La culture

Det är någonting med den svenska kulturdebatten som gör att man bara vill krypa tillbaka under täcket och låta det långsamt kväva en till döds. Vi har å ena sidan en lite klick hyperkulturella wannabies som flockas kring DN:s kultursida och som har monopl på vad som ska betraktas som kultur och så har vi å den andra den Timbro- och Ratio-inspirerade antikulturella polen, där man menar att vad fan är det för fel på Rambo och det som går hem i stugorna och vid korvkioskerna... Däremellan finns en mängd små chatteringar som inrymmer personer med olika åsikter angående vad som ska karakteriseras som högt och lågt i kulturen och vad som överhuvudtaget ska ses värt att allokera resurser till.

Idag skriver Ulrika Kärnborg på just DN:s kultursida om hur Kulturhatarna kommer ut och menar att det rör sig om nya moralister som använder sig av gamla argument om varför kulturvänstern ska bestämma vad som är värt att uppmärksammas vad gäller litteratur, film etc. Jag tycker att hon för en ganska intressant beskrivning av det säregna svenska hatet mot kultur i allmänhet och finkultur i synnerhet, med hänvisningar till Virtanen och Skugge, men jag tycker att det är mycket synd att man på dessa kultursidor inte förmår lyfta sig lite i förklaringarna till vad som ligger bakom detta förakt för intellektualitet. Kärnborg skriver:

Man kan skylla på kapitalismen, eller historien, men den verkliga anledningen är kanske den svenska avundsjukan. Författare, konstnärer och humanister håller på med sådant som är kul. Då kan det knappast vara nyttigt. Och det som är onyttigt måste omedelbart utrotas.

Det är inte alls frågan om någon avundsjuka som ligger bakom detta förakt för bildning, kultur etc. Däremot har Kärnborg en poäng med att det onyttiga ses som något som ska utrotas. Det har verkligen historiska förklaringar: Vi har i Sverige haft en grundmurad tilltro till praktiska lösningar, till nyttiga och ekonomiskt fördelaktiga företeelser. Detta pragmatiska förhållningssätt har sedan tillsammans med en stor auktoritetstro har banat vägen för en enastående etatistisk korporativism, där ryggraden i det ekonomiska systemet har varit en storskalig exportinriktad verkstadsindustri. I denna industri hade man ingen användning för intellektuella inom filosofi, kultur etc, utan endast den gamla hederliga ingenjören som kunde bidra med sin praktiskt inriktade kunskap till byggandet av det goda folkhemmet. Det goda folkhemmet byggdes så av socialdemokraterna i ohelig allians med storkapitalisterna och undanträngda blev inte bara kulturella intellektuella utan även småföretagare.

Vad vi ser idag är kanske en vilsenhet hos hela det svenska samhället om hur vi ska bete oss när den historiska kompromissen mellan arbetarrörelsen och kapitalet som grundlades i Saltsjöbaden 1938 inte längre förmår hålla reda på arbetsmarknaden pga uppluckringen av klasstrukturen och när den allt större delen av befolkningen som befinner sig i mellanskikten inte riktigt vet på vilken sida man ska stå i de politiska och ekonomiska konflikterna. Det får naturligtvis även uttryck i konsumtionsmönster, där dessa halvt nyrika men klassmässigt desorienterade grupper av människor inte riktigt vet vad man ska göra av sina resurser. Alla har inte lust att köpa handväskor för 70 000 kronor, men de kanske istället lägger pengarna på alla möjliga tekniska attiraljer till den nyinköpta villan eller bostadsrätten, eller så lägger man pengarna på andra typer av conspicuous consumption för att visa att man befinner sig någorlunda högt i den sociala hierarkin. Det blir dock ofta en fadd eftersmak av denna lyxkonsumtion, för man inser trots allt kanske att det inte räcker med att köpa sig till en identitet som man vet så lite om. Konsumtionsskicklighet i all ära, men den är ganska lätt att tillägna sig om den bara innebär att man ska göra av med så mycket pengar som möjligt...

Vad vill då Kärnborg uppnå med sin artikel? Slå ett slag för kulturen? Reta Virtanen och Skugge och andra intellektuella dvärgar på den kvalmiga blogghimlen? Bidra med en förståelse av detta culture-bashing-fenomen som bloggarna så ofta hänger sig åt? Jag vet inte riktigt, men jag tror att hon på något sätt gärna skulle vilja sola sig lite i den franska kulturglansen, men eftersom hon inte förmår (eller har tid till, eller orkar) att analysera detta fenomen lite mer blir det bara ett slag i luften och kulturens belackare kan återigen säga: vad var det vi sa: kultursnobbarna ägnar sig bara åt inåtvänt navelskåderi. Det finns bra folk på DN också, men Ulrika är inte en av dem, tyvärr. Det är synd, för det är ett angeläget ämne och alltfär viktigt för att reduceras till en fråga om avundsjuka. Kärnborg tillhandahåller en grund, ointressant och missvisande analys. Det är inte första gången hon gör det... Kanske dags att släppa in lite nytt folk på DN:s kultursidor också?