Små irritationer

Den oerhört överskattade och patetiska lilla "konstnären" Lars Vilks ska göra en musikal av sin rodellhundsidé. Han får som vanligt stort utrymme i media för sitt nya projekt. Det kanske är befogat och jag hoppas för hans och för mänsklighetens skull att denna musikal inte blir lika patetiskt ointressant som hans tidigare verk. Han har själv beskrivit hur konsten i klassisk mening dödades av Duchamps utställningar. Det är inte längre frågan om att konstnären skapar något som sedan beskådas utan det är betraktaren i sig som skapar det som kallas för konst genom sina reaktioner på det som den sk konstnären ställer ut. Detta utställningsföremål är dock ingenting, för att tala med Vilks. Så är det kanske och för att bli av med ointressanta provokatörer som Lars Vilks kanske vi skulle tiga ihjäl honom. Varför visar media honom så stort intresse? Varför ger man honom så stort utrymme? Det kommer sig nog av att det idag är just ytan som alltmer breder ut sig på innehållets bekostnad. Som Jean Baudrillard skriver: 'The simulacrum is never that which conceals the truth - it is the truth which conceals that there is none.' Det finns inget bakom denna yta av simulacra...

Jag känner mig dock lite grumpy och trist. Varför kan jag inte bara acceptera denna nya sköna verklighet där vi, som framgångscoacherna brukar framhålla, är fria att skapa vilken verklighet vi vill, eller: Det finns ingen verklighet, bara vår uppfattning av...eeeh vadå?

I sann självkritisk anda låter jag Alf Henriksson få sista ordet för den här gången, men vill ändå inte reducera detta till någon småsak, för det är det inte:

Retar du upp dig på ting som är små
så är du väl inte större än så.