Att kunna se mer än bara propaganda

I kölvattnet på den rasismkonferens som pågår i Genève kommer vi till den obehagliga frågan om huruvida vi klarar av att se att även våra värsta fiender ibland faktiskt kan säga något som stämmer med verkligheten eller om det är så att allt som de säger är per definition fel, samt huruvida vi ska lyssna på människor som har en annan åsikt och försöka bemöta dem med argument eller om vi ska vägra andra att få yttra sina åsikter.

Utgående från de reaktioner som den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads tal igår har fått så kan vi sluta oss till att västvärldens inställning är 1) allt som sägs av våra motståndare är fel och 2) vi bör inte lyssna på våra motståndare och inte försöka bemöta deras åsikter med motargument.

Det är tragiskt och mycket besvärande för en värld som berömmer sig med att ha en liberal hållning, där man försvarar mänskliga fri- och rättigheter, däribland även rätten för en oliktänkande att uttala sina åsikter och där man är öppen för att se den andra utifrån dess egen synvinkel och även ska försöka granska sina egna handlingar utifrån.

Den iranska regimen är en av de mest repressiva regimerna i världen. Det är ett av de länder där de demokratiska fri- och rättigheterna systematiskt undertrycks och där den rättsliga ordningen är både politiserad och styrd av religiösa föreskrifter. Den typen av sammanflätning mellan det politiska, religiösa och juridiska system är något som moderna västländer har vänt sig mot och en av styrkorna i det moderna västliga systemet är just differentieringen mellan olika samhällssfärer och upprättandet av individens rättigheter och oberoende av religiösa och andra grupptillhörigheter. Individens rättigheter är principiellt kopplade till den den enskilda individen och inte som resultatet av en sådan grupptillhörighet. Man har religionsfrihet, men man har i grunden en sekulär ordning.

Israel betecknar sig ofta som en 'judisk stat' och en fråga är då om denna karakteristik är religiös eller om den är lösare kopplad till någon judisk etnicitet, eller om det rör sig om ett slags stat baserad på 'judiska värderingar', med judiska högtider etc, något som den tidigare israeliska utrikesministern Tzipi Livni verkar mena. Här är ett längre uttalande av henne från 19 november 2008 om Israels egenskap som både judisk och demokratisk:

These two goals of Israel as a Jewish and a democratic state must coexist and not contradict each other.

So, what does that mean, a Jewish state?

It is not only a matter of the number of Jews who live in Israel. It is not just a matter of numbers but a matter of values. The Jewish state is a matter of values, but it is not just a matter of religion, it is also a matter of nationality. And a Jewish state is not a monopoly of rabbis. It is not. It is about the nature of the State of Israel. It is about Jewish tradition. It is about Jewish history, regardless of the question of what each and every Israeli citizen does in his own home on Saturdays and what he does on the Jewish holidays. We need to maintain the nature of the State of Israel, the character of the State of Israel, because this is the raison d'etre of the State of Israel.

Sixty years have passed and unfortunately, because we did not make it clear enough in our education of the younger generation, there seems to be a new creation in the State of Israel - the new Sabra. That is a problem because being an Israeli is not only speaking Hebrew or serving in the army, which, by the way, is very important for us as a society. It is also about Jewish education and about history and tradition, because this is the common denominator, the common ground for the bonds between Israelis and Jews in the Diaspora.

Det judiska folket har varit föremål för förtryck, fördrivningar, massakrer och förintelsen och har naturligtvis ett berättigat behov av en säker hemvist där deras säkerhet kan upprätthållas. Hur ska det kunna åstadkommas utan att något annat folk blir utsatt för förtryck, fördrivningar och dödande? Gör man det genom att fötrycka det palestinska folket och förvägra dem deras rättigheter i det som har varit deras land sedan många generationer? Gör man det genom att fördriva dem till flyktingläger och områden som närmast är att betrakta som ett slag bantustater, hemländer inom och på gränserna till ett slags renad judisk stat? Naturligtvis inte. Man gör det genom att också ge det palestinska folket rätt till självbestämmande, genom att öppna för dialog mellan de två folkgrupperna och genom att ge alla boende i området rätten till ett drägligt liv. Det är naturligtvis inte någon lätt uppgift i ett område som så länge har slitits sönder av krig och ömsesidiga terrorhandlingar.

Så som definitionen är av Israel som den judisk staten är den åtminstone på gränsen till rasistisk och så länge som man inte ger palestinierna rätt till självbestämmande så blåser Israel med sin politik under den rasistiska hållning som även vissa delar av den palestinska sidans representanter, som Hamas, har. Det finns dock även här mer moderata krafter som vill ha försoning och en framtid i fred för de båda folken, men som kritiserar den Israeliska statens agerande mot palestinierna och det faktum att dessa övergrepp ofta sker med hänvisning till förtrycket och massakrerna på det egna folket. Baseem Naeem, Hamas' hälso och informationsminister i Gaza skrev 12 maj 2008 följande i The Guardian:

But it should be made clear that neither Hamas nor the Palestinian government in Gaza denies the Nazi Holocaust. The Holocaust was not only a crime against humanity but one of the most abhorrent crimes in modern history. We condemn it as we condemn every abuse of humanity and all forms of discrimination on the basis of religion, race, gender or nationality.
And at the same time as we unreservedly condemn the crimes perpetrated by the Nazis against the Jews of Europe, we categorically reject the exploitation of the Holocaust by the Zionists to justify their crimes and harness international acceptance of the campaign of ethnic cleansing and subjection they have been waging against us - to the point where in February the Israeli deputy defence minister Matan Vilnai threatened the people of Gaza with a "holocaust".

Detta skrevs innan den Israeliska krigsmaskinen utförde sin massaker i Gaza i december 2008-februari 2009. Idag är möligen tongångarna en annan, men viljan till en upptining av de frostiga, eller snarare eldfängda och mordiska, relationerna mellan Israel och Hamas finns, på båda sidor.

För att världen ska kunna bli en mer fredlig plats där mänskliga rättigheter, däribland rätten till liv, efterföljs, krävs dialog istället för öppen konfrontation, samtal istället för kanoner. Vi i västvärlden måste leva som vi lär och faktiskt lyssna på motståndarna och systematiskt och oförtröttat hävda de värden som upplysningen gett oss. Vi måste tillbaka till FN som är det enda organ inom vilken vi kan legitimt nå ut till alla folk i världen och låta dem åtnjuta samma rättigheter som våra tidigare generationer har gett oss genom deras kamp mot feodala och absolutistiska herredömen. Den rasistiska inställning till den icke-västliga världen, som symboliseras av Kiplings uttryck The White Man's Burden, att genom kolonialisering exportera en paternalistisk civiliserande ordning till de stackars undermåliga raserna i Afrika och i Amerika är tyvärr inte borta utan kommer till uttryck i det agernade som västvärlden visade upp nu i Genève och även i övrigt och inte minst i kampen mot terrorismen. Vi måste istället verkligen visa att våra värderingar som finns kodifierade i FN-stadgan och även i så framsynta dokument som den amerikanska konstitutionen också är något som vi efterföljer och också garanterar andra i världen. Bara så kan vi få respekt för våra värderingar. Man måste kunna lyssna på dem som inte har samma åsikter som vi, argumentera mot dem och fördöma saker som begås även av våra vänner.

I media: DN, SvD, Guardian, New York Times, Haaretz, Libération