"De kan inte representera sig själva"

Protestvågen fortsätter och har demonstrationerna mot publiceringen av Muhammed-bilderna och mot Danmark, men även mot västvärlden som sådan, har nu spritt sig och omfattar muslimska länder från Egypten till Indonesien. Hur utbrett är stödet för dessa protester? I hur hög grad får en liten grupp extremister definiera vad som ses som muslimskt, vad som är den allmänna uppfattningen bland över en miljard muslimer, utan att denna grupp egentligen kan sägas representera andra än dem själva?

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes artonde Brumaire om den massa av bönder som befann sig utanför alla kommunikationskanalar och som inte såg sig själva som en samlad kraft, inte såg sig som ens delande samma omständigheter att "de kan inte representera sig själva, de måste bli representerade". Detta citeras i ingressen till Orientalism av Edward Said, och citatet fungerar här ett slags fingervisning om hur orienten har beskrivits av, betraktats, av västerländet, Occidenten. Vi har skapat oss bilder av orienten som det andra, som omväxlande något romantiserat exotiskt, eller som något barbariskt obegripligt och våldsbenäget. Orienten har inte självt fått tillfälle att representera sig själv, ge en bild av sig själv, utan vi i väst har i kraft av vår globala dominans skapat denna förklenande bild av dessa kulturer som inte förmår höja sig över det djuriska, barnsliga, ociviliserade.

I kölvattnet på vad som nu händer i samband med publiceringen av nidbilderna i Jyllands-posten, måste vi (som människor) åter fråga oss hur vi kan representera oss själva, hur vi ger vår bild av vilka vi är och vilka mål vi har. Muslimer världen över måste också fråga sig på vilket sätt de vill bli representerade, hur de vill framställas inför sig själva och inför andra. Vi som har formats av en sekulariserad (f.d.) kristen (post-kristen?) kultur har vår idé om vilka vi är, vilken uppgift vi har i en värld som uppvisar både en slående likhet med den värld som Marx beskrev, men som också är så annorlunda. Trots det stora genomslaget av informationsteknologin, trots att vi lever i vad som McLuhan för länge sedan beskrev som den gobala byn, eller som Gutenberg-galaxen, är det fortfarande många som befinner sig i en liknande situation som de bönder i 1800-talets Frankrike, som fick sin världsbild förmedlad av någon annan och som hade mycket svårt att kontrollera sanningshalten i det som förmedlades till dem genom ett allsmäktigt prästerskap och genom informationsbulletiner från Offentligheten. I dagens värld har många tillgång till ett så mycket större utbud av medier, men informationsflödet är ofta så stort att många nöjer sig med att få hela sin världsbild genom kvällstidningarnas löpsedlar och dövar sedan sin existentiella ångest genom att ta del av kändisarnas livsöden genom skvallerpressen eller genom att betrakta hur "vanliga" människor dricker sig berusade och gör bort sig framför TV-kamerorna i olika dockusåpor. Vi i väst har en nära nog hundraprocentig läskunnighet, men utnyttjar den till att konsumera ovidkommande och passiviserande skräp. I orienten börjar också medierna tränga in på allt fler områden till allt bredare befolkningslager, men pressen är inte fri, censur är vardag och den bild som förmedlas till folket är ofta styrt från staten, som i stora stycken är lierade med den religiösa makten. I vissa länder, som Turkiet och Algeriet, har en sekulär stat stoppat en religiöst "fundamentalistisk" politisk rörelse från att komma till makten och vi finner här en olycklig symbios mellan en totalitär stat och en religiös intolerans som leder till att vanliga människor utsätts för en kamp som fräter sönder dem inifrån (se här t ex Orhan Pamuks briljanta bok Snö), men där även människor lemlästas antingen i religionens eller i den sekulära toleransens namn.

Problemen i båda dessa fall av bristande, felaktiv, skev information är att människor i gemen ofta finner det besvärligt och ansträngande att söka sanningen och extremister på båda sidor utnyttjar detta predikament till att framföra sina agendor genom att utnyttja fördomar och underblåsa hat mot den andra sidan, som demoniseras. På ledarsidan i dagens DN kan vi läsa följande:

Att militanta grupper på båda sidor gärna vill hälla bensin på brasan är uppenbart. Å ena sidan islamiska fundamentalister för vilka Jyllands-Postens bilder var, om uttrycket ursäktas, en gudagiven möjlighet att ytterligare övertyga många vanliga muslimer om att västvärlden föraktar och avskyr dem. Å andra sidan rasistiska och islamofoba strömningar i väst för vilka bilderna av arga unga muslimer som skriker sin ilska in i tevekameran är en tacksam bekräftelse på riktigheten i de egna analyserna.

Så kan även dessa två sidor förenas i en ömsesidig symbios som leder, eller riskerar att leda till, ytterligare våldsupptrappning, med flaggskändningar, handgripligt våld mot ambassader, västerlänningar överhuvudtaget etc på ena sidan och moskébränningar, misshandel, t o m mördandet av muslimer i väst och framförallt en ömsesidig misstro och en vägran att låta den andra sidan presentera och representera sig själv för den andra.

Västvärldens krigföring mot andra kulturer måste få ett slut. Vi måste ge andra länder möjlighet att själva utvecklas till rika och blomstrande kulturer. Vi måste ge dem rätt till självbestämmande. Endast på detta sätt kan vi uppmuntra de krafter som finns i för ett skapande av en global civilisation, där vi har respekt för varandra utan att påtvinga någon annan ett visst sätt att leva. Att nu höra hur amerikanska regeringstalesmän fördöma teckningarna i Jyllands-posten som kränkande är förfärande hycklande och kunde kanske besvaras genom ett citat från den västerlänska kulturens stora bok, Bibeln: Av deras frukt skolen I känna dem. Så länge den amerikanska militären har kvar fängelset på Guantanamobasen och så länge som man vägrar att ingå i internationella överrenskommelser om att följa krigets lagar, så länge man försöker tvinga folk till lydnad under den amerikanska världsdoktrinen och i denna doktrins namn inte på allvar gör upp med de övergrepp som dagligen begås mot framförallt muslimska fångar, muslimska befolkningar världen över ekar dessa ord tomt, eller kanske snarare falskt.

Låt oss avsluta med ett citat från Edward Saids förord till den nya utgåvan av Orientalism, 25 år efter den först gavs ut:

What our leaders and their intellectual lackeys seem incapable of understanding is that history cannot be swept clean like a blackboard, clean so that "we" might inscribe our own future there and impose our own forms of life for these lesser people to follow. It is quite common to hear high officials in Washington and elsewhere speak of changing the map of the Middle East, as if ancient societies and myriad peoples can be shaken up like so many peanuts in a jar. But this has often happened with the "Orient," that semi-mythical construct which since Napoleon's invasion of Egypt in the late eighteenth century has been made and re-made countless times. In the process the uncountable sediments of history, that include innumerable histories and a dizzying variety of peoples, languages, experiences, and cultures, all these are swept aside or ignored, relegated to the sand heap along with the treasures ground into meaningless fragments that were taken out of Baghdad.