Politiker etc

Det känns ju aningen märkligt att behöva försvara Anna Sjödin, en socialdemokratisk politiker, men det är trots allt inte det som är det viktiga i denna historia. Vi har kanske de politiker och den ordningsmakt som vi förtjänar. Vi röstar fram representanter som stillatigande ser på hur Sverige blir ett alltmer totalitärt och repressivt land, där rättsäkerheten inte längre är annat än en schimär, ett tomt ideal. Här har ju socialdemokraterna ett väldigt stort ansvar för att det har blivit som det nu ser ut. Borgerligheten har ju tyvärr ingen annan politik heller att komma med, utan även "liberala" partier som Folkpartiet vill ha mer "lag och ordning", vilket i konkret politik innebär att vi får en ytterligare polarisering av olika krafter i samhället och ett förstärkt misstroende mellan lagapparaten och befolkningen. Man kan naturligtvis argumentera för att de som har rent mjöl i påsen inte råkar illa ut när vi utökar polisens möjligheter att övervaka, telefonavlyssna och kanske till slut preliminärt häkta misstänkta: terrorister, allmänt avvikande och kanske t o m en och annan (över)förfriskad riksdagsman mer eller mindre godtyckligt. Vill vi ha ett samhälle som liknar Huxleys vision av framtiden, där vi alla vet vår plats i den sociala hierarkin och där vi förses med de genetiska och utbildningsmässiga färdigheter som är helt och hållet avpassad för den position vi fyller? Där vi inte har några andra visioner och önskemål än att fullfölja den uppifrån pålagda uppgiften i samhällsmaskineriet?

Man ska ha rätt att dricka sig berusad på en krog utan att bli nedslagen av vakterna; man ska kunna demonstrera utan att bli slagen i huvudet eller nedskjuten av polis; man ska kunna fråga poliser vad de gör i sin yrkesutövning utan att bli hotad att bli inburad och man ska t o m kunna spatsera på Skeppsbrokajen efter en vinprovning utan att bli nedbrottad av en väktare. Så är det dock inte i dagens Sverige.