Wittgenstein och torsdagströtthet...

Undrar om man kunde följa rådet från Wittgenstein när man har råkat i något bryderi av vilket slag det än kan vara genom att hävda att själva gåtan inte finns? Som han säger i Tractatus: 'Lösningen på livets problem märker man på att problemet försvinner.'
Döden kanske. Det måste vara problemets lösning. Problem i livet självt är inga som vi kan besvara genom filosofin, kanske inte heller genom vetenskapen, ty det är inte frågan hur världen är som är mystisk, utan själva frågan att den är... och för den som är död är ingenting mystiskt, eftersom själva frågan inte längre kan ställas.

Tröttheten, eller tröttman som min flickvän säger, spelar mig uppenbarligen spratt. Wittgenstein snurrar i sin grav, eller så företar han ingenting alls. Problemen som han sökte svar på fanns inte och finns inte nu heller och när allt är sagt har vi ändå inte nått punkten eller linjen där själva talandet når utöver sig självt, så...
vi bör kanske nöja oss med att tiga.
Enklast så.