London, röta och löpning

Tänkte jag skulle skriva något om London-attackerna, men det blev för långt och för invecklat, så det blev ingenting av det – inte här i alla fall, annat än att vi naturligtvis måste fördöma vad som har hänt. Terrorattackerna är verkligen förfärliga, men de är inte, som så många ledande politiker hävdar ’irrationella’ eller ’oförklarliga’. Att brännmärka något som vi finner obegripligt utifrån vårt sätt att se saker och ting som irrationellt eller oförklarligt, eller för ont är tyvärr ofta bara ett, visserligen förståeligt, sätt att maskera sin impotens. Jag menar här att sådana fördömanden alltför ofta tjänar till att moraliskt rättfärdiga oss själva, samtidigt som det försvårar möjligheterna till att finna förklaringar till hur någon kan drivas till att begå sådana illdåd mot oskyldiga människor...

Har annars börjat springa igen, efter det att jag fick en fraktur på tredje metatarsalbenet i högra foten vid Stockholm marathon. 2,3 km på 11 minuter. Ett ruskigt tempo! Det kändes bra. Tomt utan löpningen annars. Åter till rötan...