PS2 om Sahlin (och SAP och Göran Persson)

Det är inte lätt för ett parti av SAP:s storlek och med en sådan toppstyrning att ömsa skinn och hitta en ny politik, men framförallt en ny ledare, i ett läge där den gamla ledaren har lämnat ett sådant tomrum efter sig och inte bäddat någon väg efter sig till någon annan. Göran Persson har nog varit den mest maktfullkomliga och arroganta av alla SAP:s ledare. Vi har sett en liknande arrogans tidigare hos socialdemokratiska ledare, såsom hos Palme, men ingen har på samma sätt som Persson sett till att kring sig samla människor som i väldigt liten grad har ineburit något hot mot hans egen maktställning inom partiet. Alla hans ministrar, alla i hans lilla hov har varit fogliga jasägare och följt hans minsta lilla vink och vid behov har Persson inte tvekat att offentligt köra över och läxa upp sina undersåtar i regeringen eller i partiet i stort. Därför står nu SAP utan någon naturlig tronföljare som kan göra anspråk på någon naturlig auktoritet. Mona Sahlin, som nu lanseras, har ingen naturlig auktoritet, annat än att hon är kvinna, vilket för vissa dock tydligen är skäl nog för att lyfta upp henne som en god kandidat. Det är snarare så att man då gör ett slags dygd av nödvändigheten...

Göran Persson lämnar inte endast ett tomrum efter sig, hans skugga ligger över hela detta stora parti och kommer att förmörka inte bara det interna arbetet inom partiet utan även hela den svenska politiken inom de närmaste åren. Det finns inget alternativ nu till den Blairitiska politik, som i allt väsentligt apar efter det amerikanska demokratiska partiets värderingar och tillvägagångssätt. Framtidens politiska system kommer i Sverige, liksom i Storbritannien, att mer och mer likna det amerikanska, där två partier, med väsentligen samma politik, slåss om makten. De närmaste åren kommer att vara styrda av det 'nya arbetarpartiet', Moderaterna.

Socialdemokraterna, liksom deras impotenta samarbetspartier, kommer under en lång tid tvingas kravla sig upp ur den politiska förlamning som den Perssonska bristen på ideologisk övertygelse och riktning lämnar som främsta arv. Det är ett tungt arv han lämnar efter sig: Ett politiskt svart hål där alla goda politiska idéer och visioner försvinner in i ett ideologiskt vakuum präglat av idétorka och politisk feghet i den senkapitalistiska postbyråkratiska sociala ingenjörskonstens tidevarv.