Becksvart

Back, going back in all directions, sleeping these insane hours…

Årstiden är som gjord för kontemplation, meditation, sökande efter ens rötter, ens ursprung och meningen med allting. Det är närmast becksvart på kvällarna och ingen snö är i sikte som kan lysa upp den dystra och ödsliga decembernatten. Våra själar grips av denna ödslighet och detta mörker som i ett tillstånd av okunnighet, ovisshet, brist på överblick och strävar därför att kartlägga den mänskliga tillvaron i dess barbariska nakenhet. Det förflutna rullas upp och ur våra själars djup hör vi muller och fram träder gestalter från det förgångna, sedan länge sedimenterade i minnenas labyrinter och förvrängda till oigenkännlighet eller förvridna till uttryck för vår kurs, vår riktning genom denna efemära tillvaro, där vi krampaktigt söker mening, mål och stadga åt denna förvirrade och förvirrande oordning som utgör livet. Som Paul Auster uttrycker det:

In the end, each life is no more than the sum of contingent facts, a chronicle of chance intersections, of flukes, of random events that divulge nothing but their own lack of purpose.

Ett slags trygghet även det. Det kanske vore värre om vi hade något syfte att uppfylla, om vi vore redskapen eller undersåtarna till någon högre makt som ställde krav på att vi skulle finna någon mening i allt detta och att vår existens vore betingad av något slags plikt att tillfredsställa denna högre makt. Som Jim Morrison dock påpekar för oss: "You cannnot petition the Lord with prayer." Vi kan inte heller genom några handlingar frambringa några böner till en sådan högre makt. Vi kanske dock hitta oss själva genom denna kontemplation i mörkret och på så sätt göra det lite mindre ohyggligt att ställas inför den absurditet som Camus talar om i Myten om Sisyfos. Kanske kan vi t o m bli lyckliga i vetskapen om denna absurditet.
Je ne sais pas...