Vänstermotstånd mot vetenskapen

Sitter och skriver en recensionsartikel av The Politics of Method in the Human Sciences, redigerad av George Steinmetz, med underrubriken Positivism and Its Epistemological Others. Många mycket intressanta bidrag till denna digra samling (640 sidor), men det bestående intrycket är ändå att så många ser vetenskapen som sådan som förtryckande, som något som antingen staten eller big corporations utför för att få makt över oss, kontrollera oss...

Naturligtvis kommer man att tänka på de sk Science Wars, som utspelades för inte alltför länge sedan, där själva förkastandet av att det skulle finnas någon objektiv verklighet som vetenskapen kartlägger av vissa betraktades som sinnebilden av att vara radikal. Alan Sokal var ju den som punkterade hela den postmodernistiska ballongen med sin artikel 'Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity', som accepterades och publicerades i den postmodernistiska bastionen Social Text trots att den var översållad av orimligheter och felaktigheter... (Se mer om denna debatt här.)

Hur kommer det sig att det finns ett så stort motstånd inom vänster-intellektuella mot vetenskapen? Varför ser man det som ett så stort hot? Jag tror tyvärr det har att göra med att man inom samhällsvetenskapen och inom humaniora har ett så stort sk Science Envy, ett slags avund mot naturvetenskapen för den stringens som man kan finna där och som man saknar inom sina egna displiner och den psyokologiska reaktionen blir att man uppvisar både detta avund och samtidigt odlar ett slags förakt för det man inte själv kan uppnå. Sen kanske det också har att göra med den avtagande tron på möjligheten till att rationellt forma politiken och resultatet blir ett slags paradoxal blandning av av politikens impotens och en individualistisk hedonistisk extatiskt mumlande om att anything goes... (Förlåt Feyerabend för att jag använder dig som referens här...)

Som Living Colour uttrycker det:

Everything is possible but nothing is real...