Mona Sahlin och populism

Så blev hon då slutligen nominerad... Hon tackar ja och blir troligen partiledare för Sveriges största parti och vid nästa val kanske t o m statsminister. Debatten kring denna utnämning har ofta rört sig om frågan huruvida det är möjligt för en kvinna att ta sig så långt upp i den politiska eller ekonomiska hierarkin och från feministiskt håll har man menat att det är inte möjligt för att vi har den 'könsmaktsordning' vi har. Man måste vara dubbelt så bra som männen för att ta sig upp skulle gälla för kvinnor i gemen. Det stämmer säkert inom många områden, men i detta fall är det snarare tvärtom. För Mona Sahlins del verkar det som att hennes dumhet snarare är hennes största tillgång. Allt hon gör blir fel, men hon backas hela tiden upp av ledande personer inom det socialdemokratiska partiet och bland kvinnorna i partiet ses hon som en frälsare. Även om en jämförelse med andra kvinnliga politiska ledare kan dra lite för långt, kommer man ändå att tänka på det bisarra stöd som ANC:s kvinnoorganisation gav till Winnie Mandela, trots hennes uppenbara brister. Mona Sahlin är ingen uppviglare till mord, men hennes politiska och intellektuella brister är så graverande att inte ens den mest indoktrinerade socialdemokrat kan hysa några förhoppningar om att socialdemokraterna nu kommer att bli något framåtsiktande parti, som tar hjälp av vetenskap och gedigen kunskap för att leda landet framåt. De enda som kan jubla över denna utnämning är alliansens partier.

Man kan kort sammanfatta det hela med en kommentar som fälldes av Arne Anka en gång på 90-talet: Man kan undra om man lever i ett land eller i ett skämt.
Det är emellertid kanske skönt för folkdjupet att veta att man inte blir ledd av ledare som har den minsta antydan till intelligens eller intellektualitet. Det är kanske således ett uttryck för ett slags märklig populism...
Det är faktiskt ganska mycket nu.