Dag Hammarskjöld och modet att vara sann mot sig själv

Dag Hammarskjölds Vägmärken uppmärksammas som en bisak i en artikel skriven av David Karlsson i dagens DN. I Hammarskjöld i ny dager kommenteras en biografi om DH av Mats Svegfors. Jag har inte läst Svegfors’ bok, så jag kommenterar inte den, men det är intressant att se hur Karlsson förringar Hammarskjölds bok innehållande dagboksanteckningar som publicerades 1963: ’Själv har jag aldrig, det ska erkännas, riktigt lyckats ta till mig denna bok. Jag har uppfattat den som högtravande och lite självhögtidlig.’ Karlsson skriver sedan att hans oförmåga kanske beror på att han inte har underkastat sig de ’utomordentliga ansträngningar’, som enligt Svegfors krävs för att en läsare av boken ska kunna tillägna sig den. Jag tror att Svegfors, och även Karlsson, har rätt. En läsning av Vägmärken kräver att man anstränger sig, men också kanske att man i hela sin livsgärning är beredd att anstränga sig i den bemärkelsen att man inte låter sig nöja med att betrakta världen från en rent vegetativ ståndpunkt. Även detta låter kanske pretentiöst och högtravande, men vad det gäller är att tänka igenom sina handlingar, låta den samlade och växande kunskapen vara ledstjärna för ett mer moraliskt och ansvarsfullt agerande, en etiskt mer genomtänkt livshållning. Är ett sådant förhållningssätt möjligt idag? I Vägmärken kan vi läsa att ’Endast den värdighet är verklig som icke förringas av andras likgiltighet.’ (85), men också: ’Se dig själv som ett undantag – men avskriv då hoppet om vila i den trygghet som skapat världen.’ (79)

Som alla stora texter kan även dessa till synes motstridiga formuleringar ges många tolkningar, men man kan åtminstone skönja en ambivalens i förhållandet mellan den individuella handlingen och omgivningens, kollektivets faktiska eller möjliga reaktioner. Att kunna stå rakryggad och med integritet hävda det man vet är rätt även mot en omgivning som inte omfattar, eller inte vågar omfatta en obekväm ståndpunkt, som inte vågar stå upp för värderingar som vi finner goda. Vi strävar efter tillhörighet till en grupp, en nation, ett värdesystem, men om vi ska kunna vara sanna mot oss själva måste vi också kunna bryta mot denna grupp, denna nation eller detta värdesystem om vårt samvete säger oss att tillhörigheten till denna gemenskap skulle tvinga oss till handlingar som vi inte kan uthärda. Detta kräver en styrka, ett mod som inte så många innehar och därför kan en sådan moralisk människa sällan finna hopp i någon trygghet som kollektivet kan ge. Vi måste kunna bryta mot den förkvävande omgivningen för att, som Hammarskjöld fortsätter: ’Att vara fri, att kunna stå upp och lämna allt – utan att se sig tillbaka. Att säga ja –. /.../ Att säga ja till livet är att säga ja också till sig själv.’ (75)

Man kan se dessa tankar som världsfrånvända eller, som Lagerkrantz, beskriva denna ’Kristusdröm’ som något som ryckte Hammarskjöld bort från verkligheten, eller man kan, som Karlsson, se tankarna som högtravande och lite självhögtidliga och man kan också tolka Hammarskjölds hållning som en del av ett värdekonservativt system som kanske Svegfors vill få det till. Därmed skulle en kritiker av en sådan hållning kunna säga att vi här ser ytterligare ett uttryck för en förkvävande moralism som tvärtemot vad jag har skrivit hindrar individen att utveckla ett genuint etiskt förhållningssätt, ett förhållningssätt som springer ur ett genomtänkt övervägande. Jag finner visserligen Hammarskjölds kristna tro besvärande, men jag tror att vi kan läsa Vägmärken utan att tvingas in i ett värdesystem som kan ge och har gett legitimitet åt en sådan ohygglig mängd illdåd världen över, och som för många fungerar som en väg ut och bort från kritiskt tänkande och individuellt engagemang och istället se den upproriske Jesus ta form i en hållning som kräver principfasthet, integritet, men också självhögtidlighet, en respekt för omvärlden som tar sin grund i ett handlande som bara kan skapas på grundval av en respekt för, och ett allvar och en uppriktighet inför, det egna jagets styrka, mod och förmåga att ibland även stå emot en galen och förtryckande omvärld.