Midvinternattens köld är hård...

...och så sitter man här på självaste julaftonskvällen, under de sista självande minuterna och tänker på hur det åter har gått ett år och att det snart är nyår och man då borde ha kommit fram till något, kommit till insikt om hur man bör leva, hur man bör förhålla sig till sina medmänniskor, men även till sig själv och så inser man att man inte har blivit så mycket klokare, förståndigare utan kanske bara lite mer cynisk och bitter över att man inte har kontroll över sina egna känslor och impulser, utan går fram på samma sätt som tidigare....

"Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann." (Stig Dagerman)

När är man sann? När man vet varför man gör det man gör? När man kan ta ansvar inte bara för sin handlingar utan även för sina känslor? När man vågar möta sig själv utan att dölja något? När man kan se sig själv i spegeln, in i sin egen blick och inte där söka något annat än en själv och att man då också vågar lära känna sig själv, inte vika ned blicken i skam eller känsla av skuld för något som man inte vågar erkänna och därför söker fly undan? När man vågar möta sina medmänniskor som en rakryggad och stolt medlem av samma art och även känna att man tillhör dem, vill tillhöra dem, att man inte drar sig undan i högmod eller i skam. Att bli en människa bland andra och känna denna tillhörighet...djupt i sin själ, i sin övertygelse.