar sig vara en förfalskning av vad vi innerst avsåg med handlingen. Det är då vi känner verklig ångest. Ty verklig ångest är att inte kunna lita på sina tankar när de är ensamma. Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann. (Bränt barn, s 98)

Långt ifrån min känsla av förljugenhet i mina tidigare föreläsningar är jag nu någonstans där själva jaget känsla för sig själv står på spel och där jag inte längre vet hur jag ska förhålla mig för att kunna känna att jag kan se på mig själv i spegeln utan att undra och kanske även förfäras över vem som döljer sig bakom skalet som nu har blivit så bekant.

The Dillinger Escape Plan och tidens oregerlighet

2010-01-07T14:45:00.002Z

Det dröjer inte så länge till Dillinger Escape Plans nya CD, Option Paralysis, kommer ut och vi har redan fått lite smakprov från den via Youtube och deras hemsida. Kul att ha något att se fram emot i vintersörjan med feber och bihåleinflammation och allmän mental paralys...

Rasismen och hatet på nätet

2009-12-15T07:25:00.005Z

I kommentatorsfälten till tidningarnas artiklar samt på siten Newsmill grasserar en ny ordning och en ny ton som för tankarna till 30-talet. Idag kan man t ex läsa i kommentarerna till DN:s artikel om det stora intresset för att deltaga i vargjakten följande kommentar:

Ut och gör lite nytta istället jägarskrällen!
Hela södra Sverige invaderas ju av muslimer.
Fram med rödpunkssikten och hålspetskulor ur gömmorna nu och ut med er i nattmörkret.

DN kommer troligen att radera denna kommentar, men nya dyker upp hela tiden, med liknande budskap. Bakom anonymiteten vågar man säga det som man i ett öppet samtal kanske inte skulle våga säga annat än till sina mest inkrökta vänner. Här ger man dock fritt utrymme för människovidriga och hatiska budskap.

Den nya informationstekniken visar här sin komplexa och motsägelsefulla inverkan på världen: Den krymper världen och gör oss alla till medborgare i den som McLuhan kallade för Gutenbergsgalaxen, den globala byn och den möjliggör på det sättet goda samtal mellan kulturer som kan bidraga till ett mer tolerant samhälle, men den ger också utrymme för helt andra krafter som kanske också kan sägas ha att göra med den globala byn. Den gör att ryktesspridning får en mycket större genomslagskraft och den ger också oanade möjligheter för det slags förföljelse och uppmaning till hatbrott som vi ser i kommentaren här ovan. Kommentatorsfälten till tidningarnas artiklar är övervägande av det senare slaget och även om tidningarna ingriper och censurerar de värsta inslagen tillkommer nya hela tiden och gör den öppna diskussionen till en tragisk uppvisning i intolerans och hat.

...so long ago, and so far away...

2009-11-27T16:09:00.002Z

Att vara ärlig mot sig själv...

2009-09-07T10:56:00.003+01:00

Hur svårt är det inte att alltid vara ärlig mot sig själv i sina relationer till omvärlden? Att hela tiden stå upp och inte falla för det tryck som gruppen, andra signifikanta individer i ens omgivning och media utsätter en för kräver ett mod och en sinnesnärvaro som ibland är omöjlig att uppbåda. Det kan röra sig om de mest triviala saker till mer politiskt och etiskt brännande frågor. Hur långt kan vi gå i vår förnekelse av de mest grundläggande övertygelser vi har för att inte uppröra eller såra? Sårar vi inte mer genom denna fega anpassning?

Socialdemokratisk satir

2009-04-27T08:31:00.002+01:00

Mona Sahlin anser att hennes ställning i det socialdemokratiska partiet som stark: 'Jag har ingen som helst oro där. Tvärtom.'

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om henne eller om hennes parti överhuvudtaget. Man verkar ha en så dålig koll på i stort sett allt om man säger något sådant. Sahlin pratar om att det är viktigt att få folk att se att hennes parti kan göra skillnad och att det framgår att partiet vet hur folk har det. Med tanke på vad som har hänt under den senaste tiden i turerna kring AMF och Wanja Lundby-Wedin etc är det svårt att se hur makteliten inom Socialdemokraterna verkligen vet hur vanligt folk har det och om de överhuvudtaget bemödar sig om den saken, annat än som valtaktisk manöver. Jag tycker synd om partiet och känner lite medlidande även med Mona som tuggar på i sin dumdryga låtsasfolkliga stockholmska. Det fungerar inte på det sättet. Folk är mer upplysta än så. Sverige vill ha ledare som är trovärdiga och intelligenta och inte blåsta och antiintellektuellt folkliga. Mona Sahlin kommer att bli Socialdemokraternas värsta fiende i nästa valkampanj.... och så har vi ju Wanja också förstås.

Släng ut kungafamiljen!

2009-04-25T11:19:00.003+01:00

Så kommer då vanligt folk inte längre kunna röra sig i områdena kring Haga slott när Victoria och Daniel flyttar in. En oas i Stockholm kommer att spärras av för att bereda plats för kungafamiljens nästa generation av ärvda troninnehavare. Det är förfärligt att vi i dagens Sverige fortfarande har denna institution. Släng ut kungafamiljen från slotten och låt dem bli del av Sveriges gemensamma egendom. Låt oss fortfarande få tillgång till hela Hagaparken!

I media: SvD

Sverige som medhjälpare till tortyr

2009-04-24T07:41:00.002+01:00

Ytterligare uppgifter om hur Sverige kände till och godkände att CIA använde Sverige som transitland för transporter av fångar kommer nu fram. Mohammed Alzery och Ahmed Agiza avvisades 2001 och torterades redan på Bromma flygplats. Ytterligare ett fall kommer nu fram. Den tidigare socialdemokratiska regeringen under Göran Persson kände till att CIA använde Sverige som transitland igen 2005.

Intet nytt under solen. Vi hänger på i USA:s undertryckande av mänskliga rättigheter i namn av frihet och demokrati...

Fjäskande för en feudal institution

2009-04-23T10:22:00.002+01:00

Regeringen avsäger sig nu rätten att använda Haga slott och lämnar tillbaka den till till kungafamiljen. Därmed gör man det möjligt för Kronprinsessan Victoria och hennes blivande man att bo i slottet.

Det är ytterligare ett led i det fjäskande för en otidsenlig och odemokratisk institution som monarkin innebär. Säkerligen helt opportunistiskt i denna tid där vanliga människor vill drömma sig bort till något onåbart, men knappast progressivt eller framåtblickande som regeringen med moderaterna så ofta vill framställa sig själva för att vara. Ur led är tiden.

I media: DN, SvD

Obama backar in i framtiden

2009-04-23T08:23:00.003+01:00

Ytterligare uppgifter om de förhörsmetoder som Bush-administrationen inte bara tillät utan även uppmanade CIA och militären att använda i 'kampen mot terrorismen' kommer fram och nu pekar det mot att kretsen ändå upp till Bush själv är ansvariga. Det rör sig inte längre om bara 'unamarican behavior' av underordnade soldater som Lynndie England. Ansvaret ligger mycket högre upp och nu pekar bevisen mot att den förre chefsjuristen i Vita huset Alberto Gonzales och rådgivarna i justitiedepartementet John Yoo, nu juridikprofessor, och Jay Bybee, federal domare var regissörer bakom detta systematiska användande av metoder som har fördömts av FN. Dick Cheney menar officiellt att man genom dessa metoder faktiskt har fått fram viktiga uppgifter och därigenom försvarat den amerikanska nationen från terroristhandlingar, men medborgarrättsrörelser menar att värdet av den information man kan fram på detta sätt är tveksam och att man dessutom genom dessa metoder begår just de handlingar som man vill försvara världen ifrån.

Obama har nu öppnat för en mer heltäckande genomlysning av denna mörka historia, men han gör det endast efter påtryckningar av medborgarrättsorganisationer som ACLU, American Civil Liberties Union. Från början ville han bara lägga dessa brott bakom sig och blicka framåt och han sade sig till full stödja dessa tappra förkämpar för Amerika och friheten:

In releasing these memos, it is our intention to assure those who carried out their duties relying in good faith upon legal advice from the Department of Justice that they will not be subject to prosecution. The men and women of our intelligence community serve courageously on the front lines of a dangerous world. Their accomplishments are unsung and their names unknown, but because of their sacrifices, every single American is safer. We must protect their identities as vigilantly as they protect our security, and we must provide them with the confidence that they can do their jobs.

Det är naturligtvis bra att man nu öppnar dessa förfärliga arkiv och att man därigenom i någon mån kan ge upprättelse för dem som har offrats i kampen mot terrorismen. Man kan därmed kanske verkligen blicka framåt, men då måste Obama agera mer offensivt och inte bara reaktivt genom att släpas in i framtiden av dem som verkligen värnar om friheten och säkerheten i världen.

I media: SvD, DN, Guardian, New York Times, New York Times 2
ACLU

Västvärldens svek än en gång

2009-04-22T10:30:00.005+01:00

Ahmadinejads tal var inte antisemitiskt som man hävdade i medierna, inte heller förnekades förintelsen... Hela talet finns här.
Kan man lita på medierna? Kan vi lita på våra ledare som antingen bojkottar mötet i Genève eller som demonstrativt lämnar salen när kritik mot Israel framförs och som hävdar att man kuppar konferensen för 'politiska attacker'?
Uppenbarligen inte.

Dror Feiler skriver om den verkliga skandalen vid rasismkonferensen: den att västvärlden har svikit både det palestinska och det israeliska folket genom sin vägran att kritisera en rasistisk och förtryckande regim. Israels politik är apartheid-liknande och rasistisk i det att den inte ger människor som lever inom landets gränser lika rättigheter. Man för en politik som är ett allvarligt brott mot de principer som man säger sig stå bakom. Endast judar har fullständiga rättigheter i detta land. Detta kan bara kallas rasistiskt. Som Dror Feilder skriver på Newsmill:

För vad ska vi i så fall kalla en stat som bedriver en politik där det görs avgörande skillnad på människor enbart på grund av religion och etnicitet? Vad ska vi kalla en stat vars lagar inte är lika för alla? Vad ska man kalla den praxis som ger judiska medborgare i Israel exklusiv rätt att köpa jord (c:a 90 % av landets jord är inte tillgänglig för köp för landets icke judiska medborgare. Endast på grund av att dem inte är judar)? Vad ska vi kalla de lagar som tillåter att judiska medborgare i Israel gifter sig med utländska medborgare för att sedan leva tillsammans med dem i Israel samtidigt som samma sak är förbjuden för Israels palestinska medborgare? Endast på grund av deras etnicitet.

Västvärldens tystnad över denna ordning och dess medhjälp till bojkott av världens största utomhusfängelse, Gaza, är den verkliga skandalen.

Obmas omvändning

2009-04-22T09:36:00.003+01:00

Barack Obama ändrar sig nu och öppnar för möjligheten att ställa de inom Bush-administrationen som varit ansvariga för utfärdandet av order om tortyr eller 'tortyrliknande metoder' inför rätta. Obama svara därmed på den kritik som den förre vicepresidenten Dick Cheney riktat mot utlämnandet av CIA-material som talade om dessa övergrepp.

Det är ett hoppingivande beslut, Kanske kan vi se ett USA som lever upp till den självpåtagna rollen som frihetens väktare över världen. Dick Cheney visar med all önskvärd tydlighet hur förfärlig den förra USA-administrationen var i sin arrogans och likgiltighet inför människors rättigheter.

I media: DN, New York Times, Guardian

Bevara Stadion!

2009-04-22T07:44:00.002+01:00

Fotbollen och Djurgården kräver att en av världens finaste idrottsanläggningar förstörs för att man ska kunna få in ett par tusen fler åskådare till de redan icke utsålda matcherna Djurgården. Man vill så offra friidrotten för den redan glupska fotbollen.

Om löparbanorna på Stadion tas bort kommer Sveriges huvudstad att sakna en friidrottsarena. Det vore katastrof för en idrott som redan är marginaliserad ekonomiskt, politiskt och i termer av anläggningar. För fotbollen bygger man nu den sk Stockholmsarenan i Globenområdet, som ska stå klar 2012 och Swedbank Arena vid Rosunda som ska stå klar 2013. Då har man två gigantiska arenor för den mycket dyra fotbollen. Om man dessutom skulle buygga om Stadion på det sätt som Djurgården vill kommer man i Stockholm ha tre gigantiska fotbollsarenor, men ingen friidrottsarena, ingen anläggning där tävlingar på elitnivå kan arrangeras.

Intresset att utöva friidrott är stort, men eftersom det inte är en publiksport på det sätt som lagidrotter anser man att den inte behöver några resurser. Det är skamligt att politikerna inte inser behovet och nyttan av friidrotten och att man däremot vill bygga ut fotbollen till överkapacitet.

Inte nog med att Stockholmslagen inte behöver någon ny arena; man vill också döda inte bara en annan idrott utan även begå ett kulturmord genom att förstöra Sveriges mest anrika idrottsanläggning.

Om politikerna medverkar till detta övergrepp är det skamligt och domen mot de ansvariga kommer att bli hård.

I media: DN, DN, SvD

Att kunna se mer än bara propaganda

2009-04-21T06:40:00.002+01:00

I kölvattnet på den rasismkonferens som pågår i Genève kommer vi till den obehagliga frågan om huruvida vi klarar av att se att även våra värsta fiender ibland faktiskt kan säga något som stämmer med verkligheten eller om det är så att allt som de säger är per definition fel, samt huruvida vi ska lyssna på människor som har en annan åsikt och försöka bemöta dem med argument eller om vi ska vägra andra att få yttra sina åsikter.

Utgående från de reaktioner som den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads tal igår har fått så kan vi sluta oss till att västvärldens inställning är 1) allt som sägs av våra motståndare är fel och 2) vi bör inte lyssna på våra motståndare och inte försöka bemöta deras åsikter med motargument.

Det är tragiskt och mycket besvärande för en värld som berömmer sig med att ha en liberal hållning, där man försvarar mänskliga fri- och rättigheter, däribland även rätten för en oliktänkande att uttala sina åsikter och där man är öppen för att se den andra utifrån dess egen synvinkel och även ska försöka granska sina egna handlingar utifrån.

Den iranska regimen är en av de mest repressiva regimerna i världen. Det är ett av de länder där de demokratiska fri- och rättigheterna systematiskt undertrycks och där den rättsliga ordningen är både politiserad och styrd av religiösa föreskrifter. Den typen av sammanflätning mellan det politiska, religiösa och juridiska system är något som moderna västländer har vänt sig mot och en av styrkorna i det moderna västliga systemet är just differentieringen mellan olika samhällssfärer och upprättandet av individens rättigheter och oberoende av religiösa och andra grupptillhörigheter. Individens rättigheter är principiellt kopplade till den den enskilda individen och inte som resultatet av en sådan grupptillhörighet. Man har religionsfrihet, men man har i grunden en sekulär ordning.

Israel betecknar sig ofta som en 'judisk stat' och en fråga är då om denna karakteristik är religiös eller om den är lösare kopplad till någon judisk etnicitet, eller om det rör sig om ett slags stat baserad på 'judiska värderingar', med judiska högtider etc, något som den tidigare israeliska utrikesministern Tzipi Livni verkar mena. Här är ett längre uttalande av henne från 19 november 2008 om Israels egenskap som både judisk och demokratisk:

These two goals of Israel as a Jewish and a democratic state must coexist and not contradict each other.

So, what does that mean, a Jewish state?

It is not only a matter of the number of Jews who live in Israel. It is not just a matter of numbers but a matter of values. The Jewish state is a matter of values, but it is not just a matter of religion, it is also a matter of nationality. And a Jewish state is not a monopoly of rabbis. It is not. It is about the nature of the State of Israel. It is about Jewish tradition. It is about Jewish history, regardless of the question of what each and every Israeli citizen does in his own home on Saturdays and what he does on the Jewish holidays. We need to maintain the nature of the State of Israel, the character of the State of Israel, because this is the raison d'etre of the State of Israel.

Sixty years have passed and unfortunately, because we did not make it clear enough in our education of the younger generation, there seems to be a new creation in the State of Israel - the new Sabra. That is a problem because being an Israeli is not only speaking Hebrew or serving in the army, which, by the way, is very important for us as a society. It is also about Jewish education and about history and tradition, because this is the common denominator, the common ground for the bonds between Israelis and Jews in the Diaspora.

Det judiska folket har varit föremål för förtryck, fördrivningar, massakrer och förintelsen och har naturligtvis ett berättigat behov av en säker hemvist där deras säkerhet kan upprätthållas. Hur ska det kunna åstadkommas utan att något annat folk blir utsatt för förtryck, fördrivningar och dödande? Gör man det genom att fötrycka det palestinska folket och förvägra dem deras rättigheter i det som har varit deras land sedan många generationer? Gör man det genom att fördriva dem till flyktingläger och områden som närmast är att betrakta som ett slag bantustater, hemländer inom och på gränserna till ett slags renad judisk stat? Naturligtvis inte. Man gör det genom att också ge det palestinska folket rätt till självbestämmande, genom att öppna för dialog mellan de två folkgrupperna och genom att ge alla boende i området rätten till ett drägligt liv. Det är naturligtvis inte någon lätt uppgift i ett område som så länge har slitits sönder av krig och ömsesidiga terrorhandlingar.

Så som definitionen är av Israel som den judisk staten är den åtminstone på gränsen till rasistisk och så länge som man inte ger palestinierna rätt till självbestämmande så blåser Israel med sin politik under den rasistiska hållning som även vissa delar av den palestinska sidans representanter, som Hamas, har. Det finns dock även här mer moderata krafter som vill ha försoning och en framtid i fred för de båda folken, men som kritiserar den Israeliska statens agerande mot palestinierna och det faktum att dessa övergrepp ofta sker med hänvisning till förtrycket och massakrerna på det egna folket. Baseem Naeem, Hamas' hälso och informationsminister i Gaza skrev 12 maj 2008 följande i The Guardian:

But it should be made clear that neither Hamas nor the Palestinian government in Gaza denies the Nazi Holocaust. The Holocaust was not only a crime against humanity but one of the most abhorrent crimes in modern history. We condemn it as we condemn every abuse of humanity and all forms of discrimination on the basis of religion, race, gender or nationality.
And at the same time as we unreservedly condemn the crimes perpetrated by the Nazis against the Jews of Europe, we categorically reject the exploitation of the Holocaust by the Zionists to justify their crimes and harness international acceptance of the campaign of ethnic cleansing and subjection they have been waging against us - to the point where in February the Israeli deputy defence minister Matan Vilnai threatened the people of Gaza with a "holocaust".

Detta skrevs innan den Israeliska krigsmaskinen utförde sin massaker i Gaza i december 2008-februari 2009. Idag är möligen tongångarna en annan, men viljan till en upptining av de frostiga, eller snarare eldfängda och mordiska, relationerna mellan Israel och Hamas finns, på båda sidor.

För att världen ska kunna bli en mer fredlig plats där mänskliga rättigheter, däribland rätten till liv, efterföljs, krävs dialog istället för öppen konfrontation, samtal istället för kanoner. Vi i västvärlden måste leva som vi lär och faktiskt lyssna på motståndarna och systematiskt och oförtröttat hävda de värden som upplysningen gett oss. Vi måste tillbaka till FN som är det enda organ inom vilken vi kan legitimt nå ut till alla folk i världen och låta dem åtnjuta samma rättigheter som våra tidigare generationer har gett oss genom deras kamp mot feodala och absolutistiska herredömen. Den rasistiska inställning till den icke-västliga världen, som symboliseras av Kiplings uttryck The White Man's Burden, att genom kolonialisering exportera en paternalistisk civiliserande ordning till de stackars undermåliga raserna i Afrika och i Amerika är tyvärr inte borta utan kommer till uttryck i det agernade som västvärlden visade upp nu i Genève och även i övrigt och inte minst i kampen mot terrorismen. Vi måste istället verkligen visa att våra värderingar som finns kodifierade i FN-stadgan och även i så framsynta dokument som den amerikanska konstitutionen också är något som vi efterföljer och också garanterar andra i världen. Bara så kan vi få respekt för våra värderingar. Man måste kunna lyssna på dem som inte har samma åsikter som vi, argumentera mot dem och fördöma saker som begås även av våra vänner.

I media: DN, SvD, Guardian, New York Times, Haaretz, Libération

Misstag att bojkotta konferens

2009-04-20T15:21:00.003+01:00

Det är beklagligt att så många länder har valt att bojkotta den pågående konferensen om rasism i Genève. När sedan den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad talade vid konferensen och kritiserade Israel för att ha upprättat ett repressivt styre mot palestinierna och beskrev sionismen som rasistisk reste sig de Europeiska delegater som hade kommit till konferensen och gick i protest.

Oavsett vad man tycker om den iranske presidenten eller om den rådande ordningen i Israel/Palestina är det fel att lämna en av FN arrangerad konferens. Som representanten för Human Rights Watch Juliette de Rivero säger lämnar det här bara fältet öppet för de mer radikala rösterna att göra sig hörda. Istället för att öppna för en dialog stänger man diskussionen och gör det omöjligt att skapa en världsordning som bygger på respekt för olika nationaliteter och grupper. Därmed inte sagt att man inte ska kritisera handlingar som man anser vara förkastliga eller värderingar som man inte håller med om och som man t o m kan beteckna som repressiva, reaktionära eller rasistiska. Irans president har ett intresse att avleda missnöje med den egna regimen och med avsaknandet av demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter i sitt eget land. Med denna bojkott fick han ytterligare uppmärksamhet och säkerligen hjältestatus bland inte bara dem som med rätta är kritiska till Israels ockupation av palestinska områden.

Jag håller inte till alla delar med Ariel Zilber, redaktör vid Haaretz, men jag instämmer i hur han uppmanar även Israel att vara på plats vid konferensen och lägga fram sina argument och rättfärdiga sin politik och därmed visa vilken dvärglik person denna Ahmadinejad i själva verket är. Redaktören borde dock vara lite mindre självsäker på hur sofistikerat och framstående det israeliska systemet är, men han pekar ändå på det faktum att man ändå har ett rättssystem som åtminstone teoretiskt ger förfördelade palestinier rätt att få sina rättigheter prövade i det israeliska rättsväsendet. Det är förvisso något att berömma, men faktum kvarstår att det fortfarande sker övergrepp som aldrig kommer att återgäldas. Det är emellertid inte den viktigaste punkten här, utan det är att en dialog måste komma till stånd mellan representanter för olika länder, olika folk, olika grupper, olika individer etc för att vi någonsin ska kunna övervinna intolerans, rasism, krig.

Västvärlden anser att man har ett moraliskt och demokratiskt övertag över resten av världen. Om man menar det, så har man också ett ansvar att förmedla denna moraliska och politiska överlägsenhet till andra mindre lyckligt lottade regioner och dess människor. Det gör man bara med dialog, inte med bojkott och med efterföljande bomber. Den väg som man nu väljer öppnar bara för ett fortsatt vidgande av klyftan mellan olika kulturer.

I media: DN, SvD, Haaretz, Guardian, New York Times, Libération

"To be beautiful and natural is the birthright of every woman"

2009-04-20T08:27:00.004+01:00

Under rubriken Skönhetsindustrin tar upp kampen mot aids skriver Malin Crona om hur några av sminkindustrins aktörer nu släpper några produkter där en del av intäkterna går till kampen mot HIV/AIDS eller för sexualupplysning. Hon börjar dock sitt inlägg med att lyfta fram Elizabeth Ardens motto To be beautiful and natural is the birthright of every woman. Man kan naturligtvis lägga in nästan vad som helst i denna formulering, men när det kommer från någon som har gjort en förmögenhet på att just göra kvinnors utseende till något som måste förbättras genom att man sminkar över skönhetsfel bör man inse att det inte är naturlighet i någon vanlig bemärkelse som åsyftas. När nu några märken väljer att ge lite pengar till ett visserligen behjärtansvärt område som HIV-bekämpning bör man snarast se det som framförallt en image-ploj som framförallt har till syfte att man ska tjäna ännu mer pengar på att framförallt kvinnor inte är nöjda med sitt naturliga utseende utan på olika sätt vill förbättra det som naturen har givit dem genom utraderandet av skavanker.

I presentationen av bloggaren får vi läsa följande:

Malin Crona är nyhetschef för DN.se, feminist och inbiten sminkentusiast. Hon rapporterar om de senaste trenderna och nyheterna på skönhetsmarknaden i DN Söndag och i sminkbloggen. Och kommer aldrig att ge upp jakten på en helt perfekt foundation.

Det är intressant hur man nu så ofta beskriver sig som feminist, utan att det är annat än tomt prat, eller värre ett överskylande av en ganska krass anti-feministisk hållning. Malin Cronas inlägg är utomordentligt dumt, patetiskt och skrämmande i en värld där skönhet definieras just utifrån den mediabild som skönhetsindustrin målar fram: För att vara vacker måste du dölja din naturlighet, antingen genom smink eller genom mer drastiska åtgärder som plastikkirurgi. Det naturliga är aldrig något som uppskattas på riktigt utan även detta naturliga rekonstrueras och förvrids och blir något artificiellt och alla kvinnors rätt blir att få tillgång till en marknad av kosmetika och skönhetsoperationer. Den foundation som den egna personen borde ge är aldrig tillräcklig i denna djupt människofientliga värld, utan det man jagar är alltid den foundation som antingen ett lager täckande kräm eller nervförlamande botox kan ge. Jakten på förklädnader för den egna otillräckligheten går vidare och ger ytterligare 'lyftning' i dubbel bemärkelse till en värld där bara yta räknas.

Lite mer om polisvåldet

2009-04-18T14:03:00.003+01:00

Nu kommer det fram att det inte var hjärtattack som Ian Tomlinson dog av sedan han blivit slagen och knuffad bakifrån av en polis vid G20-mötet förra veckan. Han dog av inre blödningar, troligen som följd av det våld som han utsattes för av en helt oprovocerad polis.

Saken måste utredas genomgående och skyndsamt och den polis som har gjort sig skyldig till detta mord måste ställas inför rätta. Dessutom måste detta få till följd en allmän diskussion kring polisens roll och befogenheter i ett demokratiskt samhälle. Det kan inte vara så att man ska behöva vara rädd för den ordningsmakt som ska vara där för att upprätthålla ordningen.

I media: Guardian, SvD, DN

Elmehagen igen

2009-04-18T13:53:00.003+01:00

Ja ja... Han kanske betalar tillbaka ett par kronor och så blir alla nöjda och glada till slut, men det krävs ett annat system för att det inte ska dyka upp liknande fall igen. Chefer och styrelsemedlemmar i större företag och finansiella bolag som gör det de kan göra - roffa åt sig oproportionerligt mycket pengar både i lön, bonusar och olika pensionsavtal och fallskärmar. Det är inte alls riskabelt att sitta i ledningen för de stora bolagen. Man får sina pengar oavsett om det går bra eller dåligt för företaget och oavsett om man sitter kvar eller tvingas gå. Det är en helt riskfri värld de lever i. Däremot är den allt annat än riskfri för dem de beslutar över och som får nöja sig med en liten bråkdel av vad de tjänar.

Sådan är hyperkapitalismen.

I media: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen

USA:s fortsatta likgiltighet inför mänskliga rättigheter

2009-04-17T10:05:00.005+01:00

Nu klarnar bilden något om den tortyr som CIA utövat mot misstänkta i 'kampen mot terrorismen' efter attackerna mot World Trade Center 11 september 2001. Dokument som tidigare varit hemligstämplade offentliggörs och det är en mycket förfärande verklighet som nu avslöjas:

Skräckinjagande insekter i fångcellerna. Upprepat kastande av interner mot cellväggarna. Slag i ansiktet. Förbud mot att sova under en hel vecka. Skrällig musik på vansinnesvolym. Instängning av fångar i små lådor. Och så det kanske allra mest ångestframkallande: skendränkning, "waterboarding".

USA:s nya president Barack Obama väljer nu att inte ställa de ansvariga tillsvars för denna tortyr, den statskontrollerade terror som CIA har utfört och som har sanktionerats från högre ort. Han menar visserligen att det är ett mörkt och smärtsamt kapitel i USA:s historia, men menar också att 'Detta är ett tillfälle för reflektion, inte vedergällning. I en tid av stora utmaningar tjänar vi ingenting på att lägga tid och energi på att skuldbelägga människor för det som varit.'

Där har vi i ett nötskal den förfärande verklighetssyn som USA hela tiden har haft: inte lära sig något av det förflutna, inte låtsas om att det faktiskt har skett och sker och fortsatt kommer att ske övergrepp i frihetens namn av människor som har varit i 'god tro' eller vad man nu väljer att kalla det för. Tänk om man vid slutet av andra världskriget skulle säga samma sak om det som hade skett under den förintelsen? Eller om man skulle göra detsamma i andra fall av förbrytelser mot folkrätten? Vilka 'signaler' skulle det ge till andra ledare för korrupta och skrupelfria regimer, oavsett om det rör sig om diktaturer eller förment demokratiska länder som USA? Det är helt ok att göra vad ni gör för att vi kommer alltid att stå upp för 'våra pojkar' (eller flickor) i en kamp som kan vara nog så ädel eller rättfärdigad.

Obama talar alltså om att det inte är ett tillfälle för vedergällning. Det är kanske ett rätt ord i denna tid, men att ställa de ansvariga för detta barbari inför rätta för de brott mot mänskliga rättigheter som de faktiskt har gjort är inte att vedergälla, utan bara att stå upp för en rättsordning där den typen av vedergällning som USA gjorde sig skyldig till och fortfarande gör sig skyldig till i namn av kampen mot terrorismen inte tolereras. USA:s rättssystem i sig är snarare det som gör att man inte kan skilja mellan rättsskipning och vedergällning eftersom själva rättssystemet är uppbyggt på tanken om att brott ska sonas på ett sätt som har den gammaltestamentliga idén om 'öga för öga, tand för tand' som central princip. Därför bör de ansvariga ställas inför rätta inte i detta arkaiska rättssystem utan i internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

USA har fortfarande en lång väg att vandra för att bli den hemvist för världens förtryckta som landets grundare ville göra landet till. Ett första steg vore att börja blicka lite bakåt också och se vad man har gjort fel, vad man har gjort rätt och på vilket sätt man kan undvika att begå de misstag som man har gjort. Endast så kan man bli reellt framåtblickande. Som George Santayana säger: 'Those who cannot learn from history are doomed to repeat it.'

I media: Guardian, New York Times, DN, SvD, Aftonbladet

'I would skin that person alive!'

2009-04-16T12:10:00.003+01:00

När jag såg i DN att chefsåklagare Mikael Hammarstrand nu vill åtala dem som skriver ut p-piller till unga flickor under 15 år kommer jag att tänka på ett radioprogram som jag lyssnade till i Washington DC för c:a 15 år sedan. I programmet diskuterade man både förekomsten av mycket unga flickor som blev gravida och inte kunde ta hand om sina barn eller som på detta sätt tvingades avsluta skola för att ta hand om barnet samt det faktum att spridningen av HIV var mycket stor bland vissa grupper av unga i staden. För att råda bot på båda problemen hade man vid vissa skolor börjat dela ut kondomer gratis till eleverna. En konservativ kommentator menade att detta uppmanade till osedligt, ogudaktigt leverne och menade att de som delade ut kondomerna motsatte sig Guds vilja. Som bot mot problemen med tonårsgraviditeter och HIV förespråkade han istället avhållsamhet. På frågan om vad han skulle vilja säga till eller göra med någon som delade ut kondomer på skolorna svarade han:

'I would skin that person alive.'

Naturligtvis skulle en total avhållsamhet råda bot på båda problemen, men för det första är det föga troligt att någon uppmaning till avhållsamhet skulle ha några realistiska chanser att bli efterföljd, för det andra är det frågan om vem som här har bestämmanderätt över den egna kroppen. Det stod klart att den amerikanska debattören såg det som självklart att bestämmanderätten över kroppen inte var den egna individens när det kom till sexualiteten utan samhället, på grundval av kristna värderingar skulle se till att sexualiteten var något som var vigt åt människor inom det av Gud instiftade äktenskapet och då framförallt i reproduktionssyfte.

Jag vet inte vilka bevekelsegrunder Hammarstrand har för sin vilja att åtala dem som medverkar till att skydda unga kvinnor från oönskade graviditeter, men det synes åtminstone vara ett uttryck för antingen en blindhet för att människor som är under 15 år i vårt land faktiskt har en sexualdrift, eller för en ovilja att se att så är fallet. Sex mellan två individer som båda är under 15 år är inte något brott och det är inte läkares eller gynekologers uppgift att verka moraliserande i dessa fall. Hammarströms inställning är oroväckande och ger en känsla av att man vill få till stånd ett samhälle där inga smutsigheter förekommer, allra minst sexualitet.

I andra medier: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen

Polisens brutalitet igen

2009-04-15T15:34:00.002+01:00

Återigen är London-polisen i blåsväder sedan en polisman ger en kvinna en örfil och sedan ett batongslag över benen vid en minnesmanifestation för Ian Tomlinson som dog efter att ha blivit knuffad av polis vid oroligheter vid G20-mötet förra veckan. Incidenten är mindre stötande än den som ledde till Tomlinsons död, men det är återigen ett tecken på att polisen inte klarar av att hantera de situationer som uppkommer i dagens samhälle, där allmänheten inte längre ser polisens våldsmonopol som en garant för säkerheten i samhället. Polisen måste få bättre utbildning för att kunna möta den allmänhet den är satt att skydda och måste använda sig av mer subtila former av kommunikation än ren fysisk styrka.

Annika Östberg och postkolonial blindhet

2009-04-10T13:28:00.002+01:00

’Annika Östberg är blond, snygg och etnisk svensk. Det har bidragit starkt till mediernas enorma empati och engagemang i hennes fall, enligt medieforskarna.’

Marina Ghersetti, medieforskare vid Göteborgs universitet slås av att det faktum att en så genomgående positiv bild av henne framställs i medierna samt att det faktum att hon är dömd för medhjälp vid två mord kommer i skymundan. Även Britt Börjesson, forskare vid samma institution, ger sin bild av fallet och menar att Östbergs vackra och attraktiva utseende har gjort att bilden av henne har förskönats.

Ghersetti menar, eller insinuerar att hon har fått mediernas stöd för att hon är blond, eller ’etnisk svensk’ och att något liknande stöd inte hade getts om hon hade varit svensk medborgare men mörk.

Ghersetti gör det lite för lätt för sig. Det är lätt att stoppa in alla skeenden in i denna post-koloniala etnicitetsmall där man filtrerar allt som händer genom etniska prismor. Om någon blir väl behandlad som är ’etnisk svensk’ (vad nu det är) är det för att han eller hon är det och om någon som är mörk (’etniskt mörk’?) inte blir det är det för att denna person är mörk. Mycket som sker i samhället har onekligen en sådan karaktär, men det är långt ifrån allt som går att förklaras med sådana enkla förklaringsmodeller.

I det här fallet är det ju inte så att vi har att göra med ett rättssystem som vi tycker är värt att ta efter, eftersom man har en syn på brottslingen som någon som enbart ska straffas och inte har någon idé om att man ska ha en rättsordning som förbereder den dömda för ett liv efter fängelset. Man har i USA inte heller någon vision om hur det hårda rättssystemet faktiskt är med och skapar ett samhällsklimat som ger en grövre brottslighet.

Vad gäller Östberg är det ju så att hon troligen inte skulle ha dömts för något brott i Sverige eftersom det inte fanns några bevis på att hon var medhjälplig till morden. Det är inte frågan om någon skönmålning av henne, utan bara en framställning av ett liv slaget i spillror av bl a heroinmissbruk och att hon var på fel plats vid fel tillfälle. Att ta till den otroligt tröttsamma formuleringen att 'om hon inte skulle ha varit vit', eller 'vacker' eller vad man nu vill säga är väldigt tveksamt och om man verkligen menar det så måste man argumentera på ett annat sätt än att bara föra in det i någon färdig post-kolonial mall. Etnicitetsbegreppet måste göras mer stringent och man måste sluta att vara så rädd för att tala i termer av svart, vit, mörkhyad etc när man talar om hur vi delar upp människor i olika grupper. Folk på gatan är inte lika måna om att vara politiskt korrekta och har svårt med förtecknet ’etniskt’ när man talar om olika folkgrupper. De folkkategorier som används är måhända rasistiska, men om samhällsforskaren ska kunna förstå vad som händer där ute måste han eller hon också våga ta dessa begrepp i sin analys, men också ibland inse att inte allt handlar om ras, etnicitet, eller för den delen kön eller genus. Vissa saker har en vidare betydelse.

I fallet Östberg handlar det om att vi har en mer human syn på brottslingar än vad man har i USA. Vi har i grunden en syn på brottslingen som någon som vi ska försöka anpassa till ett anständigt liv i samhället. Vi har inte synen på rättsystemet som en instans för vedergällning och vi har inte heller ett system där brottsoffer eller anhöriga till offer får vara med i rättskipningsprocessen. Det har man i USA. 28 år i fängelse för något som man inte har utfört och som man dessutom inte helt kan kopplas till är en mycket lång tid. I Sverige är det bara en person i fängelse idag som har suttit längre. Ghersetti och även Börjesson borde kanske även ta med sådana aspekter.

Wittgenstein och torsdagströtthet...

2009-04-09T15:12:00.005+01:00

Undrar om man kunde följa rådet från Wittgenstein när man har råkat i något bryderi av vilket slag det än kan vara genom att hävda att själva gåtan inte finns? Som han säger i Tractatus: 'Lösningen på livets problem märker man på att problemet försvinner.'
Döden kanske. Det måste vara problemets lösning. Problem i livet självt är inga som vi kan besvara genom filosofin, kanske inte heller genom vetenskapen, ty det är inte frågan hur världen är som är mystisk, utan själva frågan att den är... och för den som är död är ingenting mystiskt, eftersom själva frågan inte längre kan ställas.

Tröttheten, eller tröttman som min flickvän säger, spelar mig uppenbarligen spratt. Wittgenstein snurrar i sin grav, eller så företar han ingenting alls. Problemen som han sökte svar på fanns inte och finns inte nu heller och när allt är sagt har vi ändå inte nått punkten eller linjen där själva talandet når utöver sig självt, så...
vi bör kanske nöja oss med att tiga.
Enklast så.

Elmehagens pengaflytt och de finansiella systemen

2009-04-09T08:58:00.000+01:00

I vintras när AMF Pensions VD Christer Elmehagen ville flytta sina pengar från bolaget för att undgå det återtag som man gjorde för pensionsinnehavarna vägrade först några av AMF:s personal att göra det eftersom de ansåg det vara oetiskt och kanske olagligt. Det var först efter detta som han konsulterade AMF:s chefsjurist om flytten till en fondförsäkring i bolaget och han därmed fick veta att det inte stred mot några regler. Genom flytten slapp han en nedskrivning av pensionen med åtta procent, dvs 3 miljoner kronor. Han fortsatte dock vara vd för ett bolag som ska tjäna sina pensionssparare och han ansåg tydligen inte att hans agerande stred mot några etiska regler.

Det är märkligt att det inte finns några lagstiftning kring hur man hanterar dessa frågor liknande den som finns vad gäller insiderbrott på börsnoterade företag. Det är helt uppenbart att de etiska normer och regler som finns inom den styrande eliten inom näringslivet inte förhindrar ett sådant agerande. Man måste därför lagstiftningsvägen se till att det inte är möjligt att förfara på ett sådant sätt. Det här är dock inte ett enskilt fall eller ens något som bara rör agerandet vad gäller pensionspengar i de stora pensionsbolagen. Det rör hela samhällsekonomin och det samhällspolitiska spelet.

I ett samhällsperspektiv är denna kapitalansamling som finns hos försäkringsbolag och pensionsbolag ett hot mot inte bara demokratin utan framförallt mot ekonomin i stort. Hotet mot demokratin utgörs av den enorma makt som koncentreras i händerna på några få institutioner och individer i samhället. Hotet mot ekonomin utgörs av uppblåsningen av de finansiella systemen. I och med att slagsidan i ekonomin har förskjutits så starkt mot den finansiella delen i förhållande till den reella ekonomin, dvs produktionen av varor och tjänster, där själva kapitalet på ett helt annat sätt är bundet till reella tillgångar, har det kapitalistiska systemets inneboende otyglade eller anarkiska tendenser blivit allt mer grundläggande och övergripande. Nyliberala debattörer hävdar att krisen är ett resultat av för mycket och felaktig reglering av ekonomin. Sanningen är dock att den nuvarande krisen som vi befinner oss i är ett resultat av just resultatet av hur den finansiella sektorn tillåtits regera närmast helt fritt. De finansiella systemen har blivit en juggernaut som vi inte längre kan ha makt över om inte politiska åtgärder sätts in. Vad som behövs är en större styrning av penningflödena och en broms på den spekulation med finansiella tillgångar som nu raserar hela världsekonomin.

På nätet om Elmehagen:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Berlusconi och verkligheten

2009-04-08T14:34:00.002+01:00

Berlusconi menar att de som är hemlösa efter jordbävningarna i Italien ska se det hela som en 'campinghelg'. De är säkert jätteglada över att få tillbringa lite tid i tältläger, särskilt som många inte har någonting alls att komma tillbaka till. Eftersom hemförsäkringar är relativt sällsynta i Italien har många förlorat allt de har i form av materiella tillgångar och många har dessutom förlorat familjemedlemmar och vänner. En fantastisk semester i detta fantastiska land där man har en premiärminister som uttalar smaklösheter på löpande band.

Snälla och fina poliser både här och där

2009-04-08T09:58:00.002+01:00

Under demonstrationerna i samband med G20-mötet i London knuffar en polisman helt oprovocerat en man som faller handlöst till marken för att sedan dö i en hjärtattack...

Det verkar som att polisen i sådana här situationer tillåts agera ut sina uppdämda aggressioner och ta ut dem på den allmänhet som man är anställd för att hjälpa och skapa ordning för. I Sverige har vi sett det bl a vid kravallerna i Göteborg, vid gripandet av Osmo Vallo (som dog efter att två polismän hade hoppat på hans rygg och knäckt hans ryggrad - utan att bli fällda) osv.

Det är något mycket sjukt med ordningsmakten när sådana här saker får ske. Om inte den brittiska polisen snabbt ser till att utreda denna händelse och straffa den som är skyldig kommer ytterligare signaler skickas till polisen att det är helt i sin ordning att agera på detta sätt. I Sverige har vi i allmänhet så stort förtroende för ordningsmakten - både för polisen, rättsväsendet och för ordningsvakter att vi låter oss invaggas i den falska tron att allt är i sin ordning. Så länge Osmo Vallos mördare går fria kan vi inte vara säkra.

Toppstyrd socialdemokrati

2009-04-07T09:01:00.004+01:00

Jag har aldrig varit socialdemokrat och kommer aldrig att bli någon heller, men jag tycker lite synd om medlemmarna i detta till medlemsantalet största partiet i Sverige. Det socialdemokratiska partiet rasar i opinionen och deras ledare Mona Sahlin har mycket litet förtroende hos den svenska befolkningen. Den till rörelsen knutna fackföreningen LO har också tappat förtroende och det blir inte bättre av att deras ledare visar sig vara inkompetent och inte alls någon motvikt till den girighet som grasserar ganska fritt i den svenska ledarskiktet, oavsett om det gäller industri, finanssektor eller politik. Hon har varit med om att se till att AMF:s förre VD Christer Elmehagen fick en mycket väl tilltagen pension och hon har uppenbarligen antingen inte kunna läsa innantill eller så har hon inte läst det underlag på vars basis hon sedan har varit med om att fatta beslut. Oavsett hur det har gått till har hon visat tydligt hur hon brister i kompetens och omdöme.

Wanja Lundby-Wedin sitter naturligtvis kvar trots att hon uppenbarligen inte har en aning om vad hon gör i de styrelser hon sitter i. Hon avgår från några uppdrag, bl a det styrelseposten i AMF. Medlemmarna i de olika facken är med rätta upprörda över hur det socialdemokratiska frälset handlar helt i en egen värld, utan någon kontakt med medlemmarna, men det räcker inte för att den hårt kritiserade ordföranden ska avgå.

Socialdemokraterna, rörelsen, kan aldrig ha fel och om den har fel så är det någon annans fel att den har kommit att ha fel, vilket den inte har.

'Vilken kvinna ska offras nästa gång?' frågar sig Maj-Britt Theorin och välter så över skulden för affären på någon nebulös mansentitet som på något sätt skulle vara ansvarig för att LO har en inkompetent ordförande. 'Hon har gjort fel i AMF, men inte i LO', fortsätter hon, men frågan är naturligtvis hur någon som har varit med och beslutat om så vidlyftiga avtal som man har haft i AMF på ett förtroendeingivande sätt kan kritisera den girighet som är så utbredd i det svenska ledarskiktet. Alla uttalanden som Lundby-Wedin nu kommer att göra kommer att ses i ljuset av att hon själv har varit med om att skapa denna kultur. Det fackliga arbetet kommer att lida av detta under en lång tid framöver. Likaså kommer arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokraterna synnerhet att få bära detta ok och man kommer att ha svårt att se någon trovärdighet i den berättigade kritik som man annars riktar mot den snedfördelning av resurser som de skyhöga ersättningarna, bonusarna och pensionsavtalen bara är det mest iögonfallande tecknen på i denna hyperkapitalistiska ekonomi.

'Jätteroligt att hon sitter kvar', kommenterar Mona Sahlin och Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas partisekreterare menar att LO nu sätter punkt för den här diskussionen. Ja, det blir nog väldigt roligt att ge sig in i nästa valrörelse för detta toppstyrda parti med en sådan ledning. Ledare utan visioner, utan folkligt stöd och utan kompetens. Det bäddar för en valförlust och fortsatt borgerligt styre.

Toppcheferna skrattar gott i sina slott och vanliga medborgare får se hur vi idag saknar något alternativ till den irrationella ekonomiska ordning som gör dessa avtal möjliga och som gör att skiktet där uppe alltmer avlägsnar sig från oss här nere.

Nöff Nöff

2009-03-03T16:41:00.002Z

Den 15-åriga grabb som grymtade nöff nöff till ett par förbipasserande poliser får böta 200 kr för förolämpning...
Däremot var det helt i sin ordning för poliser i en piketbuss att kalla unngdomar i Rosengård för apajävel och blattajävel eller att skymfa småtjejer vid Hvitfeldtska gymnasiet och kalla dem för horor och tvinga dem att ligga ett par timmar på en blöt skolgård.

Det är någonting mycket märkligt med den svenska rättsordningen.

En förlegad institution

2009-02-25T14:55:00.002Z

'En kvinna av börd får äntligen sin man av folket', som den uppsluppne statsministern Fredrik Reinfedlt uttrycker det när kungahuset offentliggör förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling...

Kanske vore det mer rätt att folket äntligen skulle få ett statsskick som är modernt och demokratiskt och inte är kvar i ett feodalt förflutet där all makt utgick från Kungen och inte från folket. Det är inte kungafamiljen som ska få någon man eller kvinna av folket, utan folket som ska ha den makt som ett demokratiskt statsskick ska ge det.

Avskaffa monarkin och inför verklig demokrati. Lämna den mörka medeltiden och ta steget in i moderniteten.

Kärnkraften åter hyllad

2009-01-27T13:43:00.003Z

'Den fredliga kärnkraften är lika lite ond på jorden som på solen.'

Så står det i dagens ledare i DN. Som vanligt glömmer man att någon ska ta hand om avfallet. Det är inte så rent som ledarskribenter, industrifolk och fackföreningarna vill påskina. Men nu är mantrat upprepat så mycket så att man glömmer sådana små petitesser. Vem bryr sig om det?

Att hålla två saker i huvudet samtidigt

2009-01-27T09:06:00.004Z

Idag minns vi årsdagen av befrielsen av Auschwitz, ett minne präglat av en smärta som nästan överstiger det begripliga. Den ondska som manifesterades i förintelsen överträffar även de mest bestialiska fantasier som människan har varit förmögen att tänka ut. Verkligheten överträffade dikten och även mardrömmen och det inferno som mötte de judar som systematiskt mördades i dessa förintelseläger och sedan även mer öppet i och med tyskarnas inrättande av sina insatsstyrkor i SS var även mer sinnrika än de helvetesskildringar som återfinns i våra stora världsreligioner.

Vi står stumma inför denna ondska, en ondska som också för första gången tog den rationella tanken i sin tjänst. Nazisternas systematiska utrotning gjordes på en solid rationell vetenskaplig grund och allting kartlades minutiöst och arkiverades. Tidigare utrotningar hade skett mindre systematiskt och mer irrationellt och hade inte hjälp av en modern 1900-talsteknik. Möjligen med undantag för folkmordet mot armenierna som fick sin kulmen 1915-1917 har ett så systematiskt försök till utrotandet av ett helt folk inte genomförts.

Det skulle aldrig få hända igen och det har kanske inte hänt i samma omfattning någonstans igen, men etniska rensningar har genomförts på många håll även efter denna skammens tid i Europa, där vi minns inte minst Rwanda och Jugoslavien som brottsplatser. Det hände igen, trots att det internationella samfundet fanns på plats och trots att varningar om vad som håll på att hända uttalades.

I dagens DN kan vi läsa om hur denna minnesdag fortfarande behövs för att påminnna människor om vad som händer när förnuftet inte längre styr, när fördomar och föraktet för det främmande får fritt utrymme. Lars Linder skriver om att förintelsen inte är ett avslutat kapitel och om hur nya vittnesmål framförallt om vad som skedde under det öppna dödandet av judar, romer och kommunister i det ockuperade Sovjetunionen under insatsstyrkorna. Forum för levande historia öppnar idag en utställning som återger vittnesmål från dem som var barn och unga när detta skedde och som såg detta barbari ske.

Det gäller att hålla minst två saker i huvudet samtidigt, något som verkar vara svårt både för en del Israel-kritiker och för en del Israel-vänner. Bland de förra finns en tendens att tippa över kritiken mot en ockupationsmakt som gör sig skyldig till övergrepp och brott mot internationella överrenskommelser till ett judehat och bland dem finner man ibland osmakliga tendenser till stereotypa judeframställningar och rena antisemitiska uttalanden. Bland de senare finns det en tendes att se all kritik mot Israels agerande mot palestinierna som baserat på en antisemitism. Dessa tendenser förstärker i sin tur varandra och spelar med i en veritabel dance macabre som förpestar hela diskussionen och som omöjliggör ett närmande för de verkliga kontrahenterna i Israel-Palestinakonflikten och som degraderar debattörer i Sverige och andra länder till motbjudande eller i bästa fall patetiska små själar. Verkliga vänner till inte bara Israel utan även Palestina degraderar vare sig till antisemitism i form av kollektiv skuldbeläggande eller ett okritiskt förhållningssätt till vad Israel som ockupationsmakt gör sig skyldiga till - i Gaza eller på andra håll. Lisa Bjurwald skriver i dagens DN:

I dag minns världen Förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Sällan har det varit så viktigt att påminna om de pogromer som antisemitismen lett till genom historien. Konflikten i Gaza har lockat fram stämningar som Förintelsens överlevare bävat för att Europa skulle tvingas uppleva igen. Paroller och bildspråk direkt hämtade från Hamas och deras judehatande gelikar har blivit stående inslag i svenska demonstrationer.

Det är djupt förnedrande att sådant sker, men samtidigt förklarligt i ljuset av det som den Israeliska militären har gjort sig skyldiga till i den nyligen avslutade aktionen mot Hamas och Gaza där över 1300 personer har dött och där man har använt sig av sådana bestialiska militära tekner som vit fosfor, som orsakar mycket svåra brännskador på dem som träffas. Det är inte frågan om en ursäkt för att vissa skanderar nazistiska slagord eller sprayar hakkors eller på andra sätt attackerar synagoger utan om ett försök att se hur ett överdrivet försvar för en Israelisk stat också ger en motreaktion i former som ibland tar vidriga former.

Linder avslutar sin kolumn med att skriva:

Världen borde vara vaccinerad men i dag, över sextio år senare, klottras ännu hakkors på synagogor, och judiska skolor och familjer hotas. Ofta stavas skälet Israel, vars ödeläggelse och mord på civila i Gaza nyligen förvisso är förbrytelser som ropar till himlen. Men skuldbeläggning av oskyldiga och kollektivt hat är och förblir en irrationell, motbjudande och farlig hantering som lätt öppnar vägen mot den rena onds-kans vanvett, nu som då.

Att det ännu ska behöva sägas.

Ja, det behövs tyvärr sägas och det kommer att fortsätta att behövas sägas eftersom människan synes vara kapabel att skapa en bild av världen som är förvriden och som utmålar den andra gruppen som förhatlig och som ondskefull och som inte värd att leva. Denna tendens finns på alla sidor och vad vi är skyldiga till är att motverka den genom upplysning och genomlysning av vad som sker och vad som har skett. Att man då som Ehud Olmert gör lovar att inga israeler ska ställas inför rätta för händelser i Gazaoperationen är ytterligare en påminnelse om att undanhållandet av sanningen är en del i även den moderna krigsföringen. Nu kräver israeliska människorättsorganisationer att Israel själva granskar krigföringen. Det är välkommet. Fler sådana initiativ behövs för att vi ska slippa se framtida ohyggligheter, oavsett vem som är förövare och vem som är offer. Det gäller att kunna se att den man försvarar också kan göra sig skyldig till brott. Verklig vänskap är att ställa likadana krav på sin vän som på andra.

Massmördare 'utan skuld'

2009-01-26T12:17:00.002Z

Den tidigare bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic klagar på den behandling hon får i det svenska fängelse hon sitter i. Hon finner det upprörande att hon fårsitta tillsammans med diverse slödder som 'prostituerade, mördare, knarklangare, narkomaner, rånare tjuvar och bedragare'... och får samma behandling som de. Hon som är så fin och står så högt över sådana avskum blir behandlad mycket värre än vad Albert Speer blev när han satt i Spandau....

Stackars lilla Biljana, som aldrig gjorde något smutsigt arbete med att etniskt rensa Bosnien från alla muslimer! Hon visste ju inte ens vad som tilldrog sig under sin tid vid makten, hur man systematiskt fördrev och mördade tusentals muslimska männniskor i syfte att få ett rent serbiskt Bosnien utan störande inslag av mindervärdiga folkgrupper...

'Jag har inte gjort något fel', säger hon och menar att hon blev lurad av sin advokat, som var affärsjurist, att erkänna brott mot mänskligheten. Som en av de mest hårdföra nationalistiska serberna och med samarbete med den ökände Arkan är detta uttalande inte bara löjeväckande utan direkt stötande och en provokation och en skymf mot alla offer för denna serbiska nationalism. Hon ska naturligtvis inte bli benådad och bör sitta hela tiden ut för de brott hon har begått. Att höra hennes utfall mot de andra fångarna är också förfärligt. Få européer har ett sådant svart samvete som hon.

Polisens psykologiska kompetens

2009-01-26T06:42:00.003Z

Åter har en psykiskt sjuk person blivit ihjälskjuten av en utkommenderad grupp poliser. Han hade själv ringt till SOS alarm och hotat att skjuta om polis kom till platsen. När polisen kom till platsen hotade mannen dessa med en enligt polisen 'rätt ansenlig kniv' och trots att man var runt tio poliser på plats kunde man inte göra något annat än att oskaddliggöra, dvs döda, mannen som gjorde ett utfall mot polisen. Mannen dog i stort sett omedelbart av skottskador i bål och i ben.

Hur kommer det sig att polisen inte klarar av att hantera en sådan situation utan att ha ihjäl den person som man uppenbarligen är utsänd för att hjälpa? Har polisen någon psykologisk beredskap att möta en förvirrad människa med lugnande ord istället för dödande kulor? Det finns uppenbarligen stora brister i polisutbildningen då dessa saker fortsätter att inträffa. Det finns nu inga andra vittnen till händelsen än polisen, så man kan inte förvänta sig att något sakligtoch grundläggande granskande av händelsen kommer till stånd.

Tragiskt, upprörande, rättsosäkert och mycket illavarslande när medborgare blir ihjälskutna av den ordningsmakt som är satt att vaka över deras säkerhet. Denna gång hade offret själv ringt till SOS alarm, förra gången hade föräldrarna till offret ringt för att få hjälp med en förvirrad son. Det behövs uppenbarligen bättre utbildning och förberedelse hos polisen för att kunna hantera dessa situationer och det behövs nu en grundläggande utredning om vad som hände vid nattens dödsskjutning.

Att lära sig från sitt förflutna

2009-01-15T19:41:00.006Z

Israel bombar nu sönder och samman det getto som man har skapat i Gaza för palestinierna. Över 1000 personer har nu dödats, många fler har skadats och man har slagit ut el, vattenförsörjning och matförsörjning. Man skjuter mot ambulanser, dödar sjukhuspersonal, förvägrar barn hjälp när deras föräldrar har dödats, och nu, senast beskjuter man även FN:s biståndsorgan UNRWA:s huvudkontor, där minst 700 palestinier hade tagit sin tillflykt.... Förråd av mat, mediciner och andra livsnödvändigheter brinner nu upp.
Gaza brinner, människor dör av direkt israelisk eld och man kommer kanske snart även se hur de fångna i detta världens störta utomhusfängelse, detta getto, dör av svält, förgiftning eller i farsoter som kommer i vattenbristens, läkarvårdsbristens och matbristens spår. Människor har inte möjlighet att vare sig fly eller kämpa tillbaka. Allt motstånd mot den Israeliska övermakten ses som terrorism.

Kanske har den sk judiska staten lärt sig av sina erfarenheter i den nazistiska förföljelsen av det egna folket? Där tvingades man in i getton, där bombades och gasades man ihjäl, där sattes fångvagnar och lador med judar i brand...

Nu har offren blivit bödlar, men mönstret är detsamma... En demonisering av motståndaren, ett avhumnaniserande av det palestinska folket som man sedan kan krossa som den ovärdiga varelse man nu ser det som. Sionismen tar nu former som liknar den nazism man själv utsattes för. Man lär av sitt förflutna, men på ett ytterligt avskyvärt sätt. Det är skamligt, förfärligt och djupt tragiskt för inte bara palestinierna utan även för judarna själva. Genom att handla på detta sätt beträder de samma väg som ledde till deras egen katastrof. Med egen kraft är de nu på väg att bana väg för en motreaktion som riskerar att bli den israeliska nationens undergång. Genom denna slakt i Gaza riskerar man att få en ursinnig arabisk omvärld att sluta upp bakom ett islamistiskt program som är långt mycket farligare än Hamas och Hizbolla.

Darwin, religion och ofelbarhet

2009-01-05T15:48:00.003Z

Under morgonens Gomorron Sverige ledde Marianne Rundström en diskussion med idéhistorikern Sverker Sörlin och zoologen Staffan Ulfstrand om det inflytande som Charles Darwin har haft och fortfarande har idag. Darwin hade själv utvecklats genom sina studier från en troende kristen till en lika övertygad ateist. När Ulfstrand återgav ett uttalande av Darwin som han hade fällt i slutet av sitt liv och där han menade att 'Den kristna läran är en ond och farlig lära' och vidare påpeka att Darwin inte ville ha någonting att göra med en lära som 'förpassade människor som har en annan åsikt till ett obehagligt öde efter döden' ser sig Sörlin tvingad att påpeka att 'Det är det ju ändå många kristna /.../ och troende av olika slag som kan leva väl med Darwinism. Det finns möjlighet att kombinera det.'

Nu kan man fråga sig hur det skulle vara möjligt. Hur kan man säga sig vara kristen, tro på den personliga gud som framställs i Bibeln eller i andra religiösa urkunder - dvs en allsmäktig entitet som både har skapat världen som den är, med de naturlagar som där finns, och som samtidigt kan inverka i detta lagbundna skeende och därigenom sätta dessa naturlagar ur spel - genom mirakler eller genom att bönhöra enskilda individers böner och samtidigt vara Darwinist, dvs se hur de levande varleser som finns på jorden har tillkommit genom det naturliga urvalet?

Som Laplace svarade när han av Napoleon blev tillfrågad om hur han kunde skriva ett av sina stora verk utan att nämna Gud: 'Jag har inte behov av någon sådan hypotes.' Gud har ingen plats i den Darwinistiska teorin utan är tvärtom någon som går emot det centrala budskapet i den: att komplexa skapelser som vi människor är resultatet inte av tur eller chans eller av intelligent desig, utan av en serie av små osannolika förändringar som har ackumulerats över en stor tidsrymd, förändringar som har kvarhållits därför att de har visat sig vara fördelaktiga i kampen om överlevnad. Blind variation och selektivt fasthållande (Blind variation and selective retention) som utvecklingsteoretikern Donald Campbell uttrycker det.

Darwinism och religion går inte att förena. Det går inte att förena ett kritiskt, rationellt synsätt som ifrågasätter dogmer och föreställningar som inte går att kritisera med ett synsätt som i grunden är sprunget ur en fideistisk synpunkt. Vetenskapen ifrågasätter allt, även sina egna utsagor; religionen har tron, den blinda förvissningen som ledstjärna. Man kanske kan betvivla allt annat, men inte Guds existens...

Det var tragiskt och lite rörande att se hur Gomorron Sveriges Marianne Rundström avslutade samtalet som på slutet hade rört ifrågasättanden av den Darwinistiska läran genom att utbrista: 'Men detta år ska han alltså inte ifrågasättas, Darwin, utan hyllas. Det är dubbelt jubileum...'

Ulfstrand vred på sig och suckade. Rundströms uppmaning till hyllande var knappast av det slaget som vare sig Darwin eller hans efterföljare skulle ha uppskattat. En sådan inställning hör hemma inom religionen, inte i vetenskapen. Lärdomen från bl a Darwin är just att sådana kompromisslösa hyllningar inte hör hemma i ett modernt rationellt samhälle. Ingen är ofelbar, inte ens jubilaren Darwin. Rundström (och Sörlin) borde veta bättre.

Falling

2008-10-31T01:01:00.004Z

Another day of this sensation of falling, a fall which has nothing to do with the kind of free falling which a parachuter experiences before the parachute is released, and you are in a state of weightlessness. This fall is more like being dragged through a series of thorny thickets, which rips your flesh up and leaves you wounded and in pain.

If only this war could stop. Inside of me and outside. When am I going to come to terms with myself and the world? Will I ever come home?

Walking through the City

2008-09-08T10:45:00.002+01:00

Another day in life....

Monday, first day of the week and first day of the autumn, when things must happen, things must be drawn to a close. I started the day quite early, but some things detained me, so I made my way to the institute not until 9.30. Made my way through Devonshire Row, fighting against the oncoming horde of City workers in their uniforms, crossed Bishopsgate, headed along London Wall and further towards Holborn and finally Russell Square and the Institute of Education. In my iPod I listen to Rammstein, Mein Hertz Brennnt and Slipknot, Duality...

I'm feeling a bit lost and disoriented, don't really know what I am doing in this city of money and concrete and steel, of men and women in shiny uniforms and with glassy gazes...

If only the war inside of my head could stop.

Hår och framgång...

2008-05-29T11:31:00.005+01:00

DN presenterar idag en undersökning om att framgångsrika män kammar sin frisyr åt vänster, och de kommenterar med att säga att

Kamningen skulle ha med vänster och höger hjärnhalva att göra. Vänsterbenan har kontakt med den vänstra, som står för logik och rationalitet, medan höger hjärnhalva är den fantasifulla, känslomässiga halvan.

Häpnadsväckande och mycket intressant, men på vilket sätt skulle kamningen ha någon påverkan på hur framgångsrika män agerar? Skulle själva benan vara det som styr över dessa män? Benan kanske är ett slags roder som navigerar människan genom livet och om man kammar den åt vänster navigerar man med logik och rationalitet, om man kammar den åt höger flummar man ut och blir allmänt larvigt känslomässig och irriterande fantasifull...

Allt det här är som sagt mycket intressant, men jag tror att Danny från filmen Withnail and I har den mest träffande karakteriseringen av hårets betydelse och här är det inte fråga om hur man kammar håret utan om hur långt det är...

I don't advise a hair cut, man. All hairdressers are in the employment of the government. Hair are your aerials. They pick up signals from the cosmos and transmit them directly into the brain. This is the reason bald-headed men are uptight.

...men Withnails kommentar till Dannys teori kan nog sammanfatta båda dessa resonemang:

What absolute twaddle!

The Importance of Being Austin

2008-03-27T19:16:00.005Z

I just got through the famous book by the eminent British philosopher J.L. Austin, Sense and Sensibilia. It is a very interesting book: Funny, witty and wise (and a little ugly on the side, as Frank Zappa would say)… This is remarkable display of all the tricks of the trade of one of the foremost representatives of the Oxonian ordinary language philosophy, The main target of Austin’s criticism in this book is the so called ‘argument from illusion’, from which we are lead to believe, by such philosophers as Austin and Price, that we are never perceiving any real material objects but only ‘sense data’. Austin dismantles and literally crushes all the purported arguments and turns of phrase of these philosophers by showing how they are not sensitive to the sophistication, the richness and the power of discrimination which is embedded in ordinary language and how they tend to neglect, distort or veil the meanings of such central terms as ‘real’, ‘perception’, ‘truth’, ‘illusion’, ‘delusion’ etc. Austin makes a powerful case that the problematics which are made central to these philosophers arise from what he calls ‘the scholastic view’, which trades on oversimplification, schematization and constant obsessive repetition of some bad and unreflective examples, which then leads up to a series of problems of which the ‘plain man’ would never even consider worth analysing.

So far, so good, but Austin never really gets off the ground and away from his favourite everyday examples. Language is much richer than what advocates of ordinary language philosophy want to have it, and in particular the intricate and very complex forms of mediate perception and conception which is involved in science is never seriously addressed. Austin’s philosophy never leaves the cosy armchairs of Oxford more than an occasional round at the local pub, and on the way there he is careful not to pass through any of the other faculties and departments. Ordinary language philosophy, in the end, is a seriously a-scientific activity. I wouldn’t say anti-scientific, it simply isn’t able to address the complexities of science, as if the complexities of everyday life were too demanding to leave any powers left for the analysis of anything else...

That’s a great shame, because the power of Austin’s prose and the skill of his reasoning could have been of great importance to the advancement of philosophy had he directed his wit to more profound questions and had he opened his eyes to more than just the scholastic exercises of Ayer and Price or to ‘the plain man’ and his vernacular..

Underkill

2008-03-06T12:01:00.003Z

That's a new useful word I've just learnt.
Apparently something to do with an insufficiency in the force to defeat an enemy. Perhaps that is something which irritates the Israeli government that they don't have sufficient destructive power to just wipe out Gaza or all Palestinians once and for all...

Best sign ever

2008-02-28T21:21:00.002Z

I found the following sign at the local fish bar:

No Smoking. The maximum penalty for ignoring this sign is death.

Plain, simple and straightforward...

Koldioxidmål och kärnkraften

2008-01-23T09:04:00.000Z

Kärnkraft räknas enligt EU inte som en förnyelsebar energikälla, men är dock halva förklaringen till Sveriges låga utsläpp av västhusgaser. Dags att bygga ut.

DN:s huvudledare hade på tisdagen detta budskap under rubriken 'Bäst i klassen'. Sverige kämpar enligt ledaren om att bli bäst i Europa på att bekämpa koldioxidutsläppen och vi har en rimlig chans till det just för att vi har en relativt liten befolkning, god tillgång till vattenkraft, men också för att vi har en väl utbyggd kärnkraftsindustri. För att verkligen bli bäst i klassen krävs emellertid att vi också gör så som en växande opinion i Sverige vill: att bygga ut kärnkraften och modernisera den. Kärnkraften har enligt ledaren befunnit sig i ett vakuum den senaste 30-årsperioden för att inget politiskt parti har kunnat göra stora politiska vinster på att aktualisera frågan och återigen diskutera denna omdebatterade energikälla. DN menar dock att rädslan för kärnkraften bleknar inför hotet om klimatförändring. Så ska förändringen i opinionen tolkas och så bör också politikerna förändra sin syn. Skälen att bygga ut kärnkraften är emellertid fler än rent opinionsmässiga. Framförallt är det önskan att minska koldioxidutsläppen som gör kärnkraften oundgänglig.

Ett rimligt mål är att få EU att räkna kärnkraften som ett plus när man gör upp balansen mellan ickeacceptabla koldioxidskadliga energislag och acceptabla. Visserligen är Sveriges position bra till följd av att vi har vattenkraft och kärnkraft men det kan rimligen inte bli EU-policy att göra ännu fler medlemmar beroende av rysk gas. Alternativen sol och vind får ännu anses vara tämligen marginella tillskott.

Så långt ledaren. Hur är det emellertid med grunden för den rädsla som man har känt inför kärnkraften? Hur är det med de faror som denna 'rena' energikälla har? Man säger att den nya typ av kärnkraftverk som man nu använder sig av och de nya som man vill bygga inte alls är av det slag som fanns i Harrisburg och i Tjernobyl. Dagens kärnkraftverk är säkra och kan inte drabbas av sådana akuta missöden. Det är kanske sant och det kanske t o m är så som DN:s ledarskribenter skriver att de säkerhetsproblem som uppdagades vid Forsmark har sin grund i den 'försummelsens politik' som orsakats av att kärnkraftsfrågan har hamnat i ett politiskt limbo (fast detta argument verkar mest vara gripet ur luften).

Oavsett hur det ligger till med detta är det fortfarande så att det är betydande problem vid brytandet av uran för driften och framförallt har inget land i världen ännu på ett tillfredsställande sätt löst frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfall som denna 'rena' energikälla lämnar efter sig. Innan vi går den 'miljömedvetna' (enligt DN) industrin till mötes och bygger ut kärnkraften bör vi ställa oss frågan om vi verkligen vill lämna efter oss ett sådant arv i form av ett olöst problem i form av ett lager av ytterst farligt radioaktivt avfall. Kärnkraften (i all fall fissionskraften) är dessutom en ändlig energikälla och jakten på ytterligare urantäkter skulle också bli alltmer kostsam rent miljömässigt.

Tills det att vi har lyckats tämja fusionskraften och kan utnyttja den nästintill oändliga resurs som finns i väte kan vi inte se kärnkraften som en lösning på energiproblemen, annat än som ytterligare ett uppskjutande av energikrisen. Det måste till helt andra lösningar i form av en mycket mindre energislukande industri, utbyggnad av kollektivtrfik istället för satsning på privatbilism och mer småskaliga projekt för t ex husuppvärmning och solceller för energi till hushåll. Det krävs nya visioner, inte de gamla förlegade som hela tiden har förfäktats av den svenska industrin och av fackföreningsrörelsen.

Om den svenska industrin verkligen ska bli miljömedveten och om den svenska allmänna politiken ska bli 'bäst i klassen' måste fastlåsningen vid kärnkraften brytas. Vi måste våga se våra barnbarn i ögonen också och inte lämna ett berg av olösta problem från en galopperande energislukande industri efter oss. Man måste kunna se faran från klimatpåverkan orsakad av växthusgaser och faran med kärnkraften på samma gång.

Back in dirty old London

2008-01-14T15:27:00.001Z

Once again, I could say, with the words of Jim Morrison: 'Back, going back in all directions, sleeping these insane hours...', but then this would rather convey the message of now being asleep or at least not fully awake. I would rather say by coming back, fully aware of what I am doing to a place where I once lived, I am forced to go through all these experiences I've had since the days I once took part of this buzzing city... To go through these experiences is a very painful thing, as it brings to life things which I have experienced in a state of sleep. Sleepwalking... It's dirty and mean, a horrible experience, but also refreshing.

Psychotic break

2007-11-11T13:27:00.000Z

Den där oron vill inte försvinna utan har tagit tag i mig och lämnar mig inte i fred. Jag kan inte riktigt sätta ord för hur jag känner, men det är som att någonting långsamt och systematiskt trasar sönder mig, borrar sig igenom min själ och lämnar ett tomt skal kvar av det som var en person, ett jag, en människa av kött och blod med drömmar och förhoppningar...

I feel the fear take hold
Reside in darkness, thrive where most won't go
Adrift, I curse this gift
And hope you never know

Som en våg

2007-11-09T08:35:00.000Z

Jag känner mig trött och förvirrad, stark och beslutsam, obestämd och vilsen men samtidigt helt definierad och fast i min väg framåt. Jag vet vad jag vill och vad jag ska göra och gläds åt det, men samtidigt är det någonting hos mig som tvekar och som bromsar och vill att jag ska stanna upp och se mig om och kanske bakåt för att uppfatta det som har varit; något inom mig som vill hålla mig kvar i det jag har och som varnar mig för att min beslutsamhet är något som lurar mig in i en ny trygghet. Vad är emellertid denna gamla sk trygghet om den innebär att jag inte vågar utveckla mina inneboende krafter, inte vågar ge mig i kast med nya utmaningar utan fastnar i det som är tryggt men kvävande? Att våga säga nej till det som har varit och jag till det man är på väg att få om man inte låser sig i det förgångna, stelnade...

Fear, and panic in the air
I want to be free
From desolation and despair
And I feel like everything I saw
Is being swept away
When I refuse to let you go

I can't get it right
Get it right
Since I met you

Loneliness be over
When will this Loneliness be over?

Life, will flash before my eyes
So scattered and lost
I want to touch the other side
And no one thinks they are to blame
Why can't we see
When we bleed, we bleed the same

I can't get it right
Get it right
Since I met you

Loneliness be over
When will this Loneliness be over?

Loneliness be over
When will this Loneliness be over?

Mot den ensidiga bilden av mannen som förövare

2007-11-08T12:46:00.000Z

I dagens SvD finns en intervju med ordföranden för Pappa-barn, Michael Alonzo. Det som här kommer fram är en lite annan bild av förhållandet mellan könen än den som basuneras ut av den politiska korrektheten, dvs den statsunderstödda feminismen som beskriver män som odjur och våldsverkare och kvinnor som änglar offer för en könsmaktsordning som innehåller allt från strukturell särbehandling till övergrepp och våldtäkter på den individuella nivån.

Michael berättar en annan historia, en del av verkligheten som den officiella ideologin inte vill höra för här är det mannen som är offer. Här får vi höra om en man som själv har blivit utsatt för det som den officiella ideologin menar endast händer kvinnor: misshandel och verbal förnedring. Till detta får vi dessutom höra om hur Michael systematiskt blivit ifrågasatt av myndigheterna i förhållandet till sin son. Först efter lång kamp har Michael nu gemensam vårdnad av sonen. Det är också berättelsen om någon som blir dubbelt förtryckt genom att den patriarkala synen också fördömer sådana som Michael, för att han inte uppfyller denna ideologis krav på att mannen ska visa vem som bestämmer i familjen. Osynliggjord av feminismen, utsedd till vekling av patriarkalismen.

Vi har fortfarande en förlegad syn på föräldrarrollen där mamman anses vara den överlägset bästa vårdhavaren och i i vårdnadstvister är det ofta kvinnan som blir automatiskt trodd och mannen ses med misstro.

För att vi ska få ett jämlikt, jämställt samhälle är det dags att bryta med alla dessa snedvrida föreställningar. Vi måste göra oss fria från den ordning där kvinnan ses som ekonomiskt och intellektuellt underordnad mannen, men vi måste också bryta med den ideologi som automatiskt ser kvinnan som den som ska ha vårdnaden vid tvister om denna. Om vi vill ha ett samhälle där könen inte är i kamp mot varandra utan utvecklas gemensamt och där nya generationer för möjlighet att se det som helt naturligt att även pappor kan visa ömhet och omtänksamhet måste vi bryta med radikalfeminismens syn på mannen som ett monstrum som ska oskadliggöras.

Små irritationer

2007-11-08T09:30:00.000Z

Den oerhört överskattade och patetiska lilla "konstnären" Lars Vilks ska göra en musikal av sin rodellhundsidé. Han får som vanligt stort utrymme i media för sitt nya projekt. Det kanske är befogat och jag hoppas för hans och för mänsklighetens skull att denna musikal inte blir lika patetiskt ointressant som hans tidigare verk. Han har själv beskrivit hur konsten i klassisk mening dödades av Duchamps utställningar. Det är inte längre frågan om att konstnären skapar något som sedan beskådas utan det är betraktaren i sig som skapar det som kallas för konst genom sina reaktioner på det som den sk konstnären ställer ut. Detta utställningsföremål är dock ingenting, för att tala med Vilks. Så är det kanske och för att bli av med ointressanta provokatörer som Lars Vilks kanske vi skulle tiga ihjäl honom. Varför visar media honom så stort intresse? Varför ger man honom så stort utrymme? Det kommer sig nog av att det idag är just ytan som alltmer breder ut sig på innehållets bekostnad. Som Jean Baudrillard skriver: 'The simulacrum is never that which conceals the truth - it is the truth which conceals that there is none.' Det finns inget bakom denna yta av simulacra...

Jag känner mig dock lite grumpy och trist. Varför kan jag inte bara acceptera denna nya sköna verklighet där vi, som framgångscoacherna brukar framhålla, är fria att skapa vilken verklighet vi vill, eller: Det finns ingen verklighet, bara vår uppfattning av...eeeh vadå?

I sann självkritisk anda låter jag Alf Henriksson få sista ordet för den här gången, men vill ändå inte reducera detta till någon småsak, för det är det inte:

Retar du upp dig på ting som är små
så är du väl inte större än så.

Behöver vi en stat?

2007-11-06T11:23:00.000Z

Anders Isaksson kommenterar den senaste tidens avslöjanden att framför allt moderata toppolitiker på olika sätt har fifflat med skatten, antingen genom att betala svart för hushållsnära tjänster eller genom att vägra betala vissa avgifter som t ex licensavgiften till SVT. Han skriver i en debattartikel i DN om att det höga skattetrycket i dagens Sverige närmast tvingar fram ett utbrett fusk med skatten och sammanfattar på detta sätt: "Skatterna göder således en brottslighet som staten får allt svårare att bekämpa."

Frågan är huruvida vi ska ha en gemensam sektor som tar hand om vissa nyckeluppgifter i samhället, som vård, skola, omsorg, infrastruktur etc. Är det önskvärt att vi har en skola för alla? en vård för alla på lika villkor? att vi kan upprätthålla lag och ordning? att vi har en infrastruktur som gör det möjligt att ta oss fram i vardagen på vägar som håller?

Om vi svarar ja på dessa frågor är det också rimligt att vi försöker skapa ett system där vi också finner det självklart att vi alla ska bidra med medel till denna verksamhet och då är det också ytterligt beklagligt att höga politiker inte följer de lagar och regler som de är med om att stifta. Om många följer deras mönster kommer vi inte att ha några resurser till denna verksamhet som på något sätt måste upprätthållas. Skatteexperter talar om att fusket bland politiker tenderar att dra med sig även andra 'vanliga' människor i fusket. Isaksson talar om överbeskattning av befolkningen när staten har ett budgetöverskott på 100 miljarder kronor. Man kan naturligtvis se det så, men man kan också se det som en möjlighet för staten att betala av något på den stora statsskulden eller en möjlighet att bygga ut vissa av de eftersatta områden inom den gemensamma sektorn. Läget inom t ex skolan är allt annat än ljus, vården lider av stora problem, där t ex vårdgarantin inte upprätthålls... Vi kan rada upp fler exempel på det.

Det viktiga är dock att politikerna har en viktig pedagogisk roll att spela för att pedagogiskt förklara hur den offentliga sektorn faktiskt behövs och att de ofta personalintensiva verksamheter som där bedrivs kräver stora resurser. Medan produktiviteten inom vanlig verkstadsindustri kan höjas genom arbetsbesparande teknik, kan man här inte rationalisera på samma sätt utan att verksamheten blir lidande. Därför kommer många att uppfatta dessa tjänster som alltmer kostsamma i jämförelse med de allt billigare materiella varorna, prylarna. Om vi då har politiker som inte förstår detta faktum utan tvärtom motarbetar hela systemet genom att undandra det offentliga nödvändiga medel kommer vi få ett samhälle där vi inte kommer att kunna upprätthålla denna nödvändiga verksamhet. Vi får ett samhälle i förfall...

Anders Isaksson kan ha rätt i att skatterna göder en typ av brottslighet som man har allt svårare att bekämpa. Frågan till Isaksson är emellertid: Är det önskvärt att upprätthålla välfärden? Hur ska vi upprätthålla välfärden? Vad ska vi ha istället för skatter?

Even a stopped clock tells the right time twice a day...

2007-11-05T10:26:00.000Z

Back, going back in all directions
Sleeping these insane hours...

I am trying to catch up with my quickly receding soul, or is it that it’s still caught up in the confusion of the darkness of a time warp, not being able to rid itself of the suffocating thoughts of an internally ever retreating and increasingly deceiving (remembrance of the) past?

Black. Blank. Nothingness.
Into the void...

Who am I again?

(Art by Jordi Bonet. The End of Time (1966-68))

Att möta sig själv...

2007-11-03T10:15:00.001Z

Under natten har snön fallit och täckt marken med ett lager skyddande fruset vatten. Täcket är dock mycket tunt och upplöses av regnet som faller under dagen. Marken blottläggs återigen... Hur är människan när hon täcks av ett lager av förväntningar och stereotyper? Hur skyddande är detta lager av masker? Vad finns därunder, vem är man när man verkligen riktar blicken inåt och vågar möta den avskalade, nakna människan? Det finns någonting under ytan som även här som väntar på att träda fram, som lovar så mycket mer än det som alla konventioner och normer tvingar en in i, något bakom de karaktärsmasker som klistras på oss och som tenderar att ta över oss och få oss att inte bara bli blinda för andra utan även för oss själva...

Keep you in the dark
You know they all pretend
Keep you in the dark
And so it all began
/.../
In time or so i'm told
I'm just another soul for sale... oh, well
The page is out of print
We are not permanent
We're temporary, temporary
Same old story
/.../
I'm the voice inside your head
You refuse to hear
I'm the face that you have to face
Mirrored in your stare
I'm what's left, I'm what's right
I'm the enemy
I'm the hand that will take you down
Bring you to your knees

So who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?

Keep you in the dark
You know they all pretend

What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one of your plays?
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?

PS om Schenström

2007-11-02T10:14:00.000Z

Schenström går ju inte heller lottlös från det hela: Hon får två årslöner i avgångsvederlag, vilket innebär drygt två miljoner kronor, 84 000 kr i månaden.

Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får övernog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har...

Schenström, konspirationsteorier etc

2007-11-02T07:48:00.000Z

Ulrica Schenström var jourhavande ansvarig för rikets krisberedskap när hon var ute på krogen och drack sig lite 'glad i hatten'. Detta faktum kommer slutligen fram efter det att statsminister Reinfeldt vid ett flertal tillfällen har talat om att journalisterna ibland fabricerar historier som man inte har bevis för. Reinfeldt förlorar sin torped och livvakt, som SvD skriver. Vissa SvD-läsare har hört av sig och säger sig 'ana en s-konspiration'. I morgonens Gomorron Sverige frågar sig gäster som Gudrun Schymann, Ingmarie Froman, Frida Johansson Metso och Amelia Adamo huruvida en man i samma situation skulle ha behandlats på samma sätt och de svarar unisont nej på den egna retoriska frågan. Schenström har enligt dem hängts ut för att hon är kvinna och 'hade det varit en man' så hade könsmaktsordningen och de mekanismer som finns där gått in och försvarat försyndaren och bagatelliserat det som hade hänt.

De verkar ha glömt bort hur Lars Danielsson alldeles nyligen hängdes ut på ett sätt som får denna lilla episod att framstå som bagatellartad. Han var både sosse och man. Man kan undra hur det skulle ha sett ut om det hade varit en kvinna... Båda motangreppen är både unkna och irrelevanta. Borgarna anar hela tiden konspirationer så snart regeringens kompetens och förmåga att styra Sverige ifrågasätts. Feminister har på liknande sätt en tendens att se all kritik av vad kvinnor gör som uttryck för den rådande könsmaktsordningen.

Frågan rör sig ju knappast på den nivån och det känns märkligt när Amelia Adamo liksom andra säger att det ju här inte har hänt någonting: Ingenting hände under de timmar Schenström drack sig berusad samtidigt som hon hade jour. Med ett sådant resonemang skulle man ju kunna säga att det inte skulle göra någonting alls om ansvariga för säkerheten på, låt oss säga, Forsmark skulle dricka sig berusade under arbetstid och när detta sedan uppdagades skulle försvara sig med att hänvisa till att det inte var några tillbud på anläggningen under tiden. Adamo och Schymann tar här till resonemang som de annars kritiserar könsmaktsordningen för att producera i försvar för män. Det verkar som att det i detta sammanhang som så ofta annars blir så att manliga synder blir kvinnliga dygder och förhatliga manliga homosociala strategier blir uttryck för ett brett och demokratiskt nätverkstänkande hos kvinnor. På liknande sätt blir borgerliga konspirationsteoretiska resonemang ihåliga som moraliska försvarsmekanismer när samma personer i andra sammanhang, där vänsterpolitiker gör sig skyldiga till felaktigheter, kommer med mycket starka fördömanden.

Jag missunnar inte Schenström att dricka vin, inte ens tillsammans med TV-reportrar eller med vem som helst, men om man arbetar med landets säkerhet och därtill är ansvarig för detta bör man hålla sig nykter. Något kan hända under tiden och då bör man vara kapabel att fatta nyktra och balanserade beslut. Det är det som är själva grundtanken med att ha ett system där någon har jour och är ansvariga för krisberedskapen i landet. Då är det bäst att inte vara lite glad i hatten.

Dagens smarta citat

2007-11-01T14:09:00.000Z

Jonas Thente har tydligen en blogg via DN, där han skriver om olika intressanta, tänkvärda frågor som olika dataspel och så.
Idag formulerar han en stor visdom:

Det finns fyra miljarder människor, så varför skulle jag ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?

Det är skrivet i natt, kl 1:16, enligt bloggen. Han kanske var lite glad eller ledsen i hatten när han skrev det. Stackars liten...

Så lämpligt att kamerorna var ur funktion

2007-10-31T14:16:00.000Z

Turerna kring incidenten där en gäst på Café Opera blev misshandlad fortsätter. Inga bilder kan lämnas ut från händelsen. Enligt Abbe Ibrahim, vd för Operakällaren kan man inte få några bilder från bråket då ett grafikkort varit trasigt under fredagen. Det felet är nu åtgärdat så kamerorna fungerar igen. Det är märkligt och ytterst lämpligt för vaktpersonalen på Café Opera att det just under denna incident skulle vara fel på kamerorna. Jag betvivlar att detta skulle vara fallet, snarare är det nog så att bevismaterial somskulle ha komprometterat vakterna har förstörts för att försvåra eller kanske t o m omöjliggöra en rättvis rättslig prövning av händelsen. Enligt DN är det inte ovanligt att kamerorna är ur funktion eller havdas vara ur funktion vid liknande tillbud:

Att bilder saknas när polisen begär ut dem är emellertid inte ovanligt. Nyligen hände detta i samband med ett uppmärksammat bråk på nattklubben The Lab på Birger Jarlsgatan, där tre ordningsvakter misstänks för misshandel. Även här uppgav personalen att kamerorna varit ur funktion.

Så ytterligt lämpligt att det är fel på kamerorna när brottsmisstankar riktas mot personalen. Så förfärligt rättsvidrigt detta tillvägagångssätt är. Om kameror ska få uppsättas på inrättningar som dessa är det av yttersta vikt att det material som där insamlas inte kan manipuleras eller förstöras av inblandade. Låt polisen få något slags ansvar för hur detta efterlevs. I det här fallet borde polisen naturligtvis ha agerat mycket snabbare än vad man gjorde.

Abbe Ibrahims uttalande om att de är 'emot allt vad våld heter' känns mycket ihåligt, t o m kränkande, i detta sammanhang, när en gäst ligger inlagd på sjukhus för de grova skallskador som uppkommit i samband med ett slagsmål med en av ställets vakter.

Jag har sagt det förut och upprepar det nu igen: Rensa upp bland vakterna - släng ut dem som har ett brottsligt förflutet och se till att de vakter som arbetar går igenom längre utbildning som innehåller även psykologi och konfliktlösningar som inte innebär tillgripande av våld och ha en kontinuerlig uppföljning av denna utbildning samt se till att vakterna har en annan huvudman än ställets ägare. Det gäller allas säkerhet att inte bli utsatta för våld från dem som säger sig svara för säkerheten i nattlivet.

Ytterligare ett olycksfall i arbetet?

2007-10-30T10:00:00.001Z

Så har ytterligare ett fall av våld utfört av en ordningsvakt uppmärksammats. En 37-årig man som enligt vittnen ville tillbaka in på Café Opera för att återfå sin halsduk sparkades medvetslös av en av ställets vakter, som nu är häktad misstänkt för grov misshandel. Enligt vissa vittnen har vakten sparkat gästen i huvudet. Vakten nekar till anklagelserna. Det är det vanliga tillvägagångsättet och det skulle inte förvåna om vakten istället lämnar in en motanklagelse där den misshandlade anklagas för våld eller förtal eller något sådant. Vi får återigen se ett flagrant exempel på hur en vakt ger sig på en av gästerna på ett uteställe. En fråga somman måste ställa är vad vakterna har för uppgift. Att skapa ordning på stället? Att skydda gästerna från våld? I det här fallet verkar vakternas uppgift vara att skapa rädsla hos gästerna och i värsta fall misshandla dem till medvetslöshet. Den häktade vakten i detta fall är aktiv som kampsportare och misstankar riktas mot ett bruk av dopingmedel i sådana grupper.

Att vara vakt är ingen lätt uppgift, där ordning ska hållas bland berusade och drogpåverkade människor. För att denna uppgift ska kunna utföras måste en bättre obligatorisk utbildning för vakter skapas och ett obligatoriskt drogtestprogram, där bl a dopingmedel inkluderas, inrättas. Att besöka krogen ska inte innebära en livsfara, oavsett varifrån denna risk kommer - från andra gäster eller från vakter som är satta att ansvara för säkerheten.

Ytterligare ett missat tillfälle att visa vad man kan

2007-10-14T12:14:00.001+01:00

Radioheads nya album, In Rainbows hyllas i Dagens Nyheter, kommenteras knappast alls i SvD... Det senare alternativet är kanske bäst. Thom York och hans kollegor har återigen misslyckats fatalt med att göra något som höjer sig över experimentstadiet. Deras tidigare mästerliga melodikänsla och täta gitarrslingor har förbytts i ett monotont malande, både vad gäller vokala och den instrumentala delen. Gitarrerna används knappast alls, utan har förbytts (liksom i de tidigare skivorna Kid A, Amnesiac och Hail to the Theif) till en ointressant matta av obegripligheter; sången är mer ett ylande utan mening. Väldigt synd på en grupp med en sådan potential, som har skrivit så vackra sånger som Street Spirit och Exit Music, sådana känslofyllda klagosånger som Just och Lucky...

Den enda sång som höjer lite över avgrunden är 15 Step. Det är inledningslåten, så jag kände ett visst hopp när jag började lyssna, men resten av albumet verkar vara komponerade av människor som för första gången sätter sig framför en dator och int eriktigt vet hur man får fram ljud genom denna konstiga tingest, men som efter några försök får fram lite konstiga läten och till det lägger en vokal ljudmatta som inte har någon som helst egen kraft. Inga melodier, ingen känslighet, ingenting.

Radiohead verkar onekligen slut som band. Synd, för det var ett av de bästa i världen.

Glädjande nyheter

2007-10-12T11:36:00.000+01:00

Nobels fredspris tilldelas FN:s klimatpanel och Al Gore. Det är ett mycket glädjande besked och ytterligare en påminnelse om det nära samband som råder mellan fårgor som rör klimatförändringarna och frågor som rör krig och fred. Konflikter handlar väldigt ofta om just resurser av olika slag - olja, mineraler, vatten etc - och de stora förändringar som människans framfart över jorden åsamkar miljön är något som måste tas i beaktande när vi väljer framtidens politik. En politik för en hållbar utveckling är också en politik för fred. Det gäller inte bara frågan om klimatpåverkan per se, utan även frågor som rör även andra miljöaspekter. Vi ser t ex hur det i länder som Kina har utvecklats sådana drastiska problem med miljögifter så att vissa delar snart är obeboeliga. När det gäller dessa frågor måste vi se inte bara till kortsiktiga intressen utan se att den politik, de val vi gör idag får stora och ibland irreversibla konsekvenser för framtiden.

Framtiden vinner vi idag genom att ändra kurs och vinna framtiden för oss själva och framtidens generationer. Det är dags att se att vi står inför en brytpunkt. Bollen ligger i våra händer.

Wish you were here

2007-10-04T22:05:00.001+01:00

So, so you think you can tell
Heaven from Hell,
Blue skies from pain.
Can you tell a green field
From a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?

Did they get you to trade
Your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
Did you exchange
A walk on part in the war,
For a lead role in a cage?

How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls
Swimming in a fish bowl,
Year after year,
Running over the same old ground.
What have we found?
The same old fears.
Wish you were here.

Fantastisk morgon

2007-10-04T07:34:00.000+01:00

Det är en fantastiskt vacker oktobermorgon, med gnistrande vackert väder. Solen tinar upp den nästan frostbitna marken och ger värme och hopp.

Apropos Lomborg och klimatet

2007-09-28T09:01:00.000+01:00

Vi kunde ju läsa i gårdagens DN hur Lomborg bagatelliserade klimatproblemet och menade att man istället för att satsa pengar på åtgärder med osäkra resultat ska satsa på att lösa mer akuta problem som fattigdom och AIDS...
Om vi bara slår upp dagens DN kan vi se hur t ex Jacques Diouf, chef för FN:s jordbruksorgan FAO, menar att tillgången till vatten kommer att vara ett av de större problemen, om inte det största, i kontinenter som Afrika, inom en ganska snar framtid:

- De värsta konsekvenserna vi ser i dag är översvämningarna i tolv länder i Afrika och tidigare i Asien. Det är orkanerna i Karibien och Latinamerika. I fjol var det mycket torka. Det är ytterligheterna i överflöd på vatten och brist på vatten, säger han.

Vi kan visserligen något motverka dessa naturens krafter genom bevattningssystem (som i Asien), men problemet kvarstår och dess aktualitet blir ännu mer skriande. För att lösa de problem som Lomborg och andra klimatpåverkansskeptiker talar om måste vi lösa den grundläggande frågan om hur vi om 50 eller hundra år har någonting att rädda överhuvudtaget. För att tala i ekonomiska termer, som kanske Lomborg bättre förstår: Om vi bara riktar in oss på att bekämpa konjunktursvackorna står vi mycket illa rustade när den strukturella krisen slår till...

Lomborg sprider ytterligare myter

2007-09-27T06:32:00.000+01:00

Björn Lomborg får återigen utrymme i DN, där han ytterligare en gång varnar för varningarna om den klimatpåverkan som människan åstadkommer genom sin livsstil... I sin argumentation för att vi inte ska låta oss förledas av domedagssirenernas sång tar han upp hur vi intalas att ge våra barn 'ekologisk mat' för att inte utsätta våra barn för cancerogener och om att vi bringas förfärande bilder över isbjörnens förmodade utrotning för att vi påverkar klimatet. Han bemöter den första sirenen genom att säga att det visst finns ett samband mellan kemikalier och sjukdom men att risken i ett 'välreglerat samhälle' är minimal. Dessutom blir ju ekologiskt odlad mat så mycket dyrare, så att den positiva effekten av att välja sådan mat motverkas genom att vi äter mindre grönsaker som skulle kunna motverka cancer...

Den andra varningen bemöter han genom att säga att isbjörnsbeståndet tvärtom har ökat genom 1900-talets globala uppvärmning (han påstår inte detta samband rakt ut, men smyger in denna konnotation genom att säga att isbjörnbeståndet har ökat från 5000 till 25000 den senaste 40-årsperioden och slänger in att temperaturen under samma tid har ökat) och att det inte finns några konkreta idéer om hur många isbjörnar som skulle kunna räddas om vi fick alla länder att skriva under Kyoto-protokollet... 'Sanningen [sic] är att vi skulle kunna bevara mindre än en tiondels björn.'

Sen kommer Lomborgs gamla vanliga nådastöt mot ringandet i varningsklockorna:

Talet om isbjörnens undergång, liksom marknadsföringen av ekologisk mat, ingår i den konstanta flod av ensidiga varningar som medierna översköljer oss med. Listan med akuta problem toppas av den globala uppvärmningen, men inkluderar terrorism, bekämpningsmedel, förlusten av mångfald i naturen och mycket mer. Samtidigt känner vi till de fruktansvärda förhållanden som en majoritet av jordens befolkning fortfarande lever under: mer än miljard fattiga, två miljarder utan elektricitet, tre miljarder utan vatten och renhållning.

Björn Lomborg menar att han arbetar med att bena upp alla dessa globala varningar och att han försöker få perspektiv på dem så att vi kan ställa oss frågan om vad vi konkret kan göra, vilka problem som går att lösa:

Det kanske förvånar, men allt bör inte leda till omedelbara åtgärder. Om vi saknar bra lösningar kan det vara bättre att först fokusera på annat. Den som saknar mat för morgondagen har svårt att tänka på den globala temperaturen om 100 år.

Efter denna nyktra betraktelse går han sedan till att beskriva hur världen under det senaste decenniet har blivit en så mycket bättre plats att vara på både för fattiga och rika, den förra gruppen har minskat drastiskt. Framförallt har vi fått mycket bättre mediciner och vi har fått billigare livsmedel, vilket inte minst människor i den tredje världen fått del av så att andelen svältande idag endast är 17 % i dessa länder jämfört med 50 % år 1950. Inkomsterna i världen i stort har tredubblats under denna fantastiska tid av global utveckling.

Avslutningsvis blir Lomborg lite modest och säger att:

Inget av detta innebär att vi ska sluta oroa oss för framtiden. Men det betyder att vi borde sluta känna panik. Globala larmklockor kan leda till anfall av ånger och skuldkänslor för rika västerlänningar, men de skapar inte en rimlig förståelse för jordens verkliga tillstånd.

Vad är det då vi kan göra? Vilka åtgärder är det som Lomborg förespråkar? Han tar som vanligt inte upp några sådana utan verkar återigen förlita sig på att marknaden själv kommer att leda till ett slags Panglossisk optimalt tillstånd. Sanningen är väl att vi nu står inför en situation där alla dessa problem: fattigdom, sjukdom, överbefolkning, torka, översvämningar, terrorism, krig etc är intimt sammankopplade så att det inte går att säga att vi nu främst ska ta itu med fattigdomsfrågan eller försöka se till att lösa terrorismhotet utan att samtidigt se till att de andra frågorna också får en lösning. Om man svälter är det kanske inte så lätt att se till behovet av åtgärder för att komma till rätta med människans klimatpåverkan; om man är utsatt för terrorism eller lever under ständigt krig blir inte heller denna fråga akut. Därför är frågornas komplexitet något som debattörer som Lomborg borde inse och sprida. Utan en samordnad lösning på hela detta frågekomplex kan vi se våra barn och barnbarn i ögonen. Torka och översvämningar ger i sig upphov till fattigdom och krig, något som sedan ytterligare förvärrar denna fattigdom och den desperation som lägger grogrunden för ytterligare konflikter. I Sudan är detta uppenbart, men även i Israel/Palestina är kampen om den värdefulla, essentiella naturtillgången vatten en del i ett intrikat spel som ger lidande och död inte bara lokalt utan även globalt. Mat producerad genom storskaliga och kemikaliemättade processer är kanske inte direkt så farliga för konsumenten, men den ger biverkningar i form av störda ekosystem och resistenta bakterier som i förlängningen ger upphov till nya sjukdomar. De som befinner sig mitt i dessa konflikter eller som står och väljer i mataffären mellan livsmedel producerade på olika sätt kanske inte kan se hur alla dessa frågor samverkar. Därför behövs internationella överenskommelser och globala lösningar för dessa globala problem. Annars kommer de akuta frågorna även att komma till oss i den privilegierade delen av världen, där vi fortfarande har god tillgång på rent vatten, mediciner, sjukvård och är någorlunda förskonade från väpnade konflikter och terrorism.

Lomborg är en imbecill demagog och en mycket farlig sådan. Hans 'nyktra' och 'balanserade' varningar för domedagsprofeterna är ytterligare ideologiska partsinlagor från en blint skenande nyliberalistisk kapitalism som inte ser att vi lever i en värld och en mycket begränsad sådan. Jordens verkliga tillstånd är så mycket mer komplext än vad Lomborg och hans likar lyckas förstå. Låt oss hoppas på att dessa demagoger inte lyckas stoppa det nödvändiga arbete för åstadkommandet av internationella lösningar på dessa i grunden globala problem.

Samma gamla girighet

2007-09-25T15:03:00.000+01:00

Göran Persson tar ut fullt avgångsvederlag, 121 000 kronor, från riksdagen trots att han är fullt verksam som mycket välbetald konsult. Eftersom han inte tar ut någon lön utan låter pengarna gå in i det egna bolaget kan han göra på det sättet utan att bryta mot lagen. Fullt i sin ordning, men helt omoraliskt naturligtvis, speciellt om man har varit ledare för ett parti som säger sig värna om de svaga i samhället. Arbetarepartiet Socialdemokraterna... Det är kanske dags att sluta se dem som ett sådant parti... Göran Persson blev den som till slut visade SAP:s rätta ansikte.

Bästa billåten

2007-09-20T18:03:00.000+01:00

På väg till Stockholm idag lyssnade jag igenom skivan Songs for the Deaf av QOTSA (Queens of the Stone Age). På den skivan finns en rad fantastiska låtar att köra bil till och känna sig allmänt tuff (ungefär som principal Skinner i Simpsons som när han drar iväg med hojen från skolan (när han har återfått sin juvenile delinquent karaktär efter att ha avslöjats som en impostor) ropar til Bart och Milhouse: Up yours, children!).

I rangordning hittar vi följande låtar:
1) God Is In The Radio
2) Go with the Flow
3) No One Knows
4) Do It Again
5) Hangin Tree

...men hela CD:n är skitbra.

Bli vad du en gång var...

2007-09-20T04:50:00.000+01:00

Chris Cornell och Soundgarden

2007-08-31T15:45:00.000+01:00

Jag var på Chris Cornells koncert på Annexet i måndags. Det var helt fantastiskt att få se honom i sådan form igen. Han sjöng otroligt bra och han bjöd på en samling låtar, framförallt från Soundgarden-tiden, men även från Audioslave och från senaste skivan, Carry On. Synd att det inte var några låtar alls från Euphoria Morning, men på det stora taget: En fantastisk upplevelse, nästa lika bra som 1992, när han var här med Soundgarden på Badmotorfinger-turnén. Vi fick höra låtar som Outshined och Rusty Cage igen, och inte minst denna sång: Jesus Christ Pose. Lyssna och njut!

Times of Trouble

2007-08-31T07:57:00.001+01:00

When the spoon is hot
And the needle's shot
And you drift away
I can hear you say
That the world in black
Is upon your back
And your body shakes
So you ditch away
And you close the shades

Don't try to do it
Don't try to kill your time
You might do it
Then you can't change your mind
You've got a hold on to your time
Till your break through these
Times of trouble

When you try to talk
And the words get hard
And they put you down
Don't you stay
Don't you ditch away

I saw you swinging
Swinging your mother's sword
I know you're playing but
Sometimes the rules get hard
But if somebody left you out on a ledge
If somebody pushed you over the edge
If somebody loved you and left you for dead
You got to hold on to your time till you break
Through these times of trouble

Små visdomsord från Tom Waits

2007-08-04T11:07:00.000+01:00

I denna fantastiska lilla scenupptagning får vi några trevliga uppmaningar av Tom Waits, en av musikens mästare...

Don't plant your bad days,
they grow into weeks
the weeks grow into months
Before you know it you've got yourself a bad year...

Söndagslöpning igen

2007-07-29T22:12:00.000+01:00

Knät har blivit mycket bättre och jag tog mig runt 34,2 km på 2:26. Det kändes jättelätt.
Mycket skönt i kvällssolen efter alla häftiga skurar under dagen...

The Four Horsemen och Magdalena Nordenson

2007-07-19T13:37:00.000+01:00

Det är lite kul att komma hem ibland. Efter en vecka i London får man ta del av tidningsskörden från hemlandet igen. Metallica har haft koncert på Stadion och har enligt recencenterna rockat ganska fett. Dagens nyheters Johanna Paulsson och Svenska Dagbladets Linnéa Olsson beskriver hur de medelålders gubbarna i världens största hårdrocksband fortfarande kan trollbinda publiken... Kul, synd att man man missade det, men å andra sidan fick jag ju som en ung grabb se Metallica i Solnahallen 26 september 1986 och det kan ju inte överhuvudtaget slås...

Någon som inte rockar särskilt fett, men som gärna vill det genom att använda sådana ungdomliga uttryck är DN:s vikarierande ledarskribent Magdalena Nordenson. I tisdagens tidning skriver hon om boten mot domedagsvisioner och vill att vi ska titta på Hans Roslings animationer av hur världen blir en så mycket bättre plats att leva på. Enligt den medelålders Nordenson gör Rosling 'rock'nroll av FN:s statistik. Fattiga länder rör sig i god fart mot de välmående ländernas hörna. Barnadödligheten sjunker, inkomstklyftor minskar. Fantastisk pedagogik.' Jättebra!, verkligen, men vad har det att göra med det ämne som hon inleder artikeln med: klimatkrisen? Det är ingen Tintin-värld vi befinner oss i, saker är inte bara svarta och vita utan världen är ett helt spektrum av möjligheter. De miljöhot som vi stod inför på 70-talet var inte så alarmerande som vi då trodde. Kurvorna som då pekade åt fel håll har ändrats och arter som vi då oroade oss för och som kanske har försvunnit har idag ersatts av andra. Miljökämpen från det årtiondet, Fredrik Sjöberg är inte längre oroad utan ser framtiden an med ro och tillförsikt.

Magdalena skriver i sin artikel att visserligen har den goda utveckling som Rosling i sina animationer beskriver inte bara är positiv, utan hittills har kostat oss en klimatkris. Detta sägs liksom lite i skymundan, som om den egentligen inte spelar så stor roll. Krisen uppvägs med att de fattiga får det bättre. Det känns betryggande. Boten mot klimatångesten ligger alltså i att se hur någon gör rock n' roll av FN:s statistik. En liten titt i dagens DN ger en dock lite mindre ljus bild av framtiden. Här kan vi läsa om en rapport publicerad i Science om hur världens glaciärer smälter snabbare än man tidigare har trott och att detta sannolikt kommer att leda till att havsytan kommer att öka c:a 25 cm fram till år 2050 med stora konsekvenser på vissa håll som tilltagande översvämningar och torka. I så fall kommer vi att se att rocknrollen snarare kommer att handla om krig om vattenresurser och mark. Så visst kommer det att rocka fett om ett par decennier, men då är det snarare så att det kommer att röra sig om något i stil med vad de rockande medelålders gubbarna i Metallica proklamerade redan 1983:

The horsemen are drawing nearer
On the leather steeds they ride
They have come to take your life
On through the dead of night
With the four horsemen ride
Or choose your fate and die

PS Prinsessan Victoria lär ha fyllt 30 också och på DN Debatt kan vi läsa lite om det också: 'Monarkiexperten' (vad är det och hur blir man en sån?) Per Anderson varnar för ett folkligt kungahus. Kungaparet måste sätta stopp för äktenskapsplanerna för Victoria och Daniel, annars kommer stödet för kungahuset att vittra sönder. Herrejössanes, hu så hemskt!

The Soft Parade

2007-07-08T15:00:00.000+01:00

Can you give me sanctuary
I must find a place to hide
A place for me to hide

Can you find me soft asylum
I can't make it anymore
The Man is at the door

Att vara sig själv

2007-07-08T12:40:00.000+01:00

Gårdagen avslutades med fortsatt läsning i Orhan Pamuks The Black Book, där man i slutet av det sjuttonde kapitlet kan läsa följande:

I continued to suffer from this illness until my husband’s death. I still suffer from it, although I no longer see it as an illness; after my husband died, when I was alone with my guilt, I finally accepted that no one in this world can ever hope to be themselves. The overwhelming regret I felt was but another variation of the same disease, and so was my new passion: to relive the life I had shared with Nihat, relive it exactly, but now as myself. One dark midnight, as I warned myself that regret could ruin what time was left to me, I had an eerie thought: I had not been myself during the first half of my life because I wanted to be someone else, and now I was going to spend the second half of my life being someone else who regretted all those years she had spent not being herself.

En förfärlig känsla av att hela tiden vilja något annat än vad man själv är eller har, samtidigt som det också är en av de krafter inom oss som gör att vi också överskrider det som är oss givet, som gör oss förmögna att inte bara reproducera det som är oss givet utan även omskapa, förbättra, utöka. Det gäller kanske att inte låsa sig fast i den känsla som ens egen otillräcklighet kan ge, att se den inte som en yttersta gräns för vad man kan bli, utan som en frontier som man förflyttar framåt, men även inåt: Det gäller att hitta sina inre landskap genom utforskandet av de yttre. Att vara sann mot sig själv. Jag skrev om det för två år sedan också, med anledning av en anmälan av Mats Svegfors' biografi över Dag Hammarskjöld. Vi är både privata individer och kollektiva aktörer, vi befinner oss både i ett slags privatsfär och en offentlig sfär och våra möjligheter att vara oss själva är beroende av den plats vi har i det offentliga rummet. Vi är ingenting utan att andra ser oss, bekräftar oss, ger oss resurser att handla med. Vi ges möjligheter att agera och om vi inte förvaltar dem och istället låter oss inordna i en förkvävande ordning som vi inte är tillfreds med, men som vi ändå är för fega för att bryta med, bryta oss ur, kan vi, liksom Pamuks romangestalt, tillbringa halva livet med att vilja vara någon annan och resten av livet med att ångra, sörja denna illusionära icketillvaro, dessa förlorade år av existentiell längtan.

SvD och klimatfrågan

2007-07-07T10:40:00.000+01:00

Varför skriver folk saker? Per Gudmundson skriver i dagens SvD om klimatfrågan och den klimatgala, Live Earth, som idag sänds ut över världen från åtta platser fördelade över nästan alla världsdelar. Gudmundson skriver:

Klimatfrågan är vänsterns svar på kriget mot terrorismen. Precis som republikanen George W Bush inför invasionen av Afghanistan samlade den största militära koalitionen någonsin med hjälp av sitt ädla syfte kan demokraten Al Gore idag med praktiskt taget hela världen bakom sig stämma upp till global allsång till förmån för vädrets makter.

Gudmundson verkar tycka att detta är bland de mest larviga saker som man överhuvudtaget kan göra. Han kallar Live Earth för ett stjärnglittrande spektakel eller jippo. Han undrar om konserterna får någon reell (sic!) betydelse, men han vaskar fram några lärdomar:
1) Politiker måste inom en överskådlig framtid ha rätt åsikt i klimatfrågan för att bli tagen på allvar.
2) Detta är i stora stycken framtidens TV. Här kan TV för ett ögonblick ta tillbaka publiken från datorskärmarna. (Här gör han sig lustig över möjligheten av att ha galor för världens hemlösa hundvalpar och om möjligheten att skaka fram pengar till eventuella hundgårdar i Bangladesh.)
3) Tonårsrevolt och rockmusik kommer aldrig mer att förenas. Han menar här att topplistorna domineras av medelålders proffs, som dessutom kränger sin musik till reklammakare och har egna jetplan.

Gudmundson avslutar med att skriva att Live Earth nog blir bra, men att han själv går ut och njuter av det varma vädret...

Jag vet inte om SvD har gett Gudmundson fria händer att skriva vad som helst, men man undrar ändå vad som är syftet med att föra fram denna drapa mot vänstern, Al Gore och överhuvudtaget hela frågan om klimatförändringarna. SvD:s ledarsidor har ju även tidigare försökt förminska växthuseffekten och istället varnat för hysterin kring klimatfrågan och menat att denna hysteri är ett större problem än förändringen av klimatet. Människans påverkan på den ömtåliga jämvikt som jordens atmosfär befinner sig verkar ledarskribenterna se som något slags påhitt av vänsteraktivister som inte längre har några andra möjligheter att bekämpa en alltmer självklar och segerrusig kapitalism.

Det är möjligt att den temperaturförändring som jorden nu genomgår och de förändringar i olika klimatsystem som ger allt mer extrema väder på många håll i världen skulle ha inträffat även utan människans påverkan. Det är möjligt, men föga sannolikt, vilket en allt mer enad forskarkår inser. Gudmundson och de andra på SvD:s ledarredaktion, liksom en rad andra märkliga aktörer i mediebruset verkar dock inte lära sig något och talar lite skämtsamt om att gå ut i det varma vädret. Nu är det ju inte så varmt just nu i Stockholmstrakten där Gudmundson säkert befinner sig, men lite längre ner i Sverige kan invånarna njuta av det myckna regnandet och ägna helgen åt att bygga barrikader mot vattenmassorna eller ta hand om den egendom som har förstörts av vattnet. Det kommer att bli mer av sådana njutbara väderförhållanden, men det verkar inte bekymra Gudmundson.

Après nous le déluge!

Midnatt

2007-07-06T22:42:00.000+01:00

Snart midnatt och dagens ljud mattas av liksom konturerna av tingen blir oskarpa,... Det mörka och det ljusa smälter samman och bildar en grå sammanhängande massa som också finner plats för de svaga, obestämbara ljud som bildar fonden för denna oupplösliga utsträckning i rumtiden...

Natt. Tid för död och för återskapande, för förberedande för en ny gryning.

Gud och vårt ansvar inför andra människor

2007-07-04T07:39:00.000+01:00

Dan Backlund kommenterar gårdagens blogg genom att svara på frågan varför det är så viktigt för Gud och hans jordliga härskaror att lägga sig i även hur människor beter sig i de undre regionerna med följande: Svaret är mycket enkelt: Det är viktigt därför att Gud existerar och har befallit mänskligheten att följa sin rättfärdiga lag (som många hatar att lyda)! Backlunds kommentar är kanske ett skämt som jag inte riktigt uppfattar, men om den inte är det så är min kommentar till den följande:

Mänskligheten har befallts av Gud att följa hans rättfärdiga lag, enligt Dan. Om nu Gud är allsmäktig, som Dan säkert också menar, varför måste han (hon/den/det) ta hjälp av små obetydliga människor i denna strävan efter att människor ska följa denna lag? Hur ser denna lag ut? Hur kan vi som ofullständigt förstående individer begripa hur denna lag (är det en lag, många lagar?) är formulerad? Talar Gud människornas språk? Vilket språk? Vad har Gud för syfte med sin skapelse? På vilket sätt är Guds lag(ar) rättfärdiga? Vad betyder det?

Gud existerar endast för att människor i sin osäkerhet över existensens absurditet krampaktigt griper efter ett fast fundament för hur de ska bete sig. Som Nietzsche har framställt det är kristendomen en religion för slavsjälar, för människor som inte är kapabla att genom egen reflektion skapa en moralisk social ordning. Vi är visserligen beroende av andra individer för vår existens, men vi är också kapabla till reflektion över våra handlingar. Vi är sociala varelser och kan endast fortleva som sociala varelser, inbegripna i ett intersubjektivt samspel som inbegriper etiska, estetiska och epistemiska frågeställningar. En människa som inte ser det har förlorat kontakten med sin mänsklighet, för grunderna för sin existens, som Göran Rosenberg skriver i Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Beroendet av andra människor, inte friheten ifrån dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människor tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan frö att kunna vara sig själv, och därför heller inte har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet. (s 13)

Vi behöver dock inte tillbe någon falsk idol (Gud eller någon av hans inkarnationer) för att inse detta beroende och detta ansvar. Plikten, ansvaret är dock inte inför någon högre gudomlig makt, utan mot våra medmänniskor och den värld vi lever i. Att tillbe och lägga makten hos en gud förminskar tvärtom vår känsla för ansvar.

Gud i brallan

2007-07-03T12:43:00.000+01:00

Kristdemokraterna har haft riksting och vissa av gräsrötterna i partiet ser med oblida ögon på hur partiet förlorar sin själ (och kanske sina skäl) genom att man inte längre verkar med all kraft på att stoppa aborter. Enligt Joseph Christenson, tidigare i KDU:s förbundsstyrelse, har de kristna värderingarna försvunnit från partiet. Den kristna människosynen finns inte längre kvar och man har tappat sin värdegrund i och med att man bl a inte bara vill hålla kvar aborterna på den nivå Sverige har idag utan även vill öka dem genom att släppa in kvinnor utifrån som vill genomföra abort... Så långt Ekot. Christenson (sic!) och hans meningsfränder vill nu skapa ett nytt kristet parti som kan föra det genuint kristna budskapet vidare i den svenska politiken (Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden...).

För ett litet tag sedan kunde vi läsa på DN Debatt att det var ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel. Den gången var det Alf Svenssson, tillsammans med den gamle trygge bonden Torbjörn Fälldin och några till borgerliga politiker och ex-politiker som hänvisade till en fransk utredning som slår fast att äktenskapet är förbehållet heterosexuella par, eftersom äktenskapet syftar till att bilda en trygg grund för reproduktionen inte bara av individer utan även för samhället i stort.

Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.
/.../
Även bland homosexuella i Sverige finns det grupper som förespråkar denna linje; att bevara den nuvarande ordningen; partnerskap för homosexuella och äktenskap för heterosexuella. Detta är ett erkännande av den tusenåriga definition ordet äktenskap har och visar respekt gentemot de grupper som ser äktenskapet som något viktigare än enbart en juridisk fråga.

Hur kommer det sig att det är så viktigt för dessa fromma kristna att lägga sig i hur människor beter sig i fråga om familjebildning, sexualitet etc? Varför måste Guds påbud också röra sig i de nedre regionerna? Varför är det så viktigt att se till att människor följer en 'tusenårig' norm som stipulerar att äktenskapet är mellan man och kvinna och sexualiteten enbart är till för att reproducera släktet? Det kanske är så att detta till största delen borgerliga konglomerat av opinionsbildare inte alls har den individuella friheten som mål, utan tvärtom ser individerna endast som bärare av olika samhälleliga strukturer, gudomligt instiftade institutioner mot vilka vi måste trogna för att inte dra till oss Herrens rättmätiga vrede genom olika hemsökelser, gräshoppssvärmar, AIDS och naturkatastrofer.

Marx talade också om bärare av samhälleliga strukturer, men han såg dessa samhälleliga strukturer som formbara och möjliga att förändra. Som Marx skriver: 'Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.'

För några årtionden sedan betraktade vi fortfarande homosexuella som sjuka och deras handlingar sågs som kriminella; lite tidigare betraktades tilltvingade sexuella umgängen inom äktenskapet inte som våldtäkter... Listan kan göras lång bara på detta område på exempel på normer och uppfattningar som man vid ett historiskt tillfälle sett som naturliga i ett senare skede finner motbjudande eller åtminstone märkliga. Tusenåriga normer och ålderdomliga seder och bruk blir ur bruk och vi finner förhoppningsvis bättre umgängesformer som tar tillvara på de enskilda individernas önskemål och som inte ser upp mot någon Gudomlig ordning för att få bekräftelse.

Break On Through

2007-06-26T14:24:00.000+01:00

Det var en lite märklig upplevelse att få höra Break on Through med The Doors när man lyfte skrot på gymmet häromdagen. Det brukar ju annars mest vara olika förfärliga R 'n B eller hiphop-låtar som nästan försätter en i Falling Down-syndrom. Det piggade upp att få höra något som lyfter sig över de tragiskt patetiska musikstycken som tvingas på en i alla sammanhang och som mal sönder alla goda tankar och får en bara att vilja verkligen bryta genom till en annan sida, förflytta sig från denna ytliga kulturella skymning.

Bryta igenom till andra sidan?

Som Morrison säger i ett annat sammanhang:

We're perched headlong
on the edge of boredom

We're reaching for death
on the end of a candle

We're trying for something
that's already found us...

Marans avslutning

2007-06-18T08:13:00.000+01:00

Det kanske var uppenbart, eftersom jag inte har återkommit till det i bloggandet, men Stockholm marathon var för mig ganska dumt att ställa upp i. Mitt skadade knä höll inte mer än c:a 15 km och jag bröt efter ett varv, vid halva sträckningen. Nu kan jag inte springa alls igen och jag försöker rehabilitera mitt knä så att jag ska kunna springa S:t Eriksloppet och Lidingöloppet i höst...

Reinfeldt ändrar sig

2007-06-16T08:28:00.000+01:00

Reinfeldt meddelar att han visst kan tänka sig att kritisera enskilda fall där människors rättigheter kränks av någon utländsk makt. Det är lovvärt, men kommer troligen inte att ändra så mycket i vår undfallenhet för de riktigt stora nationerna och deras tvivelaktiga politik, oavsett om det gäller flagranta exempel som Kina, eller om det gäller fall där länder agerar folkrättsvidrigt med hänvisning till kampen mot terrorismen eller för spridandet av just de mänskliga rättigheterna och västerländska politiska och ekonomiska ideal, som USA i Irak. Ur led är tiden, men det är den å andra sidan hela tiden, så man får väl vara realist och inse att så kommer denna nya världsordning likna tidigare ordningar där ekonomisk och politisk makt går före respekt för mänskliga rättigheter.

Era Vulgaris

2007-06-15T10:47:00.000+01:00

A new CD by QOTSA, Era Vulgaris, just being released. Excellent.

I play a game till I'm dead
Or on a magazine
I want to look like I'm dead
Dancing on the string

I eat the food when it's dead
Make a mess of things
Get that look
Everywhere

But keep that look
Off my face

Everybody else want to fall in love
Theres no room for love
In a violet sky
Living in the Era Vulgaris
Just drool in the dark
As you stare at the lights

Reinfeldt och Kina

2007-06-14T22:51:00.001+01:00

Naturligtvis ska vi inte belasta Lyotard för att Reinfeldt inte vågar säga något substantiellt om Kinas 'syn' på mänskliga rättigheter. Reinfeldts undfallenhet för Kina är, på samma sätt som Göran Perssons (då han beskrev vikten av politisk stabilitet för ekonomisk utveckling), snarare uttryck för hur viktigt det är för Sverige och svenska företag att släppas in i detta väldiga land. För att inte reta ledarna håller man sig då borta från kritik av deras brist på demokrati, brist på mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet, organisationsfrihet etc. Maud Olofssons analys av det här var just att Kinas ekonomiska system nu är så fritt så att det därmed automatiskt till slut kommer att få även politisk demokrati...
Kanske det, men kvarstår är det faktum att över en miljard människor idag lever i ett land där de mänskliga rättigheterna kränks dagligen och det borde svenska ledare våga säga till sina kinesiska gäster.

Anti-anti-postmodernismen

2007-06-14T09:24:00.000+01:00

Stefan Helgesson skriver i gårdagens DN om det nya numret av Axess, som publicerar en rad artiklar där postmodernismen kritiseras. Helgesson inleder sin lilla krönika med att tala om hur man i Petersburg, Kentucky öppnat ett ’Creation Museum’, som söker visa hur världen skapats i enlighet med Biblens skapelseberättelse. Han finner det lovvärt att mota sådana företeelser och detta museum får honom att längta efter 'förnuftets tillskyndare à la Voltaire'. Däremot tycks Helgesson mena att det är felaktigt att tillskriva postmodernismen skulden till denna nyreligiösa antivetenskapliga rörelse. Inte heller tycker han att det är meningsfullt att återigen ställa de postmoderna ikonerna Derrida, Foucault, Lyotard och Deleuze, eller överhuvudtaget postmodernismen som fenomen till på de anklagades sida bär det gäller förfallet inom humaniora, och för det utbredda fenomenet där man ropar högst för att höras och man kan påstå vad som helst med hänvisning till att varje framställning ändå bara är ett av många perspektiv.

Att idag ’slå på stora trumman’ om postmodernismen är lika aktuellt ('känns' lika aktuellt, som Helgesson uttrycker det - man undrar om känslan är det som idag finns kvar i de intellektuellas repertoar, snarare än förnuft och argumentation) som att använda MS-DOS i datorn. Helgesson slås av den programmatiska ovilja som dessa antipostmodernister uppvisar för hur denna tanketradition har 'förgrenats, utvecklats och förändrats'.

Helgesson avslutar på detta sätt: ’Jag vet ingen erkänd humanistisk forskare idag som läser Lyotard som Bibeln. Den vetenskapliga diskussionen fortsätter. Skillnaden är att numera deltar också afrikaner, kineser, araber och indier. Är det möjligen detta som hotar förnuftet?’

Naturligtvis är det inte det som är själva huvudpunkten i denna diskussion. Det är naturligtvis mycket viktigt att allt fler deltar i ett samtal om vad som är rationellt, gott, vackert etc. Att uträcka detta samtal till att omfatta även andra än européer och amerikaner berikar naturligtvis vår gemensamma kultur. Vad händer emellertid då man hävdar att det inte finns några som helst allmänna ideal? Vad händer om man tar dessa postmoderna idéer på allvar och hävdar just att allt är bara olika perspektiv som alla är ’lika bra’, oavsett om vi diskuterar vetenskap, konst eller politiska spörsmål? Vi får en urvattning av själva vetenskapen, eftersom i vi inte har några som helst gemensamma medel och regler för hur vi ska tala med varandra. I politiska sammanhang får vi då tvingas höra att andra kulturer har en helt annan uppfattning om hur ett samhälle ska styras. Vi såg det häromdagen, när vår statsminister Fredrik Reinfeldt beskriver den kinesiska inställningen till demokrati och mänskliga rättigheter som möjligen annan än den svenska. Peter Wolodarski kritiserar med rätta en sådan inställning. Det är märkligt att kulturskribenter i västvärlden inte ser hur denna relativisering som postmodernismen banade väg för just öppnar för sådana inställningar. Man behöver inte läsa Lyotard som bibeln för att göra så, men tyvärr finns det även alltför många inom akademin som läser andra poststrukturalister och postmodernister på ett sådant dogmatiskt och okritiskt sätt.

Vetenskapskrigen fortsätter på alla möjliga plan och tyvärr är det alltför många samhällsvetare och humanister som dels inte förstår vad som tilldrar sig inom naturvetenskapen, men ändå finner det radikalt att kritisera den kartläggning av naturen som man där gör, dels gör sig till tolk för diverse obskyra människofientliga politiska inställningar hos andra kulturer och samtidigt kritiserar den västerländska moderniseringen och upplysningen som varande etnocentrisk och förtryckande.

Som Ronny Ambjörnsson så träffande skriver i sin essä ’När människan blev myndig’ finns det ingen motsättning mellan upplysning, universalism och tolerans för andra kulturer:

Där upplysningsfilosoferna sökte urskilja värden som tillhör oss alla som människor, ser upplysningens kritiker imperialistiska ambitioner. Universella värden beskrivs som ytterligare ett led i Västerlandets herravälde över resten av världen, själva universalismen framstår i detta perspektiv som likriktning och anpassning.

Men de som resonerar så glömmer att upplysningens idéer redan från början inspirerade frihetsrörelser i den koloniserade världen: Toussaint Louvertures svarta revolt på Haiti under 1790-talet, Simon Bolivars långa kamp mot kolonialmakten i 1800-talets Latinamerika, Sun Yat-sens resning i Kina i början av förra århundradet. I själva verket är det naturligtvis så att upplysningens idéer är som mest giltiga i samhällen som fortfarande sitter fast i traditionens förtryck och den ojämlikhet som har sin grund i etniska och patriarkala strukturer.

Helgesson borde titta lite längre än han gör. Han kanske har vänner som har gjort sig en plats i den kulturella parnassen genom kritik av moderniteten och då kan man ju förstå hans jäviga situation, men om han inte ser hur de postmoderna tankegångarna är en del i den backlash mot vetenskapen som man finner i politik, kultur, religion osv är han blind.

Richard Rorty (1931-2007)

2007-06-12T16:31:00.000+01:00

Richard Rorty was one of the most influential philosophers at the turn of the century, perhaps not so much in the ranks of fellow philosophers as in the humanities and the social sciences. His reputation as the arch-iconoclast of the last decade or so was based upon a host of articles in which he radically questioned the foundations of the analytical tradition in philosophy as well as the very business of philosophy. In an autobiographical text he formulated his engagement in the philosophical discussion as one in which he had been ‘looking for a coherent and convincing way of formulating my worries about what, if anything, philosophy is good for’. From a variety of different angles and in different ways he formulated a multifaceted attack on traditional Philosophy, an activity which in Rorty’s (re)presentation has been preoccupied with finding secure bases, foundations for other human cultural activities in general and for science and ethics in particular. In one of his last and most accessible books, Rorty argues for a notion of Truth without correspondence to reality, a World without substances or essences and Ethics without principles. These late contributions to the cultural debate were perhaps formulated in an exalted and conspicuously extravagant modulus, but were in fact not alien offshoots of something less shocking or controversial. These formulations are very much the culmination of a lifelong engagement in the internal logic of analytical philosophy and its collaterations. So our initial characterisation of Rorty’s project as one which questions the foundations of analytical philosophy must be corrected or at least be made more specific: Rorty’s aim is to question the very claim that we – as scientists, aestheticists, ethicists etc – in short as fellow human beings – should need any foundations for our activities. Rorty even claims (but does not argue) that we would be much better off if we stopped thinking in terms of finding any timeless rationale for our pursuits.

Rorty became famous most of all for this attack on analytical philosophy, although he sometimes argued that he just carried through the analytical programme in which he had been bred. Now, a central theme in his work is the urge to contextualise and to historicise the ideas which one – anyone – holds. In this vein, he is arguing for a continuation of the process of secularisation, a process which has freed us from the idea that we have to obey, be true to, any higher entity like God. Now it is time, he argues, to take the second step of this de-divinisation of the world and carry it further into a phase in which we no longer think that we have to obey or be true to, correctly represent etc an objective reality. Rorty speaks about a ‘postmetaphysical culture’, a culture in which we are fully responsible for our own actions. He characterises this culture thus:

A poeticised, or postmetaphysical, culture is one in which the imperative that is common to religion and metaphysics – to find an ahistorical, transcultural matrix for one’s thinking, something into which everything can fit, independent of ones’s time and place – has dried up and blown away. It would be a culture in which people thought of human beings as creating their own life-world, rather than as being responsible to God or “the nature of reality,” which tells them what kind it is.

This is a very interesting view, but one wonders whether creating one’s own life-world would entail the complete renunciation of any such thing as the nature of being or of reality. Rorty’s theses have been one of the major influences in the formulation and spread of ideas which elsewhere have been labelled standpoint epistemologies and strategic theories, theories which are not true or false, but which serve a certain (often political) purpose. It would really be a wonderful world which allowed people always to ‘redescribe’ themselves, and innovatively and skilfully to recreate themselves at their own whim, but unfortunately the world is not that benevolent. Bertrand Russell’s characterisation of Economics as a science which studies how people make choices and Sociology as the science which teaches us that we don’t have any choice to make could function at least as a corrective to Rorty’s ultra-voluntaristic position.

We could perhaps recast Marx’ eleventh thesis on Feuerbach thus: Sociologists have hitherto only tried to change the world in various ways; the point is to understand it, or perhaps more accurately: In order to be able to change the world we have to understand it.

The ironic stance of Rorty did not allow for the seriousness which such an endeavour would require, so his hope of fostering novel kinds of solidarities came to nought and in the end the lasting memory of Rorty is one of an irritating and quite skilfull jester, but nevertheless a minor and quite contingent figure in the history of philosophy and the ongoing conversation of Mankind.

Fyra timmar till Sthlm Marathon

2007-06-09T08:59:00.000+01:00

Nedräkningen har börjat och nu är det bara två fyra timmar kvar till start. Det blir rekordvarmt och säkert rekordmånga i publiken, men knappst några rekordtider.
Jag känner mig dock samlad och lugn. Eftersom jag inte har några stora förväntningar på min insats efter en försäsong kantad av skador kan jag ta det lugnt och njuta av det fina vädret och känslan av att nästan jogga (eftersom jag kommer ta det så lugnt). Jag satsar på 2:50...

Falling

2007-06-08T22:34:00.000+01:00

Follow me into the desert
As thirsty as you are
Crack a smile and cut your mouth
And drown in alcohol
‘Cause down below the truth is lying
Beneath the riverbed
So quench yourself and drink the water
That flows below her head

Oh no there she goes
Out in the sunshine
the sun is mine
the sun is mine

I shot my love today would you cry for me
I lost my head again would you lie for me

Close your eyes and bow your head
I need a little sympathy
‘Cause fear is strong and love’s for everyone
Who isn’t me
So kill your health and kill yourself
And kill everything you love
And if you live you can fall to pieces
And suffer with my ghost

I shot my love today would you cry for me
I lost my head again would you lie for me
I left her in the sand just a burden in my hand
I lost my head again would you cry for me

Just a burden in my hand
Just an anchor on my heart
Just a tumor in my head
And I’m in the dark...

Marathonförberedelser

2007-06-06T18:34:00.000+01:00

Tre dagar kvar till Stockholm marathon och jag körde sista lite längre passet imorse. 12,5 km, lite snabbare c:a 500 m (ner mot 3 min/km-fart). Jag sprang i morse kl 8 och värmen var redan då bedövande. Det högra knät är lite besvärligt - knäpper och håller inte riktigt i maxtempo, men det kommer nog att hålla. Värmen på lördag kan nog ställa till lite besvär, men genom att se till att vara välvattnad och sedan fylla på med både vatten och salt under loppet komer det att gå bra. Jag går ut lugnt (c:a 1:25 på första halva) och försöker hålla det. Lite lågt tempo kanske, men eftersom jag inte kunde springa alls för två veckor sedan måste man inse sina begränsningar.

Tillbaka till kolhydraterna...

Retire now to your tents and to your dreams...

Fotboll, löpning och huliganer

2007-06-03T21:46:00.000+01:00

Under dagens löprunda funderade jag på gårdagens fotbollsmatch mellan Sverige och Danmark och på fenomenet huliganism inom denna ädla sport, fotbollen och hur det kommer sig att man inte ser sådana saker t ex på friidrottsarenor...
Man skulle kunna tänka sig rubrikerna i tidningen:

Kajsa Bergqvists och Jelena Slesarenkos supportrar i upplopp efter gårdagens höjdhoppstävling som vanns av Blanka Vlasic. Vlasic fick under polisbeskydd fly arenan från den uppretade folkhopen. Polisen var tvungen att använda tårgas för att skingra folkmassorna. De tävlandes säkerhet kunde inte garanteras och funktionärerna får nu hård kritik för den bristande säkerheten...

Kul det där. Kanske inte ändå, men varför händer det inom fotbollen ständigt? Hur kommer det sig att så stora resurser i samhället måste allokeras till att se till att ordningen upprätthålls, att människor inte blir ihjälslagna? Dags att lägga ner denna patetiska 'idrott'?

Zilch

2007-05-19T15:26:00.000+01:00

Som ni märker har jag inte så mycket att säga, men känner att det ändå skulle kännas bra att skriva någonting. Beethovens sjua i bakgrunden och Borges' ord: 'You who read me - are you certain that you understand my language?' i mitt huvud,
mitt medvetande:

If an eternal traveler should journey in any direction, he would find after untold centuries that the same volumes are repeated in the same disorder – which, repeated, becomes order: the Order. My solitude is cheered by that elegant hope.

Borges' bild av Babels bibliotek är fascinerande. Ett bibliotek bestående av alla möjliga kombinationer av tecken som ryms inom ramen för 25 ortografiska tecken, 410 sidor...

Exquisite...

Beethoven

2007-05-19T14:19:00.000+01:00

Det där var ju helt ok med Ozzy, men Beethovens sjunde passar lite bättre till läsandet.

Musikens mästare. Världens störste kompositör någonsin.

Ozzy, Borges etc

2007-05-19T13:46:00.000+01:00

Lite segt idag igen. När kommer sommaren egentligen? När kommer solen och värmer upp de frusna vintersjälarna? Sitter och lyssnar på Ozzys nya och läser Borges Tlön, Uqbar, Orbis Tertius. Mästaren av paradoxer och absurditeter ackompanjerad av The Prince of Darkness. Trevligt, inspirerande och vackert. On y va.

A book that does not contain its counterbook is considered incomplete...

Bush, Reinfeldt och klimatet

2007-05-16T05:18:00.000+01:00

"De vill ta ett gemensamt grepp om klimathotet" är rubriken på ett inslag i DN idag och vi kan vidare läsa att 'de hyllade varandra för gott och starkit ledarskap, inte minst i klimatfrågor'. Det är ett mycket intressant fenomen att två ledare hyllar varandra på ett område där man inte har fattat några banbrytande politiska beslut och där man tvärtom motsätter sig en politik som skulle kunna bidra till någon lösning på de klimatproblem som världen står inför. Vi har en svensk premiärminister som tycker att vi är alldeles förträffliga vad gäller miljöpolitik och att vi därför inte behöver göra mer och vi har å den andra sidan en amerikansk president som kategoriskt motsätter sig alla internationella överrenskommelser på detta område och som vägrar att skriva under några avtal som kan bidra till att få ned utsläppen av växthusgaser. Att uttrycka att man är oroad över utvecklingen och sedan inte göra någonting för att lösa de akuta problem världen står inför är inte bara hycklande utan världsföraktande. Bush vägrar kategoriskt att göra några som helst ingrepp som skulle kunna hota 'the American Way of Life'.

Det är naturligtvis inte lätt att vara president i ett land som är så oljeberoende och där befolkningen är så motvillig till federala inskränkningar i den individuella friheten, men Bush är här en politiker som visar en så fundamental brist på gott ledarskap genom att han vägrar att lyssna på experter som varnar för den självmordsaktiga politiken. Dte gäller ju inte bara klimatfrågan utan även andra frågor, mest slående naturligtvis säkerhetsfrågor, där fiaskot i Irak borde ge även en så trångsynt ledare som Bush dålig nattsömn.

Jag vet inte hur det står till med Fredrik Reinfeldts nattsömn, men om hans fagra tal om att vi måste göra någonting åt klimatfrågorna bör han nog se till att satsa på en mer hållbar utveckling även i Sverige och inte binda upp hela samhället på ett bilberoende och på en ensidig satsning på utveckling av kärnkraft som alternativ till andra energikällor. Det är dags att tänka framåt och börja med att gräva där man står. Kanske bröja med att skaffa en mer miljövänlig bil, Fredrik?

Lost or found?

2007-05-11T08:04:00.000+01:00

You walked into my house last night.
I couldn’t help but notice
A light that was long gone still burning strong.
You were sitting,
Your fingers like fuses.
Your eyes were cinnamon.

You said you stand for every known abuse
That was ever threatened to anyone but you.
And why should I know better by now
When I’m old enough not to? ...

When every line speaks the language of love
It never held the meaning I was thinking of.
And I’ve lost the line between right or wrong.
I just want to find the place where I belong.

Why should you know better by now,
When you’re old enough not to?
I wish I knew better by now,
When I’m old enough not to.

Liten uppmuntran

2007-05-08T22:48:00.000+01:00

I denna mörka natt kan man kanske få någon uppmuntran av Wolf Biermann, som skrev under en tid då det fortfarande fanns ideal att kämpa för...

I denna tysta tid däremot är det inte så många som vågar säga någonting, inte så många som vågar engagera sig vare sig i politiska eller i känslomässiga frågor. Att vara engagerad, involverad, berörd... ses som en svaghet.

Det är en svag, mörk och skrämmande tid vi lever i.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid
Dom alltför hårda brister
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid
sin vassa udd därvid

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid
för grämelsen den bygger
ett galler runtomkring dig
och makten klarar sig
och makten klarar sig

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Dom hoppas ju på detta
och innan kampen börjat
vi gett oss utan strid
vi gett oss utan strid

Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid
Nej, låt dig aldrig kuvas
du stöder oss, vi stöder dig
vi ger varandra liv
vi ger varandra liv
Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid
en dag ska marken grönska
då stå vi alla starka
då är den här vår tid
då är den här vår tid

Uppdateringar et la guerre

2007-05-08T12:55:00.000+01:00

Jag har fått klagomål om att jag inte uppdaterar min blogg tillräckligt ofta. Frågan är vad som är tillräckligt. Att jag inte skriver nya saker varje dag är naturligtvis sant, men det är behöver ju inte vara ett bevis för att jag inte skriver 'tillräckligt' ofta, utan kanske istället för att det inte finns tillräckligt mycket som min begränsade hjärna klarar av att hantera på ett förnuftigt sätt och sedan få ut i skrift. Sometimes the world leaves you baffled and speechless och ibland är man bara helt enkelt alldeles för upptagen med annat för att ha tid att skriva meningslösheter som ingen är intresserad av (som det här till exempel). Jag skulle kunna skriva om att jag har sprungit sönder mitt högra knä, om att jag blir lite rädd för hur Frankrike kommer att styras av Sarkozy och vilken väg Europa och världen kommer att ta med en sådan härförare mot slöddret vid rodret i hjärtat av den gamla kontinenten eller jag skulle kunna skriva om hur vacker naturen är så här i vårgrönskan... Jag kanske gör det någon gång. Nu ska jag dock ta mig an den analytiska filosofins självupplösning igen. Ett tema som inte riktigt får rum här...

Om ändå kriget som pågår i mitt huvud kunde ta slut...