Allvar, kritik och respekt

Stiltje. Det är ganska lugnt idag. Det verkar som om Sverige redan har tagit semester, trots att det är drygt en vecka kvar till midsommar. Då brukar å andra sidan hela landet stänga igen. Någonting har dock hänt som gör att det inte riktigt uttalas något av vikt i medierna, ingenting som upprör. Aktion och reaktion, motreaktion och restaurering går in i varandra och kvar blir känslan av att ingenting längre är lätt att etikettera, sortera, och därmed göras begripligt.

Stefan Jonsson påtar runt lite bland sina politiskt korrekta resonemang och förfasas över att liberalismen urartas genom att värden som jämlikhet, yttrandefrihet och demokrati istället för att som tidigare användas för att avskaffa orättvisor nu används för att undvika att ta itu med dem. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=427921&previousRenderType=6).
Jonsson talar om opinionsbildarnas bristande sinne för proportioner, om att den bildade vita medelklassen inte höjer på ögonbrynen, inte engagerar sig annat än mycket lojt när människor med en annan hudfärg diskrimineras, när icke-europeiska minoriteter förbigås i konkurrensen om jobb och utbildningsplatser eller när tusentals kvinnor våldtas och mördas, om att denna senare företeelse bland ledande opinionsbildare inte betraktas som onormalt, men att samma opinionsbildare rycker ut som en antiterrorstyrka mot den aktivist som säger att män är som djur och mot den forskare som hävdar att männens våld mot kvinnor är en del av vår kultur. Det låter hemskt, att man inte har sinne för proportioner, att man inte ingriper när människor diskrimineras och när kvinnor våldtas och dödas! Det låter förfärligt att det offentliga samtalet så reduceras till en fas i utvecklingen där man inte ännu kan skilja mellan stora och små klossar i sandlådan eller i barnkammaren. Stora starka, maktfullkomliga karlar som ger sig på stackars försvarslösa aktivister och forskare som har dristat sig till extrema karakteriseringar av en stro del av befolkningen och till ’den enskilda individ som föreslår mer eller mindre extrema åtgärder för att lösa problemen’! Det är verkligen förfärligt att detta kompakta berg av etablerade, reaktionära proppar inte har förmågan att se över sin egen begränsade horisont. Jonsson ger de utsatta kvinnorna och förtryckta minoriteterna en ovärderlig röst i denna kompakt nattsvarta värld av vita medelålders män som är livrädda för att mista sina förgivettagna privilegier.

Jag skulle vilja vända på det hela. Vem vill Stefan Jonsson försvara? Om vem är det Jonsson värnar? Vem är det han verkar betrakta som varande barn? Är aktivisten och forskaren fullvärdiga debattpartners? Bör vi ta deras utsagor på allvar? Bör vi ge deras syn på sakernas tillstånd samma behandling som andra betraktelser eller ska vi låta deras formuleringar vara mindre nyanserade, mindre noggranna, mer bemängda med onyanserade utfall och grova angrepp? På vilket sätt skulle en sådan behandling gagna dem som utsätts för de övergrepp och den diskriminering som han inledningsvis talar om. Att låta extrema uttalanden stå oemotsagda, och kanske t o m hylla dem, är mycket värre än att genomlysa deras hållbarhet, och därmed bjuda in dem som fäller dem till en seriös diskussion. Att inte ta uttalandena på allvar är att nedvärdera och förminska dem som uttalar dem. Man behandlar dem därmed lite grann som man behandlar barn eller djur som inte är ansvariga för sina handlingar och därmed inte kan ställas till svars.

Stefan Jonsson sällar sig till dem som verkar mena att människor som har blivit utsatta för förtryck har en större rätt att utkräva hämnd, inte bara mot dem som verkligen har gjort sig skyldiga till övergrepp, utan mot alla som har del i denna kultur genom att vara just vit, medelålders man. (Se t ex http://www.etc.se/radikala/templates/template_89.asp?number=44986)
Men inte bara det. Som förtryckt har man dessutom rätt att uttala sig kategoriskt och svepande och man har inte samma krav på sig att underställas kritisk granskning. Alla försök till kritisk granskning ses i Jonssons värld som uttryck för oförmåga att skilja mygg och kameler, eller den stora klossen från den lilla.

Den stora utmaningen är istället att se även aktivisten och forskaren som fullvärdiga medlemmar i ett civiliserat samtal, i ett meningsutbyte där extrema lösningar visserligen kan föreslås, men där sådana förslag, liksom alla politiska idéer eller handlingsplaner, ges den respekt som man bara kan ge dem genom att utsätta dem för samma granskning som andra idéer. Allt annat vore att ytterligare förtrycka dem som Jonsson verkar vilja värna om. Jonsson inlägg kan dock tyvärr endast ses som ytterligare ett nedsättande behandling av ytterligare en god välmenande vit medelålders man som i ivern att lära sina medlekande samtalspartner på kultursidorna skilja mellan stora och små klossar förvägrar de stackars försvarslösa offren för denna lekande koloss ingång till samtalet.