Människovärdet och rätten att rösta fritt

På dagens ’Läsarnas DN’ finns ett litet inlägg med titeln ’Fel valresultat för vissa i väst’, som inleds med en variant av Thomas Thorilds formulering som finns ingraverad vid ingången till Uppsala universitets aula: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Här rör det sig dock om en kommentar till västs syn på valresultatet i de palestinska områdena: ”Att rösta fritt är stort, att rösta rätt är större.” Att rösta på det terroriststämplade Hamas är inte tillåtet, eller åtminstone inte önskvärt för regeringarna i väst. För att fortsätta med sitt bistånd till det palestinska folket kräver man att Hamas erkänner staten Israels rätt att existera, att man låter sig avväpnas och att man respekterar demokratiska procedurer. Detta är ju lovvärt och är kanske rättmätiga krav på en organisation som har att ta makten i de splittrade områden som palestinierna tillåts befinna sig i. Frågor som omedelbart infinner sig är emellertid: Vilket Israel är det som ska accepteras? Det Israel som FN godkände 1948? Det som blev resultatet av ’självständighetkriget’ 1948? Det som formerades efter sexdagarskriget 1967? etc. Ska man acceptera den fördrivning av palestinier som genomfördes under självständighetskriget, dvs hur 700 000 människor fördrevs från sina hem, eller att idag över 4 miljoner palestinier lever i flyktingläger utanför Israels gränser? Ska man acceptera det stora antal Israeliska bosättningar på ockuperat område eller den mur som skiljer staten Israel från palestinska områden och som till stor del byggs på ockuperat område?

Sedan till frågan om avväpning: Har inte ett folk som fördrivits från sitt land och som tvingas leva i flyktingläger och som dagligen trakasseras av militär från ockupationsmakten inte rätt till försvar, till kamp mot dem som ockuperar dem? Skulle vi t ex ha sagt till norrmännen att de inte hade rätt att göra motstånd mot den tycka ockupationen under andra världskriget? Skulle vi ha krävt av motståndsrörelsen att de avväpnades? I ett fungerande samhälle, ett land med en fungerande statsapparat är det naturligtvis av vikt att man skiljer mellan statens makt- och våldsapparat och enskilda partiers eller gruppers militära resurser och det är naturligtvis önskvärt att man i slutändan åstadkommer just det i fallet med Palestina: Den palestinska myndigheten ska ha ett våldsmonopol och ensamt förfoga över statens resurser och Hamas skulle då vara ett av många partier som strider om den lagstiftande makten, just med demokratiska och inte med militära medel. Det finns idag dock ingen palestinsk stat och den palestinska myndighetens makt är kraftigt kringskuren av Israels militära närvaro i området. Det är idag en omöjlig uppgift att kontrollera det lapptäcke av områden som den palestinska myndigheten har att övervaka. Kanske kan vi dock se att Hamas har en större möjlighet att få åtminstone en minimal kontroll över situationen då denna organisation inte på samma sätt som Fatah är belastad av korruption och massmissbruk.

Palestinierna har valt Hamas att leda utvecklingen av de palestinska områdena. Hamas har visat sig mycket mer social ansvarstagande än sina föregångare Fatah, och har i detta ögonblick en historisk möjlighet att föra denna fråga vidare till en lösning som innebär att man kan finna en väg ut ur det dödläge som så länge har blockerat alla försök att uppnå en hållbar, fredlig situation i regionen. Hamas har under en längre tid ensidigt hållit sig till en vapenvila och jag tror och hoppas att denna kommer att förlängas så att några nya självmordbombningar inte kommer att äga rum. Sådana är naturligtvis förkastliga och förfärliga i sin blindhet, men terrorn som på detta sätt drabbar oskyldiga civila är tyvärr något som man inte är helt oansvarig till i ledande Israeliska kretsar. Genom sin politik gentemot detta statslösa folk har man bäddat för denna de maktlösas desperata uttryck för sin hopplöshet, sin vrede och sin hjälplöshet, där man dagligen utsätts för en massiv terror i form av instängdhet, trakasserier vid vägspärrar, sporadiska och ibland systematiska bombningar – som sammantagna kanske bäst kan sammanfattas som en förvägran till ett människovärdigt liv. Palestinierna är idag, liksom judarna under inledningen till det som senare kom att utvecklas till planerna för den sk ’slutgiltiga lösningen’, instängda i getton, där vanmakten ger upphov till bestialiska attacker på civila israeler. Den israeliska staten underblåser denna utveckling genom att man förvägrar palestinierna rätten till självbestämmande, rätten till land, rätten till ett fullvärdigt liv. Västländerna har i detta sammanhang ett stort ansvar att bidra till att palestinierna får rätt till åtminstone en liten del av det område som man har låtit Israel annektera – inom och utom staten Israels gränser – från dem som levde där före Israels skapande. Ställ krav även på Israel: att lämna tillbaka alla ockuperade områden, att låta Jerusalem bli huvudstad även för Palestinierna, att få till stånd något slags lösning på flyktingproblematiken, med om inte återlämnande av land och annan egendom till fördrivna palestinier, åtminstone något slags kompensation.

Något slags ’slutgiltig lösning’ måste komma till stånd i denna fråga. En lösning som innebär att båda folkens intressen respekteras och där man från världssamfundet ställer krav på båda parter. Om inte detta snarast utvecklas, kommer vi att fortsätta att få se hur regionen förblöder, hur dessa två semitiska folk tvingas leva i daglig skräck för terror och död som antingen kommer genom det ohyggliga verk som självmordsbombare gör sig skyldiga till, eller genom det mer anonyma verk som åstadkoms genom attacker från bombplan och attackhelikoptrar, eller den smygande, men inte mindre påtagliga terror som är resultatet av svält, brist på medicin och inte minst brist på rent vatten. Omvärlden har ett ansvar att stödja det palestinska folket genom att respektera deras val av Hamas som politiska ledare. Naturligtvis måste krav ställas på dem, liksom mot andra demokratiska krafter i vilket annat land. Men kraven måste också vara realistiska: Vi kan inte kräva av en part i en konflikt att lägga ner vapnen så länge som den andra parten inte respekterar några som helst internationella överenskommelser. Israel måste tvingas att avstå från alla ockuperade områden. Inte förrän dess kommer någon lösning på konflikten att åstadkommas. En sådan lösning skulle också vara i alla Israelers intresse. Att ställa krav på den Israeliska ledningen är därför också att stödja folket i Israel, oavsett om man ser sig själv som jude eller muslim. Religionen är här inte det viktiga, utan människovärdet det som bör vara vägledande. Låt alla i regionen få uppleva en vardag som inte är fylld av skräcken av att någon i omgivningen ska dö, eller att man själv inte ska existera vid dagens slut.