Annika Östberg och postkolonial blindhet

’Annika Östberg är blond, snygg och etnisk svensk. Det har bidragit starkt till mediernas enorma empati och engagemang i hennes fall, enligt medieforskarna.’

Marina Ghersetti, medieforskare vid Göteborgs universitet slås av att det faktum att en så genomgående positiv bild av henne framställs i medierna samt att det faktum att hon är dömd för medhjälp vid två mord kommer i skymundan. Även Britt Börjesson, forskare vid samma institution, ger sin bild av fallet och menar att Östbergs vackra och attraktiva utseende har gjort att bilden av henne har förskönats.

Ghersetti menar, eller insinuerar att hon har fått mediernas stöd för att hon är blond, eller ’etnisk svensk’ och att något liknande stöd inte hade getts om hon hade varit svensk medborgare men mörk.

Ghersetti gör det lite för lätt för sig. Det är lätt att stoppa in alla skeenden in i denna post-koloniala etnicitetsmall där man filtrerar allt som händer genom etniska prismor. Om någon blir väl behandlad som är ’etnisk svensk’ (vad nu det är) är det för att han eller hon är det och om någon som är mörk (’etniskt mörk’?) inte blir det är det för att denna person är mörk. Mycket som sker i samhället har onekligen en sådan karaktär, men det är långt ifrån allt som går att förklaras med sådana enkla förklaringsmodeller.

I det här fallet är det ju inte så att vi har att göra med ett rättssystem som vi tycker är värt att ta efter, eftersom man har en syn på brottslingen som någon som enbart ska straffas och inte har någon idé om att man ska ha en rättsordning som förbereder den dömda för ett liv efter fängelset. Man har i USA inte heller någon vision om hur det hårda rättssystemet faktiskt är med och skapar ett samhällsklimat som ger en grövre brottslighet.

Vad gäller Östberg är det ju så att hon troligen inte skulle ha dömts för något brott i Sverige eftersom det inte fanns några bevis på att hon var medhjälplig till morden. Det är inte frågan om någon skönmålning av henne, utan bara en framställning av ett liv slaget i spillror av bl a heroinmissbruk och att hon var på fel plats vid fel tillfälle. Att ta till den otroligt tröttsamma formuleringen att 'om hon inte skulle ha varit vit', eller 'vacker' eller vad man nu vill säga är väldigt tveksamt och om man verkligen menar det så måste man argumentera på ett annat sätt än att bara föra in det i någon färdig post-kolonial mall. Etnicitetsbegreppet måste göras mer stringent och man måste sluta att vara så rädd för att tala i termer av svart, vit, mörkhyad etc när man talar om hur vi delar upp människor i olika grupper. Folk på gatan är inte lika måna om att vara politiskt korrekta och har svårt med förtecknet ’etniskt’ när man talar om olika folkgrupper. De folkkategorier som används är måhända rasistiska, men om samhällsforskaren ska kunna förstå vad som händer där ute måste han eller hon också våga ta dessa begrepp i sin analys, men också ibland inse att inte allt handlar om ras, etnicitet, eller för den delen kön eller genus. Vissa saker har en vidare betydelse.

I fallet Östberg handlar det om att vi har en mer human syn på brottslingar än vad man har i USA. Vi har i grunden en syn på brottslingen som någon som vi ska försöka anpassa till ett anständigt liv i samhället. Vi har inte synen på rättsystemet som en instans för vedergällning och vi har inte heller ett system där brottsoffer eller anhöriga till offer får vara med i rättskipningsprocessen. Det har man i USA. 28 år i fängelse för något som man inte har utfört och som man dessutom inte helt kan kopplas till är en mycket lång tid. I Sverige är det bara en person i fängelse idag som har suttit längre. Ghersetti och även Börjesson borde kanske även ta med sådana aspekter.