Gud och vårt ansvar inför andra människor

Dan Backlund kommenterar gårdagens blogg genom att svara på frågan varför det är så viktigt för Gud och hans jordliga härskaror att lägga sig i även hur människor beter sig i de undre regionerna med följande: Svaret är mycket enkelt: Det är viktigt därför att Gud existerar och har befallit mänskligheten att följa sin rättfärdiga lag (som många hatar att lyda)! Backlunds kommentar är kanske ett skämt som jag inte riktigt uppfattar, men om den inte är det så är min kommentar till den följande:

Mänskligheten har befallts av Gud att följa hans rättfärdiga lag, enligt Dan. Om nu Gud är allsmäktig, som Dan säkert också menar, varför måste han (hon/den/det) ta hjälp av små obetydliga människor i denna strävan efter att människor ska följa denna lag? Hur ser denna lag ut? Hur kan vi som ofullständigt förstående individer begripa hur denna lag (är det en lag, många lagar?) är formulerad? Talar Gud människornas språk? Vilket språk? Vad har Gud för syfte med sin skapelse? På vilket sätt är Guds lag(ar) rättfärdiga? Vad betyder det?

Gud existerar endast för att människor i sin osäkerhet över existensens absurditet krampaktigt griper efter ett fast fundament för hur de ska bete sig. Som Nietzsche har framställt det är kristendomen en religion för slavsjälar, för människor som inte är kapabla att genom egen reflektion skapa en moralisk social ordning. Vi är visserligen beroende av andra individer för vår existens, men vi är också kapabla till reflektion över våra handlingar. Vi är sociala varelser och kan endast fortleva som sociala varelser, inbegripna i ett intersubjektivt samspel som inbegriper etiska, estetiska och epistemiska frågeställningar. En människa som inte ser det har förlorat kontakten med sin mänsklighet, för grunderna för sin existens, som Göran Rosenberg skriver i Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Beroendet av andra människor, inte friheten ifrån dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människor tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan frö att kunna vara sig själv, och därför heller inte har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet. (s 13)

Vi behöver dock inte tillbe någon falsk idol (Gud eller någon av hans inkarnationer) för att inse detta beroende och detta ansvar. Plikten, ansvaret är dock inte inför någon högre gudomlig makt, utan mot våra medmänniskor och den värld vi lever i. Att tillbe och lägga makten hos en gud förminskar tvärtom vår känsla för ansvar.