Anti-anti-postmodernismen

Stefan Helgesson skriver i gårdagens DN om det nya numret av Axess, som publicerar en rad artiklar där postmodernismen kritiseras. Helgesson inleder sin lilla krönika med att tala om hur man i Petersburg, Kentucky öppnat ett ’Creation Museum’, som söker visa hur världen skapats i enlighet med Biblens skapelseberättelse. Han finner det lovvärt att mota sådana företeelser och detta museum får honom att längta efter 'förnuftets tillskyndare à la Voltaire'. Däremot tycks Helgesson mena att det är felaktigt att tillskriva postmodernismen skulden till denna nyreligiösa antivetenskapliga rörelse. Inte heller tycker han att det är meningsfullt att återigen ställa de postmoderna ikonerna Derrida, Foucault, Lyotard och Deleuze, eller överhuvudtaget postmodernismen som fenomen till på de anklagades sida bär det gäller förfallet inom humaniora, och för det utbredda fenomenet där man ropar högst för att höras och man kan påstå vad som helst med hänvisning till att varje framställning ändå bara är ett av många perspektiv.

Att idag ’slå på stora trumman’ om postmodernismen är lika aktuellt ('känns' lika aktuellt, som Helgesson uttrycker det - man undrar om känslan är det som idag finns kvar i de intellektuellas repertoar, snarare än förnuft och argumentation) som att använda MS-DOS i datorn. Helgesson slås av den programmatiska ovilja som dessa antipostmodernister uppvisar för hur denna tanketradition har 'förgrenats, utvecklats och förändrats'.

Helgesson avslutar på detta sätt: ’Jag vet ingen erkänd humanistisk forskare idag som läser Lyotard som Bibeln. Den vetenskapliga diskussionen fortsätter. Skillnaden är att numera deltar också afrikaner, kineser, araber och indier. Är det möjligen detta som hotar förnuftet?’

Naturligtvis är det inte det som är själva huvudpunkten i denna diskussion. Det är naturligtvis mycket viktigt att allt fler deltar i ett samtal om vad som är rationellt, gott, vackert etc. Att uträcka detta samtal till att omfatta även andra än européer och amerikaner berikar naturligtvis vår gemensamma kultur. Vad händer emellertid då man hävdar att det inte finns några som helst allmänna ideal? Vad händer om man tar dessa postmoderna idéer på allvar och hävdar just att allt är bara olika perspektiv som alla är ’lika bra’, oavsett om vi diskuterar vetenskap, konst eller politiska spörsmål? Vi får en urvattning av själva vetenskapen, eftersom i vi inte har några som helst gemensamma medel och regler för hur vi ska tala med varandra. I politiska sammanhang får vi då tvingas höra att andra kulturer har en helt annan uppfattning om hur ett samhälle ska styras. Vi såg det häromdagen, när vår statsminister Fredrik Reinfeldt beskriver den kinesiska inställningen till demokrati och mänskliga rättigheter som möjligen annan än den svenska. Peter Wolodarski kritiserar med rätta en sådan inställning. Det är märkligt att kulturskribenter i västvärlden inte ser hur denna relativisering som postmodernismen banade väg för just öppnar för sådana inställningar. Man behöver inte läsa Lyotard som bibeln för att göra så, men tyvärr finns det även alltför många inom akademin som läser andra poststrukturalister och postmodernister på ett sådant dogmatiskt och okritiskt sätt.

Vetenskapskrigen fortsätter på alla möjliga plan och tyvärr är det alltför många samhällsvetare och humanister som dels inte förstår vad som tilldrar sig inom naturvetenskapen, men ändå finner det radikalt att kritisera den kartläggning av naturen som man där gör, dels gör sig till tolk för diverse obskyra människofientliga politiska inställningar hos andra kulturer och samtidigt kritiserar den västerländska moderniseringen och upplysningen som varande etnocentrisk och förtryckande.

Som Ronny Ambjörnsson så träffande skriver i sin essä ’När människan blev myndig’ finns det ingen motsättning mellan upplysning, universalism och tolerans för andra kulturer:

Där upplysningsfilosoferna sökte urskilja värden som tillhör oss alla som människor, ser upplysningens kritiker imperialistiska ambitioner. Universella värden beskrivs som ytterligare ett led i Västerlandets herravälde över resten av världen, själva universalismen framstår i detta perspektiv som likriktning och anpassning.

Men de som resonerar så glömmer att upplysningens idéer redan från början inspirerade frihetsrörelser i den koloniserade världen: Toussaint Louvertures svarta revolt på Haiti under 1790-talet, Simon Bolivars långa kamp mot kolonialmakten i 1800-talets Latinamerika, Sun Yat-sens resning i Kina i början av förra århundradet. I själva verket är det naturligtvis så att upplysningens idéer är som mest giltiga i samhällen som fortfarande sitter fast i traditionens förtryck och den ojämlikhet som har sin grund i etniska och patriarkala strukturer.

Helgesson borde titta lite längre än han gör. Han kanske har vänner som har gjort sig en plats i den kulturella parnassen genom kritik av moderniteten och då kan man ju förstå hans jäviga situation, men om han inte ser hur de postmoderna tankegångarna är en del i den backlash mot vetenskapen som man finner i politik, kultur, religion osv är han blind.