Döden etc
En ny bok av Paul Auster har kommit ut: The Brooklyn Follies. Den börjar lika lovande som man är van vid när det gäller denne mycket mörke, men ändå optimistiske författare: 'I was looking for a quiet place to die. /.../ A silent end to my sad and ridiculous life.'
Optimism i detta? Sarkasm? Pekoral? Lite av allt detta kanske. När man läser Auster får man ta del av allt detta: Det lilla i det stora och det stora i det lilla och framförallt den obarmhärtiga slumpmässighet som präglar enskilda människors trajectories och kanske även den likgiltighet inför dessa enskilda människors öden som världen uppvisar.
In the end, each life is no more than the sum of contingent facts, a chronicle of chance intersections, of flukes, of random events that divulge nothing but their own lack of purpose. (från The New York Trilogy)
Men ändå så är det just i denna obarmhärtiga likgiltighet, eller kanske snarare mot denna, som vi kan och måste skapa vår mening: för oss själva och för varandra. Vårt ord ska vara nej, som Pär Lagerkvist skulle säga. Men till vad? Till livet eller till att låta oss bli krossade av livet? Jag går den väg där du inte kan gå...
All vår tragik ligger i dettta enda: livet är oss inte nog. Därav kommer allt vårt trångmål, all vår nöd. Vi är varelser som sträcker våra händer mot himlen. Som kan lyfta dem mot det ouppnåliga, mot det som inte finns.
Ja all vår hunger, all vår nöd. All vår ängslan, allt vårt kval.
Och all vår härlighet. (Lagerkvist)
Kan vi försonas med detta som inte är oss nog? Det som inte förmår behålla den vibration som ett nytänt liv genljuder? All filosofi, all vår strävan är kanske just detta: Att finna en väg bort från det ouppnåeliga livet - att utforska möjligheternas fält, som Pindaros skriver: Varje mineralskärva i bergets natt är självt en värld, men strävan efter att uppnå topparna måste företas gemensamt. Alla människor är ensamma, men ingen människa är en ö.
Optimism i detta? Sarkasm? Pekoral? Lite av allt detta kanske. När man läser Auster får man ta del av allt detta: Det lilla i det stora och det stora i det lilla och framförallt den obarmhärtiga slumpmässighet som präglar enskilda människors trajectories och kanske även den likgiltighet inför dessa enskilda människors öden som världen uppvisar.
In the end, each life is no more than the sum of contingent facts, a chronicle of chance intersections, of flukes, of random events that divulge nothing but their own lack of purpose. (från The New York Trilogy)
Men ändå så är det just i denna obarmhärtiga likgiltighet, eller kanske snarare mot denna, som vi kan och måste skapa vår mening: för oss själva och för varandra. Vårt ord ska vara nej, som Pär Lagerkvist skulle säga. Men till vad? Till livet eller till att låta oss bli krossade av livet? Jag går den väg där du inte kan gå...
All vår tragik ligger i dettta enda: livet är oss inte nog. Därav kommer allt vårt trångmål, all vår nöd. Vi är varelser som sträcker våra händer mot himlen. Som kan lyfta dem mot det ouppnåliga, mot det som inte finns.
Ja all vår hunger, all vår nöd. All vår ängslan, allt vårt kval.
Och all vår härlighet. (Lagerkvist)
Kan vi försonas med detta som inte är oss nog? Det som inte förmår behålla den vibration som ett nytänt liv genljuder? All filosofi, all vår strävan är kanske just detta: Att finna en väg bort från det ouppnåeliga livet - att utforska möjligheternas fält, som Pindaros skriver: Varje mineralskärva i bergets natt är självt en värld, men strävan efter att uppnå topparna måste företas gemensamt. Alla människor är ensamma, men ingen människa är en ö.
posted by Prometheus at 22:49
2 Comments:
Tack för dikten. Jag tar genast ned Lagerkvist från bokhyllan där han stått alldeles för länge och samlat damm.
Tack själv! Jag vet inte riktigt själv (skälv kanske?) varför jag kom att tänka på just Lagerkvist när jag skulle kommentera Auster. Det var nog en 15 år sedan jag läste Det besegrade livet, men den kommer tillbaka som något från dent undermedvetna. En stor diktare som alltför få läser idag. Dammet var tjockt även på mitt ex.
Post a Comment
<< Home