Att vara sig själv

Gårdagen avslutades med fortsatt läsning i Orhan Pamuks The Black Book, där man i slutet av det sjuttonde kapitlet kan läsa följande:

I continued to suffer from this illness until my husband’s death. I still suffer from it, although I no longer see it as an illness; after my husband died, when I was alone with my guilt, I finally accepted that no one in this world can ever hope to be themselves. The overwhelming regret I felt was but another variation of the same disease, and so was my new passion: to relive the life I had shared with Nihat, relive it exactly, but now as myself. One dark midnight, as I warned myself that regret could ruin what time was left to me, I had an eerie thought: I had not been myself during the first half of my life because I wanted to be someone else, and now I was going to spend the second half of my life being someone else who regretted all those years she had spent not being herself.

En förfärlig känsla av att hela tiden vilja något annat än vad man själv är eller har, samtidigt som det också är en av de krafter inom oss som gör att vi också överskrider det som är oss givet, som gör oss förmögna att inte bara reproducera det som är oss givet utan även omskapa, förbättra, utöka. Det gäller kanske att inte låsa sig fast i den känsla som ens egen otillräcklighet kan ge, att se den inte som en yttersta gräns för vad man kan bli, utan som en frontier som man förflyttar framåt, men även inåt: Det gäller att hitta sina inre landskap genom utforskandet av de yttre. Att vara sann mot sig själv. Jag skrev om det för två år sedan också, med anledning av en anmälan av Mats Svegfors' biografi över Dag Hammarskjöld. Vi är både privata individer och kollektiva aktörer, vi befinner oss både i ett slags privatsfär och en offentlig sfär och våra möjligheter att vara oss själva är beroende av den plats vi har i det offentliga rummet. Vi är ingenting utan att andra ser oss, bekräftar oss, ger oss resurser att handla med. Vi ges möjligheter att agera och om vi inte förvaltar dem och istället låter oss inordna i en förkvävande ordning som vi inte är tillfreds med, men som vi ändå är för fega för att bryta med, bryta oss ur, kan vi, liksom Pamuks romangestalt, tillbringa halva livet med att vilja vara någon annan och resten av livet med att ångra, sörja denna illusionära icketillvaro, dessa förlorade år av existentiell längtan.