Skymning i gryningstid

Mörkret kom tidigare och snabbare nu. Det var som om solen inte längre hade orken, att stanna den tid som var utmätt för den. Inte för att själva dagarna egentligen var kortare än tidigare, men dess lyster var förlorad, som om någon hade satt ett raster över varat och hindrade luminositeten från att få fullt utrymme, fullt spelrum mellan gryning och skymning. Dagen var höljd i ett slags mjölkvit, eller snarare smutsgrå skimmer som gjorde konturerna oskarpa och föremålen mer oklara som riktmärken i terrängen. Detta gjorde framförandet så mcyket svårare och ibland var oskärpan så skarp att framkomligheten var helt borta. Dessa stunder, som kunde vara allt mellan ett par sekunder till ett par dagar, var ytterligare smärtsamma eftersom jag inte ens kunde intala mig själv att jag förflyttade mig framåt – jag var helt enkelt helt förlamad att företa något överhuvudtaget. Jag var visserligen alltid klar i huvudet, såg klart och tydligt för min inre syn vart jag hade tillryggalagt och vad som var kvar av min färd, men den yttre miljön gjorde det helt omöjligt att applicera denna inre klarsyn på själva navigerandet. När dessa tider av ett slags påtvingad, miljöframkallad blindhet inträdde kunde dock yttervärldens påtaglighet, handgriplighet, dess brutalt påträngande fakticitet, effacera själva gränsen mellan det yttre och det inre så att det ibland var svårt att urskilja den gräns mellan jaget och yttervärlden som gör att vi existerar som någorlunda autonoma individer. Vid dessa tillfällen brukade jag sakta stryka mig själv över huden som i ett försök att dekretera denna limes som också den gräns för vilken jag satte mitt förstånd att härska. Det lyckades emellertid endast väldigt sällan så det omedelbara resultatet av denna annihilering av gränsen mellan det autonoma jaget och det heteronoma var ett slags tvivel på det egna jagets verklighet. Hur mycket jag än återkallade det Cartesianska credot var det snarare Foucaultska tvivlet om subjektets autonomi som grep tag i mig. Grep tag i vad då? En tanke, eller snarare en bild, som återkom dessa stunder, dagar, var det som Foucault skriver i Övervakning och straff, ’själen är kroppens fängelse’. Själen som något som håller samman ett materiellt jag som inte har någon bestämd utsträckning i rummet, utan som snarare ges konturer av den disciplinerande uppfattning om den egna kroppsligheten som påbördas oss. Just påbördas; en börda som läggs på oss genom disciplineringen av det sammanvävda jaget. på så sätt kunde jag se denna upplösning av gränsen mellan kroppen och det resterande tidrummet som ett tecken på tillfrisknande, på att jag verkligen såg saker i sin oändliga utsträckning och i sin oändlighet. Samtidigt var det naturligtvis ett svårt sätt att tillfredställa den ordningssträvande intellektet med en sådan kontraintuitiv tanke, oavsett hur filosofiskt plausibelt den kunde vara. Vad ligger det egentligen för trygghet i att veta att ens spår i sanden kommer att utplånas? Vad hjälper det mig i dödskuggans dal att veta att jag både är vid begynnelsen och vid slutet, att jag i min intighet, min efemära belägenhet skulle vara en fullbordan. Varje granitkorn, varje mineralskärva i bergets natt är självt en värld, men är den det för mig? Tidrummet som kröker sig in i sig självt och som ger just denna ögonblickliga och närvarande fullkomning, rör den mig? Är den min? Avskildheten och samtidigt den smärtsamma delaktigheten hos någon som har insett just denna absurditet i tillvaron var kväljande. Vi är hyperboréer, javisst, men den insikten hjälper oss inte i vår andhämtning. men det ger oss ingen tröst i natten.

The subject is not a phenomenon in the world but a transcendental viewpoint upon it. We can, so to speak, squint at it sideways as it gives itself along with the things it represents, but like the spectral other who walks beside you in The Waste Land it vanishes if you try to look at it straight. Getting a fix on the subject opens up the dizzying prospect of an infinite regress of meta-subjects. Perhaps then, the subject can figure only negatively, as empty excess or transcendence of any particular. We cannot comprehend the subject, but as with the Kantian sublime we can, as it were, comprehend its incomprehensibility, which appears as the negation of all determinacy, The subject seems somehow squeezed out of the very system of which it is the lynchpin, at once source and supplement, creator and leftover. It is that which brings the world to presence, but is banished from its own creation and can by no means be deduced from it, other than in the phenomenological sense that there must be something which appearance is an appearance to.

To be free means to calculate the moves of your competitors while remaining securely impervious to such calculability oneself; but such calculations may themselves modify one’s competitors’ behaviour in ways that impose limits on one’s own free project.[1]

As for Rorty then, we have an antimony between the heteronomous outside or material world and the autonomous subject, the Res Extensa and the Res Cogitans; between the material world which is governed by the laws which science spells out and the selfmoulding autonomous subject which is free to reformulate, redefine him/herself.

---

[1] Eagleton, Terry (1990) The Ideology of the Aesthetic, Oxford UK/Cambridge MA: Blackwell, p 72 ff.