Att hålla två saker i huvudet samtidigt

Idag minns vi årsdagen av befrielsen av Auschwitz, ett minne präglat av en smärta som nästan överstiger det begripliga. Den ondska som manifesterades i förintelsen överträffar även de mest bestialiska fantasier som människan har varit förmögen att tänka ut. Verkligheten överträffade dikten och även mardrömmen och det inferno som mötte de judar som systematiskt mördades i dessa förintelseläger och sedan även mer öppet i och med tyskarnas inrättande av sina insatsstyrkor i SS var även mer sinnrika än de helvetesskildringar som återfinns i våra stora världsreligioner.

Vi står stumma inför denna ondska, en ondska som också för första gången tog den rationella tanken i sin tjänst. Nazisternas systematiska utrotning gjordes på en solid rationell vetenskaplig grund och allting kartlades minutiöst och arkiverades. Tidigare utrotningar hade skett mindre systematiskt och mer irrationellt och hade inte hjälp av en modern 1900-talsteknik. Möjligen med undantag för folkmordet mot armenierna som fick sin kulmen 1915-1917 har ett så systematiskt försök till utrotandet av ett helt folk inte genomförts.

Det skulle aldrig få hända igen och det har kanske inte hänt i samma omfattning någonstans igen, men etniska rensningar har genomförts på många håll även efter denna skammens tid i Europa, där vi minns inte minst Rwanda och Jugoslavien som brottsplatser. Det hände igen, trots att det internationella samfundet fanns på plats och trots att varningar om vad som håll på att hända uttalades.

I dagens DN kan vi läsa om hur denna minnesdag fortfarande behövs för att påminnna människor om vad som händer när förnuftet inte längre styr, när fördomar och föraktet för det främmande får fritt utrymme. Lars Linder skriver om att förintelsen inte är ett avslutat kapitel och om hur nya vittnesmål framförallt om vad som skedde under det öppna dödandet av judar, romer och kommunister i det ockuperade Sovjetunionen under insatsstyrkorna. Forum för levande historia öppnar idag en utställning som återger vittnesmål från dem som var barn och unga när detta skedde och som såg detta barbari ske.

Det gäller att hålla minst två saker i huvudet samtidigt, något som verkar vara svårt både för en del Israel-kritiker och för en del Israel-vänner. Bland de förra finns en tendens att tippa över kritiken mot en ockupationsmakt som gör sig skyldig till övergrepp och brott mot internationella överrenskommelser till ett judehat och bland dem finner man ibland osmakliga tendenser till stereotypa judeframställningar och rena antisemitiska uttalanden. Bland de senare finns det en tendes att se all kritik mot Israels agerande mot palestinierna som baserat på en antisemitism. Dessa tendenser förstärker i sin tur varandra och spelar med i en veritabel dance macabre som förpestar hela diskussionen och som omöjliggör ett närmande för de verkliga kontrahenterna i Israel-Palestinakonflikten och som degraderar debattörer i Sverige och andra länder till motbjudande eller i bästa fall patetiska små själar. Verkliga vänner till inte bara Israel utan även Palestina degraderar vare sig till antisemitism i form av kollektiv skuldbeläggande eller ett okritiskt förhållningssätt till vad Israel som ockupationsmakt gör sig skyldiga till - i Gaza eller på andra håll. Lisa Bjurwald skriver i dagens DN:

I dag minns världen Förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Sällan har det varit så viktigt att påminna om de pogromer som antisemitismen lett till genom historien. Konflikten i Gaza har lockat fram stämningar som Förintelsens överlevare bävat för att Europa skulle tvingas uppleva igen. Paroller och bildspråk direkt hämtade från Hamas och deras judehatande gelikar har blivit stående inslag i svenska demonstrationer.

Det är djupt förnedrande att sådant sker, men samtidigt förklarligt i ljuset av det som den Israeliska militären har gjort sig skyldiga till i den nyligen avslutade aktionen mot Hamas och Gaza där över 1300 personer har dött och där man har använt sig av sådana bestialiska militära tekner som vit fosfor, som orsakar mycket svåra brännskador på dem som träffas. Det är inte frågan om en ursäkt för att vissa skanderar nazistiska slagord eller sprayar hakkors eller på andra sätt attackerar synagoger utan om ett försök att se hur ett överdrivet försvar för en Israelisk stat också ger en motreaktion i former som ibland tar vidriga former.

Linder avslutar sin kolumn med att skriva:

Världen borde vara vaccinerad men i dag, över sextio år senare, klottras ännu hakkors på synagogor, och judiska skolor och familjer hotas. Ofta stavas skälet Israel, vars ödeläggelse och mord på civila i Gaza nyligen förvisso är förbrytelser som ropar till himlen. Men skuldbeläggning av oskyldiga och kollektivt hat är och förblir en irrationell, motbjudande och farlig hantering som lätt öppnar vägen mot den rena onds-kans vanvett, nu som då.

Att det ännu ska behöva sägas.

Ja, det behövs tyvärr sägas och det kommer att fortsätta att behövas sägas eftersom människan synes vara kapabel att skapa en bild av världen som är förvriden och som utmålar den andra gruppen som förhatlig och som ondskefull och som inte värd att leva. Denna tendens finns på alla sidor och vad vi är skyldiga till är att motverka den genom upplysning och genomlysning av vad som sker och vad som har skett. Att man då som Ehud Olmert gör lovar att inga israeler ska ställas inför rätta för händelser i Gazaoperationen är ytterligare en påminnelse om att undanhållandet av sanningen är en del i även den moderna krigsföringen. Nu kräver israeliska människorättsorganisationer att Israel själva granskar krigföringen. Det är välkommet. Fler sådana initiativ behövs för att vi ska slippa se framtida ohyggligheter, oavsett vem som är förövare och vem som är offer. Det gäller att kunna se att den man försvarar också kan göra sig skyldig till brott. Verklig vänskap är att ställa likadana krav på sin vän som på andra.