Bildt och folkmordet på armenier

Den svenska utrikesministern Carl Bildt beklagar att riskdagen igår beslöt att kalla mordet på armenier och andra folkslag i det sönderfallande ottomanska riket för folkmord och menar att det försvårar försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg är jag tveksam till att man ska rösta om olika historiska skeenden utan man bör överlämna historisk forskning till historiker. Vad man däremot bör göra är att på grundval av sådan forskning föra en konsekvent politik som tar avstånd från alla typer av både förtryck, dödande och även andra politikers och länders försök att mörklägga vad som har hänt i historien.

Turkiet är ett mäktigt land som den Europeiska unionen gärna vill ha in som medlem, men då under förutsättning att landet lever upp till vissa kriterier, kriterier som inte bara är ekonomiska utan även politiska. Ett av dem är att erkänna kundernas rätt till sitt språk och sin kultur och ett visst mått av självbestämmande. Ett annat krav borde vara att erkänna de förbrytelser som man har gjorts sig skyldiga till i historien. Folkfördrivningarna och det systematiska dödandet av framförallt armenier är ett av de närmast ofattbara brott man har gjort sig skyldiga till. Detta brott förtigs systematiskt i turkiska medier och i deras historieskrivning och om någon inom landets gränser offentligt talar om händelsen, som t ex nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk, leder det till åtal och i vissa fall fängelse.

Därför är det viktigt att andra länder talar klarspråk när Turkiet vägrar att göra det. Carl Bildt menar att beslutet i riksdagen är beklagligt och han tänker tona ner det i sina kontakter med Turkiet (i den mån några kontakter nu kommer att äga rum). Det är beklagligt. Jag hade önskat att något beslut i riksdagen inte hade tagits, men att den svenska regeringen i sina kontakter med Turkiet hade påpekat hur viktigt ett erkännande av tidigare brott görs av Turkiet, liksom att man erkänner kurderna som ett eget folk och slutar tvinga dem att tala turkiska och att uttala att man är en stolt turk.

Vi skulle med kraft fördöma en tysk regering som inte ville erkänna förintelsen på judar under andra världskriget, liksom vi skulle med kraft fördöma förnekelser av folkmordet i Rwanda. Det är dags att även detta brott mot mänskligheten tas upp och erkänns.

DN1, DN2, DN3, SvD

Turkiet och folkmordet på armenier 1915

Den svenska riksdagen röstade oväntat igenom att beteckna mordet över en och en halv miljon armenier inom det sönderfallande ottomanska riket 1915 som folkmord. Detta armeniska folkmord har varit känt under en mycket lång tid, men har först på senare år blivit föremål för en allt större och mer intensiv diskussion, inte minst med anledning av Turkiets ansökan om medlemskap i den europeiska unionen. Bara för några dagar sedan röstade även en panel i den amerikanska kongressen genom en liknande resolution. Efter båda dessa politiska beslut kallade Turkiet hem sina respektive ambassadörer i protest mot det man anser vara förfalskade uppgifter som inte har något historiskt underlag.

Historikerna är relativt ense om vad som hände under de enorma folkförflyttningar som ägde rum när det ottomanska riket föll ihop och den Turkiska staten grundades. Frågan är dock huruvida enskilda länders representanter ska uttala sig i frågan och vad syftet med ett sådant erkännande skulle vara. Jag anser att politikers uppgift inte i första hand ska vara att bedriva historisk forskning och kan hålla med Henrik Berggren i DN som är skeptisk till 'parlamentariska omröstningar om vad som är sant och falskt i historien'. Det blir onekligen ett slags 'absurd spegelbild av det turkiska förnekandet', men när vi för samtal om dagens politik måste vi även vara medvetna om vår historia och i kontakter med den turkiska staten måste vi vara tydliga med att kräva att denna mörka del av landets historia faktiskt kommer upp till ytan och diskuteras. Turkiet har en historia av systematisk förnekelse av detta oerhörda folkrättsliga brott. Om landet vill bli medlem i den europeiska unionen måste landets politiker och intellektuella på allvar ta upp denna fråga.

Jag vet inte riktigt om det är rätt väg för Sverige eller för USA eller något annat land att via parlamentariska omröstningar slå fast att ett folkmord har begåtts. Däremot måste våra politiker vara tydliga i sina kontakter med deras turkiska kollegor att detta brott måste erkännas - av turkarna själva. Detta är viktigt inte bara för upprättelsen av de armenier och andra folkslag som blev offer för den gryende turkiska nationalismen, utan även för turkarna själva. Genom att bli medvetna om sin historia kan de också äntligen ta steget in i framtiden, en framtid fri från nationalistisk chauvinism och förtryck.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, NY Times, Guardian1, Guardian2,

Religionen kränker människorna

'Varför kränka vanliga muslimer?' frågar Nalin Pekgul i dagens SvD. Hon skriver om hur avskyvärd hon finner Lars Vilks’ framställning av Muhammed som rondellhund. Hon beskriver hur hon känner sig personligen sårad:

För muslimer är hunden oren. Att framställa profeten Mohammed som en hund är därför mycket sårande. Karikatyrer som driver med makten eller förlöjligar våldsverkare kan man begripa, men detta? Varför kränka vanliga muslimer?

Att kritisera en religion innebär alltid att man riskerar att ‘såra’ dem som omfattar denna religion. Vägen från ett tillstånd av påtvingat självbedrägeri är smärtsam. Upplysningen har alltid stött på motstånd inte bara från dem som befinner sig i ledande positioner inom kyrkor och andra religiösa inrättningar som på olika sätt försöker hålla människorna förtryckta med hänvisning till en religiös ordning, utan även från dem som är förtryckta i och genom denna religion. Religionen i sig är, som Marx påpekade, ett opium för folket, både i den meningen att den förslavar människorna och gör dem till fogliga redskap för dem som innehar makten i samhället, samt i meningen att det är ett slags illusoriskt lyckorus för dem:

Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.

Att Nalin Pekgul och andra som säger sig vara progressiva och för ett sekulärt samhälle ändå är så indoktrinerade i sin syn på vad som är heligt och vad som är orent att hon störs av hur en ganska medioker svensk konstnär framställer det som sägs vara guds profet på jorden visar hur oklar hennes bild är av människans rätt till självbestämmande. Hon förstår inte att islam, liksom de andra två stora monoteistiska världsreligionerna judendom och kristendom, i sig är förtryckande och kvarlevor från en tid då människan förslavades i ett system där den allsmäktiga guden har oinskränkt makt över de patetiska små människorna som han har skapat för att glorifiera sin existens. Naturligtvis är det inte så, människorna har naturligtvis själva skapat denna gudom för att de inte har förmått förklara den komplexa världen och det till synes absurda mänskliga predikamentet. Religionen har gett en tröst för människan i hennes ofattbara sårbarhet i en värld som hon inte kan kontrollera och som hon inte till fullo förstår.

Alla religioner, i synnerhet de missionerande, som kristendom och islam, säger sig vara ’kärleksreligioner’, men det är en tvetydig kärlek som man predikar. Man predikar även gudsfruktan som det sammanhållande kittet, det som ska hålla människorna ifrån det okontrollerade och skändliga köttet, som leder henne in i fördärv och förtappelse. I ett upplyst samhälle är det inte fruktan för guds straff som håller samman människorna, utan vetskapen om att vi alla är beroende av varandra och att vi därför måste skapa en ordning inom vilken vi alla kan samvara. Steget är bort från det som Kant beskriver som ’människans självförvållade omyndighet’.

Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sitt eget förstånd utan ledning av andra. Självförvållad är denna oförmåga då dess orsak inte ligger i brist på förstånd utan brist på beslutsamhet och mod att använda det utan andras ledning. Sapere aude! (Våga veta!) "Hav mod att använda Ditt eget förstånd" är alltså upplysningens valspråk.

Det som verkligen är kränkande i detta sammanhang är de religioner som fortfarande tvingar på människorna sina vidskepliga dogmer och som får människor att döda och dö för sin religion. Pekgul och andra borde rikta in sin kritik mot dessa auktoritära tankesystem istället för att lämna ett halvhjärtat stöd för någon som är utsatt för dödshot och samtidigt släta över detta dödshot genom att tala om att hon känner sig kränkt i sin vidskepliga tro att hunden är oren. Guds händer är inte bara orena utan helt igenom blodindränkta. Det är inte religionskritiken som är den största kränkningen av människorna, utan religionen i sig. Som Voltaire uttryckte det på 1700-talet: 'Ecrasez l'infâme!' Krossa den skändliga!

Se även Lena Anderssons utmärkta artikel. Se även SvD om EU:s ambivalenta inställning.

Vilk och kulturvänsterns postkoloniala blindhet

Igår greps sju personer för att ha planerat att döda Lars Vilks för hans ’brott’ att ha framställt profeten Muhammed som rodellhund. Ledare för al-Quaida utfäste för tre och ett halvt år sedan ett en belöning för den som avrättade den svenska konstnären för hans illdåd. Liksom vad som hände efter publiceringen av Muhammedteckningarna i den danska tidningen Jyllands-Posten är det kränkta religiösa känslor som leder till att man på detta sätt kränker det som vi ser som en av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, rätten att uttrycka sin åskådning i tal och skrift utan risk att bli straffad eller på annat sätt förföljd för denna handling, så länge åsikten inte strider mot andra rättigheter. Detta förebehåll är viktigt, framförallt för att det ger skydd mot företeelser som vi inte finner förenliga med ett humant samhälle, som t ex hets mot folkgrupp. Ibland kommer konflikten mellan dessa två principer, yttrandefriheten och skyddet av utsatta grupper i öppen dager, som t ex när partier och grupper som har öppet främlingsfientliga idéer ändå tillåts verka inom ramen för det demokratiska systemet. Man skulle kunna säga att detta är ett pris som vi tvingas betala för det öppna samhället. Även djupt odemokratiska grupper, som har det demokratiska samhällets nedmontering på sin agenda tillåts verka inom detta system. Hotet mot det demokratiska öppna samhället kommer nu från flera olika håll och har helt olika sätt att argumentera, men motståndarna finner varandra i angreppen på det moderna öppna samhället.

Det är detta sammanhang vi måste se hoten mot bl a Lars Vilks. Det är ett angrepp inte bara mot honom personligen, utan mot hela det värdesystem som vi i västvärlden bekänner oss till och på vilket vårt samhälle vilar. Stödet för honom måste vara starkt och ges öppet av både politiker, rättsväsendet och av andra representanter för kulturen. Det är därför glädjande att se hur uppslutningen för honom är så stor från ledande medier. En intressant iakttagelse är dock att man är så rädd för att uppröra dem som attackerar det sekulära öppna samhället att man nästan genomgående undviker att tala om hur detta hot har en religiös bakgrund. Man talar allmänt om hotet mot det öppna samhället, men sällan om hotet mot det sekulära samhället, som faktiskt är en betydande del av hur det moderna samhället har byggts upp kring principen om den enskilda människans okränkbarhet och i avståndstagandet mot religiösa föreställningen om en gudomlig ordning.

Särskilt iögonfallande är därför Maria Schottenius’ lilla korta uppmaning att vi måste stödja Vilks i dagens Dagens Nyheters kulturdel. Hon skriver att

’Det han utsätts för är ren kriminalitet, det har ingenting med religion eller kultur att göra.’ I nästa mening uppmanar hon till tydlighet i diskussionen av Lars Vilks och hans provokationer:

Lars Vilks har rätt att rita vilka teckningar han vill. Yttrandefrihet och tryckfrihet är avgörande i en demokrati. Lars Vilks måste stödjas. Försöken att skrämma honom eller andra människor genom att prata om respekt inför religion och samtidigt hota med mord är inte värda mer respekt än vad vi visar vilken kriminell knivmördare som helst.

Det här är inte frågan om att vi inte ska visa respekt för dem som försöker skrämma människor till tystnad, utan en fråga om att korrekt kunna se varifrån hoten mot våra grundläggande principer kommer ifrån. Detta hot har i allra högsta grad med religion att göra. Människor agerar i tron att deras gud ger dem rätt att handla på sätt som strider mot världsliga lagar. Religionen ger dessa människor en övertygelse och en styrka som gör att de faktiskt är mycket farligare än ’vilken kriminell knivmördare som helst’.

I dessa sk postkoloniala tider, där alla hänvisningar till några som helst kulturella motsättningar baserade på religion, annat än de historier som pekar på den kristna världens övergrepp mot resten av världen, är tabu, har vi avhänt oss av de instrument som behövs för att se hur konflikter i den värld som har uppstått efter det kalla krigets slut utformas och får sin logik. Även om Huntingtons tes om civilisationernas kamp kan ses som en grov förenkling av ett komplext förlopp är det ändå en fingervisning om hur framtida konflikter kan komma att få uttryck. (Huntingtons bok är dock mycket mer nyanserad än vad många debattörer anser. Det verkar som att många fördömer denna bok utan att ha läst den.) Vi kommer då också se interna stridigheter inom dessa civilisationer och jag menar att en av de stora grundläggande konfliktområdena kommer att vara frågan om religionens ställning, där religion och sekularism kommer att stå mot varandra.

Schottenius talar om att det är ’groteskt’ att Vilks' teckning av Muhammed som rondellhund kan kosta honom livet. Det är groteskt, men inte något som vi inte kan förklara om vi antar ett perspektiv annat än det som den postkoloniala vänstern anammar. Vi har i Europa en lång och mödosam kamp mot religiöst förtryck bakom oss. Det har varit en framgångsrik kamp. Människorna i de sekulära europeiska samhällena har i mycket högre utsträckning än någonsin tidigare möjlighet att själva välja hur de vill leva sina liv, utan dekret och pålagor från religiösa instanser. Denna frihet ser de flesta idag som en självklarhet. Ett av hoten mot denna frihet och kanske det största hotet, kommer från å ena sidan religiösa fanatiker som ger sig själva rätten att ställa sig över rättstaten genom attacker som dem mot Vilk och andra ’provokatörer (som Rushdie t ex), å andra sidan den nyreligiositet som sprider sig i västvärlden. Det intressanta är att dessa två grupper ibland finner varandra i framförandet av olika typer av inskränkningar i yttrandefriheten med hänvisning till att religiösa känslor inte får kränkas.

I detta sammanhang är Schottenius’ förringande och närmast bagatelliserande av hotet mot det demokratiska samhället groteskt. Vad vi har att göra med är en återgång till närmast medeltida föreställningar om vad som är rätt och fel och vi måste vara klara och tydliga i vår kritik av denna på vidskepligheter baserade världs- och människosyn och i försvaret av det moderna, sekulariserade, öppna och demokratiska samhället.

Andra bloggar: Peter Englund, Röda Malmö
Se även DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, Guardian

Here come the comedians...

Även här i Sverige får vi ett litet religiöst krig om uttolkandet av den heliga skrift etc. Gammelpredikanten med nyliberal framgångsteologisk övertygelse Siewert Öholm attackerar den folkligt trevliga Jonas Gardell, medan en av hans anhängare tackar gud för att bögarna får agera Jesus-experter. Det är ganska kul, men också ganska tröttsamt. Mest allvarligt är kanske ändå att det hela tillåts breda ut sig i media och inte minst i public service-TV. Är det till sånt här trams som licenspengarna ska gå?

Weyler om Reepalu

I söndagens krönika i Godmorgon världen fick vi ta del av en del i en hätsk kampanj mot det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu. Förläggaren och författaren Svante Weyler beskriver Reepalu som en antisemit och liknar honom vid politiker i det öppet antisemitiska Ungern. Weyler säger bl a:

Reepalu förnekar nu alltså att han är antisemit, han har inte alls nåt emot judar, men, och här kommer problemet, när han tillfrågas om attackerna mot enskilda judar i Malmö så söker han en rationell förklaring till dom. Han sätter dom i samband med Israels politik i Palestina. En jude kan alltså i Reepalus ögon vara ansvarig för vad den israeliska regeringen har för politik bara genom att vara jude.

Reepalu har fördömt de attacker som har genomförts mot judar i Malmö, men han har gjort det som Weyler, Per Gudmundson, Fredrik Federley, Dilsa Dermirbag-Sten och många andra inte menar att man får göra: rationellt försöka förklara hur det kommer sig att antisemitismen breder ut sig och på vilket sätt den förhåller sig bl a till staten Israels politik och till sionismen.

Weyler leker i sin krönika med olika formuleringar som gör att även budbäraren ges skulden för budskapet. Att tala om att söka en rationell förklaring till någonting är ett uttryckssätt som inte enkelt skiljer på rationaliteten hos den som utför studien eller hos dem som studeras. För att förstå någons handlingar måste man försöka förstå de motiv som driver någon att handla på ett visst sätt. Om man anklagar den som studerar någonting som man själv finner motbjudande för att rättfärdiga det man studerar eller söker svar på kommer man att begränsa utrymmet för alla studier av annat än det som man finner vara acceptabelt. På så sätt blir analyser av de sociala och kulturella förutsättningarna för nazismen t ex helt oacceptabla och någon som studerar eller försöker förstå hur den ideologin har uppstått blir beskylld för att vara proto- eller t o m pronazist.

Reepalu försvarar inte på något sätt attacker mot judar. Han försöker förstå hur det kommer sig att vissa människor kan komma att uppfatta t ex en demonstration för Israel som provocerande vid en tidpunkt där denna stat bombade en liten trängd enklav (Gazaremsan), med upp emot 1400 döda som följd. Här kan man naturligtvis tala om att han 'uttrycker en förståelse' eller något sådant för att på något sätt smutskasta Reepalu och påskina att han därmed rent normativt skulle ställa sig på samma sida som dem som attackerade demonstrationståget.

Hos Weyler blir således uttrycket 'sätta i samband' liktydigt med att göras ansvarig. Det är inte det Reepalu försöker göra. Han pekar på ett samband mellan Israels agerande och det uppblossande hatet mot Israel och mot enskilda judar. Han prisar det inte, han säger inte att det är rationellt, han säger inte heller att det är önskvärt eller gott på något sätt. Han uttrycker bara en förståelse (i Webers mening att man söker subjektiva motiv för ett visst handlande) för att en del kan reagera på det sättet. Genom att göra en analys som vilken samhällsvetare som helst skulle kunna göra blir han sedan beskylld för att vara antisemit.

Det som Weyler gör i sin krönika är billigt, enkelspårigt och i längden ytterst skadligt för den allmänpolitiska diskussionen. Om debatter förs på den låga nivån avhänder vi oss instrumenten för en (rationell) förståelse för vår värld. Om vi inte kan söka svar på uppkomsten av och grogrunden för vissa politiska och sociala företeelser som vi inte tycker om kan vi heller inte göra någonting åt dem.

Se även SvD.