666

The Iron Lady ska det naturligtvis vara, men jag hade väl något slags slip of the fingers eller så igår och det är ju ganska lätt när man för ett par dagar sedan fått en kölapp med nummer 666. Andra gången i mitt liv faktiskt! Man kan fråga sig om det är ett gott eller ett dåligt tecken. Woe to you, som det står i The Book, men det kanske kan ses som ett slags nödvändig död före återuppståndelsen. Som vi läser i The Satanic Verses: Is birth always a fall? Do men fly? Kanske först dö för att sedan kunna leva vidare och då lite bättre. Både individuellt och som ett kollektivt projekt. Kanske måste det Europeiska projektet först dö för att sedan kunna återuppstå och få ny kraft, med nya ledare och nya, mer insiktsfulla befolkningar, som inser nödvändigheten av att samarbeta och se över nationsgränsernas begränsade horisont. Thatchers TINA uppmärksammas idag i DN av Göran Rosenberg
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=428678
Han var 2001 på ett seminarium där man hävdade att det inte finns något alternativ till globaliseringen, liberaliseringen och den teknologiska revolutionen. Rosenberg nämner inte Thatcher, men på samma sätt hade ju hon hävdat att det inte fanns något alternativ till avregleringen, nedmonteringen av välfärdsinstitutioner etc. Idag är det globaliseringen, dvs ytterligare avreglering som det inte finns något alternativ till. Rosenberg hävdar att detta påstående inte är sant. Det kanske det inte är, men Rosenberg talar inte så mycket om på vilket sätt det inte skulle vara det utan ägnar sin krönika till att skriva om hur beklagligt det är att det Europeiska gemensamma projektet inte förmår utvecklas och frågar retoriskt: ’Om inte ens EU:s små nationer förmår överskrida nationens politiska horisont, varför skulle då betydligt större nationer som USA eller Kina vilja göra det? Om inte EU:s nationer förmår hantera den ekonomiska europeiseringens konflikter, hur ska då världens nationer hantera den ekonomiska globaliseringens?’ Han menar att vi måste skapa ’legitima och effektiva globala institutioner’ som kan hantera de konflikter som uppstår genom globaliseringen. Hur ska vi dock göra det? Vilka organ ska vi fås att axla denna roll? Vad menar vi med legitimitet här? Att de betraktas som legala institutioner av folken i de olika länderna? Av ledarna för de ledande länderna? Hur ska vi förmå t ex USA att efter 9/11 överhuvudtaget lyssna till, och underkasta sig, internationella organisationer, när man kör över t o m den egna militära organisationen NATO i vissa konflikter? Hur ska vi få internationella organisationer som tar hänsyn inte bara till de rika ländernas snäva intressen av att bevara en viss livsstil som, om den under nuvarande former spreds över hela jorden, skulle innebära en snar ekologisk katastrof och som innan denna totala ekologiska kollaps helt skulle fullbordas skulle ge upphov till mänskliga lidanden av stora mått och troligen även till militära konflikter om de krympande naturliga resurser som skulle bli resultatet av en sådan generalisering av en ohållbar livsstil? Olof Palme skrev en gång en bok med titeln: Politik är att vilja. Det är sant, det är också ett budskap som ligger som ett raster över, eller en underton till, det Rosenberg skriver, men vad vill Rosenberg? Vad vill vi? Vad vill världens befolkning? Politik är emellertid även att kunna. Det gäller att skapa realistiska utopier. Då måste man också inse att radikal demokrati inte är lösningen på alla problem. Människor kommer för det mesta att vara rädda för förändringar. Politikernas roll är att formulera dessa utopier på ett ansvarsfullt sätt. Det kräver mer mod, mer ansvar, mer dygd kanske man skulle kunna säga. En beredvillighet att säga impopulära saker, att ibland gå emot folkviljan som ofta inte förmår att blicka så långt som krävs för att denna värld ska kunna bli en.
Ska läsa lite Dewey nu, om Reconstruction in Philosophy. Det är mer än så som måste rekonstrueras för att politiken åter ska bli möjlig.