Ingen politik alls

Nej, det blev inte så mycket politik igår och det är ingenting man får sig till livs i serien om ordförande Persson heller, förutom det faktum att själva idétorkan hos Persson är så fascinerande närvarande. Det blir på så sätt ett väldigt intressant panorama över en tid då politiken dog, då de politiska visionerna försvann och då innehållet i de dagsaktuella frågorna snarare karakteriseras av en social ingenjörskonst å ena sidan och ett krampaktigt fasthållande vid makten å den andra. För Persson är makten det viktigaste, det allt överskuggande målet och vad politiken fylls med är underordnat. Det gäller alltså att förvalta en väldigt tungrodd statsapparat och samtidigt se till att man håller sig fast vid makten, oavsett vilken politik som bäst gagnar det målet.

Det är emellertid inget som karakteriserar bara Persson och Socialdemokraterna, utan även den nytillträdda borgerliga regeringen. Här har man dock ett litet glapp mellan retorik (som i stort sett är en New Labour-ispirirerad demagogi i något modiferiad svensk socialdemokratisk språkdräkt) och den trots allt ganska snabba nyliberalisering som genomförs på vissa områden - genom utförsäljning av i stort sett allt som på något sätt kan gå med vinst bland statliga företag (som t ex Systembolaget). Man kan dock konstatera att det inte finns något seriöst, verkligt politiskt alternativ i svensk partipolitik. Vi har fått en mängd partier som på olika sätt hyllar status quo och nöjer sig med smärre justeringar av den senkapitalistiska välfärdsstaten. Oundvikligt? Jag vet inte, men outsägligt tråkigt och desillusionerande och det banar dessutom vägen för diverse populistiska partier som Sverigedemokraterna.

Inte bara tråkigt alltså, utan även mycket farligt.