Mea culpa

Jag sitter och förbereder, eller snarare omformar gamla, föreläsningar och kommer till den obehagliga insikten att det jag tidigare har sagt vid tidigare föreläsningar inte har varit korrekta. Så kan det naturligtvis vara; att man faktiskt lär sig något nytt, omtolkar den kunskap man tidigare har haft och på så sätt verkligen gör en omvärdering av de föreställningar man tidigare har haft på ett sätt som gör att tidigare idéer inte endast känns gamla och onyanserade men falska. I det här fallet rör det sig om något som jag har hämtat från en bok som behandlar det ämne som jag ska föreläsa om och som jag ganska okritiskt och osmält hade inkorporerat i min föreläsning. Nu blir det så uppenbart hur ett sådant tillvägagångssätt är så farligt och fördummande; så oförlåtligt men ändå så förståeligt. I vår oändliga okunskap och brist på tid och förmåga att ha överblick över allt som tilldrar sig och alla teorier och angreppssätt som vi ska uttala oss om blir det lätt så att vi ibland tvingas lita på andras omdömen, andras iakttagelser, andras tolkningar. Då vi inte kan ha en överblick över allting och då vår direkta 'bekantskap' (acquaintance för att tala med Russell) måste vi lita information från andra. Det mesta av vår kunskap bygger just på sådan överförd information, överförd från andra människor uttalanden, kodifierade i språket och i praktiker etc. Vi har här att göra med ett slags språklig och kognitiv arbetsfördelning (cf Eco och Putnam). Det kunskapande subjektet är inte en atomär individ utan en nod i ett utvecklat intersubjektivt nät som sträcker sig bakåt i tiden och över kulturella och nationella barriärer. Kunskapen är interaktiv och formeras i den dialog vi har med våra förfäder och våra samtida om en värld i vilken vi är bara tillfälliga krusningar.

Ur det perspektivet ter sig våra krampaktiga försök att nå fullständig kunskap om världen fruktlösa och hybrisaktiga, men det är ju just bara om vi ser oss som atomära, isolerade öar och inte som just noderna i det nätverk som skapar denna kunskap om världsalltet.

Ändå känns min tidigare villfarelse som oförlåtlig för att jag ändå inte når upp till det ideal av kritiskt tänkande som jag annars håller så högt och som jag menar är det krav vi trots vår litenhet kan ställa på våra individuella förhållningssätt till detta intersubjektiva processuella nätverk.

Hur svårt är det ändå att känna som Dagerman i Bränt barn:

Det finns bara en människa i hela världen som Du kan lita på, och den människan är Du själv. Det är en fruktansvärd tanke, men när man tänkt på den ett tag märker man, att det också är en lugnande tanke. Så länge man kan lita på sig själv är i själva verket ingenting förlorat. Förlorat blir först allting, när man märker att inte ens på en själv kan lita på. Därför gäller det att i varje ögonblick vara pålitlig mot sig själv, att inte låta en lura en själv. Därför är det så viktigt att vara medveten om vad man själv gör, och det enda sätt på vilket man kan uppnå en sådan kunskap är ju att analysera varje minsta bit av sina känslor och sina handlingar. (Bränt barn s 132)

för hur kan vi nå denna förmåga att analysera de egna handlingarna och i minsta detalj verkligen förstå hur man agerar och orsakerna till att man träffar de val man gör i sin livsvandring. Att analysera varje minsta lilla bit av sina känslor är både ensamt och självutlämnande på ett sätt som få människor klarar av att handskas med. De flesta lever inte sina liv med den hållningen utan med en uppsättning rationaliseringar som gör det uthärdligt att leva; som bäddar in våra liv i mindre brutalt nakna bilder av oss själva i vår bräcklighet. Våra handlingar tål ibland inte att granskas på det sätt som Dagerman menar är grunden för att leva ett autentiskt liv: att inte förlora sig själv. Vi strävar dock efter förklaringar av något slag och det är där som våra rationaliseringar, bortförklaringar och livslögner ibland kommer fram och ger oss tröst i den ständiga Sisyfoskampen mot vår egna efemära obetydlighet. Ibland gäckar vi oss själva och handlar på sätt som vi inte kan förklara, inte ens genom dessa livslögner och då inträder denna avgrundsdjupa känsla av att förlust och vilsenhet, som om vi inte bara är vilse utan även har tappat bort de medel med vilka vi skulle kunna finna vår väg igen. Dagermans beskriver detta som en känsla av att inte längre kunna lita på sina tankar:

Ibland gör vi en handling utan att veta varför. När den är gjord blir vi förvånade över att vi gjorde den. Eller också blir vi rädda. Men ur förvåningen likaväl som rädslan växer fram en förklaring till handlingen, måste göra det, ty det oförklarade fyller oss med en ångest som vi inte orkar bära länge. Men när förklaringen väl är tänkt eller uttalad har vi glömt att den kom efteråt, att handlingen kom först. Blir vi aldrig påminda om det, därför att handlingen stämmer med förklaringen, är allt gott och väl. Men ibland är allt inte gott och väl. Det är då vi plötsligt märker att förklaringen som gavs oss är lögnaktig, att den, när handlingens följder en gång står klara för oss i ljuset av allt det som sedan hände, då visar sig vara en förfalskning av vad vi innerst avsåg med handlingen. Det är då vi känner verklig ångest. Ty verklig ångest är att inte kunna lita på sina tankar när de är ensamma. Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann. (Bränt barn, s 98)

Långt ifrån min känsla av förljugenhet i mina tidigare föreläsningar är jag nu någonstans där själva jaget känsla för sig själv står på spel och där jag inte längre vet hur jag ska förhålla mig för att kunna känna att jag kan se på mig själv i spegeln utan att undra och kanske även förfäras över vem som döljer sig bakom skalet som nu har blivit så bekant.