Hädelse och bemyndigande

Vad är kränkande bilder på Muhammed, på Jesus eller på någon annan religiös figur? Vad är tillåtet i ett öppet samhälle? Var ska vi dra gränsen mellan smaklighet och osmaklighet i konst och i kritik? 1930-talet översvämmades av nidbilder av den kroknäste blodsugande juden som förstörde och korrumperade den civiliserade världen. Detta massiva uttryck för en genuin antisemitism som senare kom att få det mest fansansfulla uttryck i nazisternas försök till totalt utrotande av judarna i Europa är något som vi inte kan bortse ifrån när vi bedömer mer sentida uttryck för liknande nidbilder av representanter för andra religioner eller grupper baserade på andra kriterier än religion. Vi har t ex i Sverige, och i många andra länder, lagar som förbjuder hets mot folkgrupp. Vad ska emellertid ses som hets mot folkgrupp? Ska all typ av satir inrymmas i denna definition?

I fallet med Jyllandpostens publicering av nidbilderna på Muhammed rör vi oss i ett gränsland mellan det smakliga och osmakliga, mellan vad som kan betraktas som kritik av en totalitär religiös figur – vilket vi måste kunna tillåta – och vad som kan ses som en kränkande nidbild av muslimen som sådan. Frågan är emellertid vad som kan uppfattas som kränkande och naturligtvis också från vilket håll som en kritisk bild av någonting, oavsett om det gäller religion eller politik, kan eller får formuleras. Den kristna religionen utövade för inte så länge sedan en väldigt stark makt över hela det västerländska samhället och där fanns också inslag av den typ av förtryck som vi idag ser i den muslimska världen: All form av relgionskritik bannlyses och kyrkan ansåg sig ha rätt att förfölja och t o m döda dem som gjorde sig skyldiga till blasfemi. Vi har genomgått en sekulariseringsprocess som idag innebär att vi slipper det ok som religionen lade på oss. Vi slipper dagligen vara rädda för att våra uttalanden eller t o m våra tankar skulle betraktas som illegitima och som underlag för något slags straff. Vissa religiösa krafter verkar visserligen för att åter ingjuta en gudsfruktan på det att vi må agera i enlighet med några absoluta bud som ska komma från världens skapare, men som egentligen är bara olika sätt för att underkuva människan till lydnad för någon auktoritet.

Problemet med den sekulariseringsprocess som vi har genomgått är att den för så många människor innebär att de inte längre finner de nödvändiga hållpunkterna i en alltmer komplicerad tillvaro. När Gud är död blir allt tillåtet, som vissa ser det som, och för svaga individer innebär det att man då söker sig till nya typer av andlighet för att finna den mening som gått förlorad. Idag utövar bl a Islam en sådan lockelse till mening, gemenskap och kanske befrielse från det ohyggliga ansvar det innebär att rationellt tvingas fundera över vad som är rätt och fel, gott och ont etc. Andra religiösa system blir också mer populära. Vi har fått New Age, men också en återgång till den gamla ’hederliga’ kristendomen, med alla klara pekfingrar vad gäller godtagbart, gudsfruktigt beteende.

Detta är dock alla vägar tillbaka från människans bemyndigande, vägar bort hennes egna ansvar för sina handlingar. Låt oss diskutera mer, debattera mer, häda och smäda, uttrycka kätterska tankar och gå emot våra egna lärofäder (eller mödrar...)! Låt oss vara just människor, höja oss lite över de andra djuren: Uttrycka våra tankar och diskutera dem kritiskt, reflexivt, rationellt, och också kunna gå emot flocken när vi så önskar. Detta är inte kränkande, utan djupt mänskligt, åtminstone sedan upplysningen gjort det möjligt för oss att uttrycka avvikande tankar utan att vi för den skull riskerar att lemlästas och dödas. Idag är emellertid upplysningens ideal åter under ifrågasättande inte bara från islamistiskt håll utan även från olika kristna schatteringar, inte minst i det land som säger sig ha ett uppdrag just från den allsmäktige guden (som här inte är Allah, utan en inkarnation av Javeh – men de är å andra sidan alla grenar på samma träd, alla förkroppsliganden av samma monoteistiska, patriarkaliska bild av demiurgen) att leda världen till frihet. Denna frihet skulle då vara en frihet att underkastas ett system av tankar, ett system av förhållningssätt, där all kritik uppfattas som just kränkande, eftersom det kränker den gudomliga ofelbarheten. Endast människor av kött och blod kan fela, synda, vara upproriska mot den allsmäktiga gudomligheten, därför kan också endast människor av kött och blod utsättas för den gudomliga vreden och eftersom det hinsides straffet inte är nog för de mest pietistiska människorna måste den gudomliga lagen utverkas också i denna världen.

Bilderna av Muhammed i Jyllandsposten är djupt osmakliga och konstnärligt undermåliga, men icke desto mindre försvarbara ur den aspekten att de trots allt inte är någon politikers eller religiös ledares uppgift att bedöma vad som är konstnärligt kvalitetsmässigt högtstående. Anders Fogh Rasmussens framträdande tidigare är i den meningen helt riktigt när han beskriver hur det i ett öppet samhälle är av allra största vikt att den politiska makten inte ska lägga sig i vad olika tidningar eller enskilda människor tänker, tycker eller väljer att framföra. När det rör sig om lagbrott, typ hets mot folkgrupp, är det andra organ som tar vid: rättsystemet, som ska vara autonomt.

Vi kan bara hoppas att mer sekulära krafter får fotfäste i den muslimska världen och att vi i västvärlden inte låter oss luras av nya eller gamla patriarkala system, som åter får oss att känna skam när vi inte är tillräckligt troende och som i slutändan ger oss tillbaka inkvisitoriska processer.

Låt oss häda!