Att resa sig upp och gå

Att vara ärlig mot sig själv.
Kanske det första budordet borde lyda så? Att inte göra, eller underlåta att göra saker, för att man inte vågar stå upp för sina åsikter, eller för vad och hur man tycker om något är ofta det som verkligen gör att man i förlängningen gör både sig själv och människor i sin omgivning illa.

Svårt det där och jag kan inte vara så mycket mindre kryptisk än så idag, men man måste någon gång ställa sig rakryggad och säga att man faktiskt har blivit så pass gammal och trött på spel, hycklerier och tassande att man nu väljer en ny, ärlig och rak väg.

Kom att tänka på Lasse Hallströms film Chocolat, som är ganska bra. Det är ju framförallt en framställning av uppgörelsen med invanda traditioner och religiösa tabun, men också en berättelse om nödvändigheten av att gå vidare, att lämna det gamla bakom sig, att våga låta de döda begrava de döda, att verkligen våga sig göra av med den barlast som endast tynger och hämmar en; att, som titeln är på en av Slas’ små berättelser: Att resa sig upp och gå. Det är ju också temat på många av Paul Austers böcker – att våga sig på något nytt, att inte bli fast i något som endast tynger och förlamar en, men som ändå är som en gammal god vän för att det innebär en trygghet. Även smärtan, tristessen, depressionen, mörkret kan också bli en trygghet som det gör ont att frigöra sig ifrån. Ibland är man själv sin värsta fiende.
Att resa sig upp och gå.
Kanske så, men ändå vara kvar. Starkare och ärligare.

PS: Det är inte så lätt som man skulle vilja att det vore. Ett citat igen, den här gången från Stig Dagerman:

‘Ibland gör vi en handling utan att veta varför. När den är gjord blir vi förvånade över att vi gjorde den. Eller också blir vi rädda. Men ur förvåningen likaväl som rädslan växer fram en förklaring till handlingen, måste göra det, ty det oförklarade fyller oss med en ångest som vi inte orkar bära länge. Men när förklaringen väl är tänkt eller uttalad har vi glömt att den kom efteråt, att handlingen kom först. Blir vi aldrig påminda om det, därför att handlingen stämmer med förklaringen, är allt gott och väl. Men ibland är allt inte gott och väl. Det är då vi plötsligt märker att förklaringen som gavs oss är lögnaktig, att den, när handlingens följder en gång står klara för oss i ljuset av allt det som sedan hände, då visar sig vara en förfalskning av vad vi innerst avsåg med handlingen. Det är då vi känner verklig ångest. Ty verklig ångest är att inte kunna lita på sina tankar när de är ensamma. Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann.’ (Dagerman, Stig (1982 [1948]) Bränt barn, Stockholm: Norstedts, s 98)