Religionen kränker människorna

'Varför kränka vanliga muslimer?' frågar Nalin Pekgul i dagens SvD. Hon skriver om hur avskyvärd hon finner Lars Vilks’ framställning av Muhammed som rondellhund. Hon beskriver hur hon känner sig personligen sårad:

För muslimer är hunden oren. Att framställa profeten Mohammed som en hund är därför mycket sårande. Karikatyrer som driver med makten eller förlöjligar våldsverkare kan man begripa, men detta? Varför kränka vanliga muslimer?

Att kritisera en religion innebär alltid att man riskerar att ‘såra’ dem som omfattar denna religion. Vägen från ett tillstånd av påtvingat självbedrägeri är smärtsam. Upplysningen har alltid stött på motstånd inte bara från dem som befinner sig i ledande positioner inom kyrkor och andra religiösa inrättningar som på olika sätt försöker hålla människorna förtryckta med hänvisning till en religiös ordning, utan även från dem som är förtryckta i och genom denna religion. Religionen i sig är, som Marx påpekade, ett opium för folket, både i den meningen att den förslavar människorna och gör dem till fogliga redskap för dem som innehar makten i samhället, samt i meningen att det är ett slags illusoriskt lyckorus för dem:

Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.

Att Nalin Pekgul och andra som säger sig vara progressiva och för ett sekulärt samhälle ändå är så indoktrinerade i sin syn på vad som är heligt och vad som är orent att hon störs av hur en ganska medioker svensk konstnär framställer det som sägs vara guds profet på jorden visar hur oklar hennes bild är av människans rätt till självbestämmande. Hon förstår inte att islam, liksom de andra två stora monoteistiska världsreligionerna judendom och kristendom, i sig är förtryckande och kvarlevor från en tid då människan förslavades i ett system där den allsmäktiga guden har oinskränkt makt över de patetiska små människorna som han har skapat för att glorifiera sin existens. Naturligtvis är det inte så, människorna har naturligtvis själva skapat denna gudom för att de inte har förmått förklara den komplexa världen och det till synes absurda mänskliga predikamentet. Religionen har gett en tröst för människan i hennes ofattbara sårbarhet i en värld som hon inte kan kontrollera och som hon inte till fullo förstår.

Alla religioner, i synnerhet de missionerande, som kristendom och islam, säger sig vara ’kärleksreligioner’, men det är en tvetydig kärlek som man predikar. Man predikar även gudsfruktan som det sammanhållande kittet, det som ska hålla människorna ifrån det okontrollerade och skändliga köttet, som leder henne in i fördärv och förtappelse. I ett upplyst samhälle är det inte fruktan för guds straff som håller samman människorna, utan vetskapen om att vi alla är beroende av varandra och att vi därför måste skapa en ordning inom vilken vi alla kan samvara. Steget är bort från det som Kant beskriver som ’människans självförvållade omyndighet’.

Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sitt eget förstånd utan ledning av andra. Självförvållad är denna oförmåga då dess orsak inte ligger i brist på förstånd utan brist på beslutsamhet och mod att använda det utan andras ledning. Sapere aude! (Våga veta!) "Hav mod att använda Ditt eget förstånd" är alltså upplysningens valspråk.

Det som verkligen är kränkande i detta sammanhang är de religioner som fortfarande tvingar på människorna sina vidskepliga dogmer och som får människor att döda och dö för sin religion. Pekgul och andra borde rikta in sin kritik mot dessa auktoritära tankesystem istället för att lämna ett halvhjärtat stöd för någon som är utsatt för dödshot och samtidigt släta över detta dödshot genom att tala om att hon känner sig kränkt i sin vidskepliga tro att hunden är oren. Guds händer är inte bara orena utan helt igenom blodindränkta. Det är inte religionskritiken som är den största kränkningen av människorna, utan religionen i sig. Som Voltaire uttryckte det på 1700-talet: 'Ecrasez l'infâme!' Krossa den skändliga!

Se även Lena Anderssons utmärkta artikel. Se även SvD om EU:s ambivalenta inställning.