Lomborg sprider ytterligare myter

Björn Lomborg får återigen utrymme i DN, där han ytterligare en gång varnar för varningarna om den klimatpåverkan som människan åstadkommer genom sin livsstil... I sin argumentation för att vi inte ska låta oss förledas av domedagssirenernas sång tar han upp hur vi intalas att ge våra barn 'ekologisk mat' för att inte utsätta våra barn för cancerogener och om att vi bringas förfärande bilder över isbjörnens förmodade utrotning för att vi påverkar klimatet. Han bemöter den första sirenen genom att säga att det visst finns ett samband mellan kemikalier och sjukdom men att risken i ett 'välreglerat samhälle' är minimal. Dessutom blir ju ekologiskt odlad mat så mycket dyrare, så att den positiva effekten av att välja sådan mat motverkas genom att vi äter mindre grönsaker som skulle kunna motverka cancer...

Den andra varningen bemöter han genom att säga att isbjörnsbeståndet tvärtom har ökat genom 1900-talets globala uppvärmning (han påstår inte detta samband rakt ut, men smyger in denna konnotation genom att säga att isbjörnbeståndet har ökat från 5000 till 25000 den senaste 40-årsperioden och slänger in att temperaturen under samma tid har ökat) och att det inte finns några konkreta idéer om hur många isbjörnar som skulle kunna räddas om vi fick alla länder att skriva under Kyoto-protokollet... 'Sanningen [sic] är att vi skulle kunna bevara mindre än en tiondels björn.'

Sen kommer Lomborgs gamla vanliga nådastöt mot ringandet i varningsklockorna:

Talet om isbjörnens undergång, liksom marknadsföringen av ekologisk mat, ingår i den konstanta flod av ensidiga varningar som medierna översköljer oss med. Listan med akuta problem toppas av den globala uppvärmningen, men inkluderar terrorism, bekämpningsmedel, förlusten av mångfald i naturen och mycket mer. Samtidigt känner vi till de fruktansvärda förhållanden som en majoritet av jordens befolkning fortfarande lever under: mer än miljard fattiga, två miljarder utan elektricitet, tre miljarder utan vatten och renhållning.

Björn Lomborg menar att han arbetar med att bena upp alla dessa globala varningar och att han försöker få perspektiv på dem så att vi kan ställa oss frågan om vad vi konkret kan göra, vilka problem som går att lösa:

Det kanske förvånar, men allt bör inte leda till omedelbara åtgärder. Om vi saknar bra lösningar kan det vara bättre att först fokusera på annat. Den som saknar mat för morgondagen har svårt att tänka på den globala temperaturen om 100 år.

Efter denna nyktra betraktelse går han sedan till att beskriva hur världen under det senaste decenniet har blivit en så mycket bättre plats att vara på både för fattiga och rika, den förra gruppen har minskat drastiskt. Framförallt har vi fått mycket bättre mediciner och vi har fått billigare livsmedel, vilket inte minst människor i den tredje världen fått del av så att andelen svältande idag endast är 17 % i dessa länder jämfört med 50 % år 1950. Inkomsterna i världen i stort har tredubblats under denna fantastiska tid av global utveckling.

Avslutningsvis blir Lomborg lite modest och säger att:

Inget av detta innebär att vi ska sluta oroa oss för framtiden. Men det betyder att vi borde sluta känna panik. Globala larmklockor kan leda till anfall av ånger och skuldkänslor för rika västerlänningar, men de skapar inte en rimlig förståelse för jordens verkliga tillstånd.

Vad är det då vi kan göra? Vilka åtgärder är det som Lomborg förespråkar? Han tar som vanligt inte upp några sådana utan verkar återigen förlita sig på att marknaden själv kommer att leda till ett slags Panglossisk optimalt tillstånd. Sanningen är väl att vi nu står inför en situation där alla dessa problem: fattigdom, sjukdom, överbefolkning, torka, översvämningar, terrorism, krig etc är intimt sammankopplade så att det inte går att säga att vi nu främst ska ta itu med fattigdomsfrågan eller försöka se till att lösa terrorismhotet utan att samtidigt se till att de andra frågorna också får en lösning. Om man svälter är det kanske inte så lätt att se till behovet av åtgärder för att komma till rätta med människans klimatpåverkan; om man är utsatt för terrorism eller lever under ständigt krig blir inte heller denna fråga akut. Därför är frågornas komplexitet något som debattörer som Lomborg borde inse och sprida. Utan en samordnad lösning på hela detta frågekomplex kan vi se våra barn och barnbarn i ögonen. Torka och översvämningar ger i sig upphov till fattigdom och krig, något som sedan ytterligare förvärrar denna fattigdom och den desperation som lägger grogrunden för ytterligare konflikter. I Sudan är detta uppenbart, men även i Israel/Palestina är kampen om den värdefulla, essentiella naturtillgången vatten en del i ett intrikat spel som ger lidande och död inte bara lokalt utan även globalt. Mat producerad genom storskaliga och kemikaliemättade processer är kanske inte direkt så farliga för konsumenten, men den ger biverkningar i form av störda ekosystem och resistenta bakterier som i förlängningen ger upphov till nya sjukdomar. De som befinner sig mitt i dessa konflikter eller som står och väljer i mataffären mellan livsmedel producerade på olika sätt kanske inte kan se hur alla dessa frågor samverkar. Därför behövs internationella överenskommelser och globala lösningar för dessa globala problem. Annars kommer de akuta frågorna även att komma till oss i den privilegierade delen av världen, där vi fortfarande har god tillgång på rent vatten, mediciner, sjukvård och är någorlunda förskonade från väpnade konflikter och terrorism.

Lomborg är en imbecill demagog och en mycket farlig sådan. Hans 'nyktra' och 'balanserade' varningar för domedagsprofeterna är ytterligare ideologiska partsinlagor från en blint skenande nyliberalistisk kapitalism som inte ser att vi lever i en värld och en mycket begränsad sådan. Jordens verkliga tillstånd är så mycket mer komplext än vad Lomborg och hans likar lyckas förstå. Låt oss hoppas på att dessa demagoger inte lyckas stoppa det nödvändiga arbete för åstadkommandet av internationella lösningar på dessa i grunden globala problem.