Den Saussureanska avgrunden

På seminarium om Foucault i serien som ges av SALT på Uppsala universitet. Det blev en uppvisning i hierarkisk ordning och i symboliskt våld, något som ju Foucault själv skrev en del om. Intressant hur det materialiseras i mikrokontexter som dessa också.
Jag kommer att presentera en liten sak om språk och maktstrukturer, men framförallt kanske om hur Foucault, genom att vara fast i ett Saussureanskt tänkande klavbinder sig själv, inte förmår lösa de problem som uppstår. Om det nu är en fråga om en uppgörelse med det transcendentala subjektet (något Sharon Rider menade vid seminariet) är det en fälla som man inte tar sig ut genom att kasta ut subjektet utan ställa frågan om vad som konstituerar både subjektet och objektet för kunskap och för handling i historien, men också se att den sökan efter en 'unhypothetical starting point' (som jag har med i diagrammet över Irrealismen för några dagar sedan) är det som är grunden för de dilemman som Foucault försöker lösa eller ta sig ur. De lyckas inte, eftersom de inte är naturalister i sin epistemologi och inte heller ser att filosofin per definition är styrd olika slags problematiker och att dessa problematiker är överförda från historien (cf Marx i Louis Bonapartes artonde Brumaire: "Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."). Både subjektet och objektet är redan givet när en enskild individ eller ett kollektiv ger sig i kast med att försöka skriva något, uttala sig om ett visst område (dvs symboliskt representera denna del, denna aspekt, detta lager...). Ett av de stora problemen överhuvudtaget när det gäller epistemologin i sina vanliga formuleringar - både inom anglosaxisk och sk kontinental tradition (men kanske något mindre uttalat i den senare) - är att man förutsätter att vetandeprocessen rör sig om ett slags möte (oförmedlat hos empiricisterna) mellan ett helt autonomt subjekt och världen, itsället för att inse att vetandeprocessen överhuvudtaget är kollektiv. Vetenskapen är kollektiv, det sociala praktiska livet är också kollektivt, socialt (dvs präglas av det som Popper kallar för the logic of the situation och som Goffman talar om som The Interaction Order), samhälleligt (dvs som innefattar rollstrukturer och institutionellt ordnade sociala relationer som styr interaktionerna och tenderar att få oss att handla på ett visst sätt, eftersom om om vi bryter mot de normer och regler som omgärdar denna samhälleliga praktik utsätts vi för olika typer av normativa sanktioner) och vi använder oss av redskap som är intersubjektiva, framskapade av en diakron och även synkron kollektiv process. Vi är aldrig ensamma och vi kan inte tänka oss ett individuellt språk, något som man i vissa kretsar menar är möjligt (se t ex motsättningen mellan den unge och den senare Wittgenstein i frågan om The Private Language Argument (hinner inte ta det här också)) och språket är en av grunderna för vår kunskap om världen (som är resultatet av just en kombination av materiell och symbolisk interaktion med världen, som i sin tur både är materiell och symbolisk).

Sedan måste man också skilja mellan vetenskapens intransitiva och transitiva objekt; där den första är själva referenten, den verkliga världen, och det transitiva objektet (eller aspekten) är den överförda konceptualiseringen av detta intransitiva objekt (cf Althussers termer generalitet 2 och 3, eller Poppers idé om Värld 1, 2 och 3 - även om dessa kategoriseringar inte fångar hela problematiken hos Foucault). När det gäller själva frågan om diskursens relativa autonomi från diskursens objekt är det naturligtvis så att diskursen diakroniskt kan vara självrefererande, men diskursen i sig måste alltid vara om något annat än sig själv för att kunna vara möjlig. Detta är vad Roy Bhaskar kallar för referential detachment och det är en nödvändig, transcendental, nödvändighet för kommunikation. Man kan tala om språket, men då är det frågan om en metaspråklig handling. Om man inte kan skilja mellan objektspråk och metaspråk kommer man naturligtvis inte så långt. Objektspråket hos Foucault när han gör sina historiska studier är just ett refererande till andra diskurser och är i den meningen även ett metaspråk. När han i inledningarna till sina historiska studier eller i sina teoretiska traktat (Vetandets arkeologi, Orden och tingen...) talar om sin "metod" eller om sina kategoriseringar etc talar han om den metaspråkliga verksamheten som han företar i sina idéhistoriska studier som om de vore oproblematiska verksamheter och där han reflexivt menar att hans resultat på intet sätt skulle vara beroende av att den verksamhet som hans studieobjekt (texterna, diskurserna, kanske praktikerna) inte har någon upphovsman (eller kvinna), utan fungerar just som självstrukturerande system. Frågan om subjektet upplöses genom ett Saussureanskt snitt även från det hållet: diskursen har inte vare sig subjekt eller objekt. Frågan uppstår dock: Vilket är Foucaults objekt? Kan vi studera Foucaults texter på samma sätt? Kan vi se hans texter som bara uttalade av någon subjektlös struktur och att de inte har något egentligt objekt? Eller att det i alla fall är ointressant huruvida de har något reellt objekt. Genom en sådan lösning skulle vi, i alla fall om vi lyssnar till Foucault (vilket vi kanske inte ska göra), inte behöva oroa oss om hur denna signifiant förhåller sig till någon signifié (eftersom den inte finns eller är irrelevant). Intressant, men knappast tillfredställande, men detta förhållningssätt har ju i alla fall gett upphov till en hel plethora av mer eller mindre ointressanta självstympa(n)de (social)konstruktivistiska men ändå empiricistiska mullvadshögar, with a little dash of Parisian theoreticist delusion...

Det andra problemet - som delvis sammahänger med det första, som inte Sharon tog upp, är att han liksom en annan drös poststrukturalister är just fast i Saussure och i hans avsaknad av en hållbar idé om referens och mening (som t ex Peirce hade - eller även Frege). Poststrukturalisterna försöker lösa problem som de själva har uppställt, eller försöker ta sig ur en fälla som de själva har gillrat. Ett slags filosofisk chutzpah...

Mer om det 19 april när jag ska presentera Possible and Actual Discourses - Objective, Subjective and Intersubjective. Foucault and Bourdieu on Struggles over Classification, vilket ska bli kul, eller intressant...

Nu till Foucaults The Birth of the Clinic. Han är ganska revealing i inledningen. Intressant i sin Saussureanism - och naturligtvis (sic!) missvisande. Haha...