Tuesday, June 26, 2007

Break On Through

Det var en lite märklig upplevelse att få höra Break on Through med The Doors när man lyfte skrot på gymmet häromdagen. Det brukar ju annars mest vara olika förfärliga R 'n B eller hiphop-låtar som nästan försätter en i Falling Down-syndrom. Det piggade upp att få höra något som lyfter sig över de tragiskt patetiska musikstycken som tvingas på en i alla sammanhang och som mal sönder alla goda tankar och får en bara att vilja verkligen bryta genom till en annan sida, förflytta sig från denna ytliga kulturella skymning.

Bryta igenom till andra sidan?

Som Morrison säger i ett annat sammanhang:
We're perched headlong
on the edge of boredom

We're reaching for death
on the end of a candle

We're trying for something
that's already found us...

Monday, June 18, 2007

Marans avslutning

Det kanske var uppenbart, eftersom jag inte har återkommit till det i bloggandet, men Stockholm marathon var för mig ganska dumt att ställa upp i. Mitt skadade knä höll inte mer än c:a 15 km och jag bröt efter ett varv, vid halva sträckningen. Nu kan jag inte springa alls igen och jag försöker rehabilitera mitt knä så att jag ska kunna springa S:t Eriksloppet och Lidingöloppet i höst...

Saturday, June 16, 2007

Reinfeldt ändrar sig

Reinfeldt meddelar att han visst kan tänka sig att kritisera enskilda fall där människors rättigheter kränks av någon utländsk makt. Det är lovvärt, men kommer troligen inte att ändra så mycket i vår undfallenhet för de riktigt stora nationerna och deras tvivelaktiga politik, oavsett om det gäller flagranta exempel som Kina, eller om det gäller fall där länder agerar folkrättsvidrigt med hänvisning till kampen mot terrorismen eller för spridandet av just de mänskliga rättigheterna och västerländska politiska och ekonomiska ideal, som USA i Irak. Ur led är tiden, men det är den å andra sidan hela tiden, så man får väl vara realist och inse att så kommer denna nya världsordning likna tidigare ordningar där ekonomisk och politisk makt går före respekt för mänskliga rättigheter.

Friday, June 15, 2007

Era Vulgaris

A new CD by QOTSA, Era Vulgaris, just being released. Excellent.



I play a game till I'm dead
Or on a magazine
I want to look like I'm dead
Dancing on the string

I eat the food when it's dead
Make a mess of things
Get that look
Everywhere

But keep that look
Off my face

Everybody else want to fall in love
Theres no room for love
In a violet sky
Living in the Era Vulgaris
Just drool in the dark
As you stare at the lights

Thursday, June 14, 2007

Reinfeldt och Kina

Naturligtvis ska vi inte belasta Lyotard för att Reinfeldt inte vågar säga något substantiellt om Kinas 'syn' på mänskliga rättigheter. Reinfeldts undfallenhet för Kina är, på samma sätt som Göran Perssons (då han beskrev vikten av politisk stabilitet för ekonomisk utveckling), snarare uttryck för hur viktigt det är för Sverige och svenska företag att släppas in i detta väldiga land. För att inte reta ledarna håller man sig då borta från kritik av deras brist på demokrati, brist på mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet, organisationsfrihet etc. Maud Olofssons analys av det här var just att Kinas ekonomiska system nu är så fritt så att det därmed automatiskt till slut kommer att få även politisk demokrati...
Kanske det, men kvarstår är det faktum att över en miljard människor idag lever i ett land där de mänskliga rättigheterna kränks dagligen och det borde svenska ledare våga säga till sina kinesiska gäster.

Anti-anti-postmodernismen

Stefan Helgesson skriver i gårdagens DN om det nya numret av Axess, som publicerar en rad artiklar där postmodernismen kritiseras. Helgesson inleder sin lilla krönika med att tala om hur man i Petersburg, Kentucky öppnat ett ’Creation Museum’, som söker visa hur världen skapats i enlighet med Biblens skapelseberättelse. Han finner det lovvärt att mota sådana företeelser och detta museum får honom att längta efter 'förnuftets tillskyndare à la Voltaire'. Däremot tycks Helgesson mena att det är felaktigt att tillskriva postmodernismen skulden till denna nyreligiösa antivetenskapliga rörelse. Inte heller tycker han att det är meningsfullt att återigen ställa de postmoderna ikonerna Derrida, Foucault, Lyotard och Deleuze, eller överhuvudtaget postmodernismen som fenomen till på de anklagades sida bär det gäller förfallet inom humaniora, och för det utbredda fenomenet där man ropar högst för att höras och man kan påstå vad som helst med hänvisning till att varje framställning ändå bara är ett av många perspektiv.

Att idag ’slå på stora trumman’ om postmodernismen är lika aktuellt ('känns' lika aktuellt, som Helgesson uttrycker det - man undrar om känslan är det som idag finns kvar i de intellektuellas repertoar, snarare än förnuft och argumentation) som att använda MS-DOS i datorn. Helgesson slås av den programmatiska ovilja som dessa antipostmodernister uppvisar för hur denna tanketradition har 'förgrenats, utvecklats och förändrats'.

Helgesson avslutar på detta sätt: ’Jag vet ingen erkänd humanistisk forskare idag som läser Lyotard som Bibeln. Den vetenskapliga diskussionen fortsätter. Skillnaden är att numera deltar också afrikaner, kineser, araber och indier. Är det möjligen detta som hotar förnuftet?’

Naturligtvis är det inte det som är själva huvudpunkten i denna diskussion. Det är naturligtvis mycket viktigt att allt fler deltar i ett samtal om vad som är rationellt, gott, vackert etc. Att uträcka detta samtal till att omfatta även andra än européer och amerikaner berikar naturligtvis vår gemensamma kultur. Vad händer emellertid då man hävdar att det inte finns några som helst allmänna ideal? Vad händer om man tar dessa postmoderna idéer på allvar och hävdar just att allt är bara olika perspektiv som alla är ’lika bra’, oavsett om vi diskuterar vetenskap, konst eller politiska spörsmål? Vi får en urvattning av själva vetenskapen, eftersom i vi inte har några som helst gemensamma medel och regler för hur vi ska tala med varandra. I politiska sammanhang får vi då tvingas höra att andra kulturer har en helt annan uppfattning om hur ett samhälle ska styras. Vi såg det häromdagen, när vår statsminister Fredrik Reinfeldt beskriver den kinesiska inställningen till demokrati och mänskliga rättigheter som möjligen annan än den svenska. Peter Wolodarski kritiserar med rätta en sådan inställning. Det är märkligt att kulturskribenter i västvärlden inte ser hur denna relativisering som postmodernismen banade väg för just öppnar för sådana inställningar. Man behöver inte läsa Lyotard som bibeln för att göra så, men tyvärr finns det även alltför många inom akademin som läser andra poststrukturalister och postmodernister på ett sådant dogmatiskt och okritiskt sätt.

Vetenskapskrigen fortsätter på alla möjliga plan och tyvärr är det alltför många samhällsvetare och humanister som dels inte förstår vad som tilldrar sig inom naturvetenskapen, men ändå finner det radikalt att kritisera den kartläggning av naturen som man där gör, dels gör sig till tolk för diverse obskyra människofientliga politiska inställningar hos andra kulturer och samtidigt kritiserar den västerländska moderniseringen och upplysningen som varande etnocentrisk och förtryckande.

Som Ronny Ambjörnsson så träffande skriver i sin essä ’När människan blev myndig’ finns det ingen motsättning mellan upplysning, universalism och tolerans för andra kulturer:
Där upplysningsfilosoferna sökte urskilja värden som tillhör oss alla som människor, ser upplysningens kritiker imperialistiska ambitioner. Universella värden beskrivs som ytterligare ett led i Västerlandets herravälde över resten av världen, själva universalismen framstår i detta perspektiv som likriktning och anpassning.

Men de som resonerar så glömmer att upplysningens idéer redan från början inspirerade frihetsrörelser i den koloniserade världen: Toussaint Louvertures svarta revolt på Haiti under 1790-talet, Simon Bolivars långa kamp mot kolonialmakten i 1800-talets Latinamerika, Sun Yat-sens resning i Kina i början av förra århundradet. I själva verket är det naturligtvis så att upplysningens idéer är som mest giltiga i samhällen som fortfarande sitter fast i traditionens förtryck och den ojämlikhet som har sin grund i etniska och patriarkala strukturer.
Helgesson borde titta lite längre än han gör. Han kanske har vänner som har gjort sig en plats i den kulturella parnassen genom kritik av moderniteten och då kan man ju förstå hans jäviga situation, men om han inte ser hur de postmoderna tankegångarna är en del i den backlash mot vetenskapen som man finner i politik, kultur, religion osv är han blind.

Tuesday, June 12, 2007

Richard Rorty (1931-2007)

Richard Rorty was one of the most influential philosophers at the turn of the century, perhaps not so much in the ranks of fellow philosophers as in the humanities and the social sciences. His reputation as the arch-iconoclast of the last decade or so was based upon a host of articles in which he radically questioned the foundations of the analytical tradition in philosophy as well as the very business of philosophy. In an autobiographical text he formulated his engagement in the philosophical discussion as one in which he had been ‘looking for a coherent and convincing way of formulating my worries about what, if anything, philosophy is good for’. From a variety of different angles and in different ways he formulated a multifaceted attack on traditional Philosophy, an activity which in Rorty’s (re)presentation has been preoccupied with finding secure bases, foundations for other human cultural activities in general and for science and ethics in particular. In one of his last and most accessible books, Rorty argues for a notion of Truth without correspondence to reality, a World without substances or essences and Ethics without principles. These late contributions to the cultural debate were perhaps formulated in an exalted and conspicuously extravagant modulus, but were in fact not alien offshoots of something less shocking or controversial. These formulations are very much the culmination of a lifelong engagement in the internal logic of analytical philosophy and its collaterations. So our initial characterisation of Rorty’s project as one which questions the foundations of analytical philosophy must be corrected or at least be made more specific: Rorty’s aim is to question the very claim that we – as scientists, aestheticists, ethicists etc – in short as fellow human beings – should need any foundations for our activities. Rorty even claims (but does not argue) that we would be much better off if we stopped thinking in terms of finding any timeless rationale for our pursuits.

Rorty became famous most of all for this attack on analytical philosophy, although he sometimes argued that he just carried through the analytical programme in which he had been bred. Now, a central theme in his work is the urge to contextualise and to historicise the ideas which one – anyone – holds. In this vein, he is arguing for a continuation of the process of secularisation, a process which has freed us from the idea that we have to obey, be true to, any higher entity like God. Now it is time, he argues, to take the second step of this de-divinisation of the world and carry it further into a phase in which we no longer think that we have to obey or be true to, correctly represent etc an objective reality. Rorty speaks about a ‘postmetaphysical culture’, a culture in which we are fully responsible for our own actions. He characterises this culture thus:
A poeticised, or postmetaphysical, culture is one in which the imperative that is common to religion and metaphysics – to find an ahistorical, transcultural matrix for one’s thinking, something into which everything can fit, independent of ones’s time and place – has dried up and blown away. It would be a culture in which people thought of human beings as creating their own life-world, rather than as being responsible to God or “the nature of reality,” which tells them what kind it is.

This is a very interesting view, but one wonders whether creating one’s own life-world would entail the complete renunciation of any such thing as the nature of being or of reality. Rorty’s theses have been one of the major influences in the formulation and spread of ideas which elsewhere have been labelled standpoint epistemologies and strategic theories, theories which are not true or false, but which serve a certain (often political) purpose. It would really be a wonderful world which allowed people always to ‘redescribe’ themselves, and innovatively and skilfully to recreate themselves at their own whim, but unfortunately the world is not that benevolent. Bertrand Russell’s characterisation of Economics as a science which studies how people make choices and Sociology as the science which teaches us that we don’t have any choice to make could function at least as a corrective to Rorty’s ultra-voluntaristic position.

We could perhaps recast Marx’ eleventh thesis on Feuerbach thus: Sociologists have hitherto only tried to change the world in various ways; the point is to understand it, or perhaps more accurately: In order to be able to change the world we have to understand it.

The ironic stance of Rorty did not allow for the seriousness which such an endeavour would require, so his hope of fostering novel kinds of solidarities came to nought and in the end the lasting memory of Rorty is one of an irritating and quite skilfull jester, but nevertheless a minor and quite contingent figure in the history of philosophy and the ongoing conversation of Mankind.

Saturday, June 09, 2007

Fyra timmar till Sthlm Marathon


Nedräkningen har börjat och nu är det bara två fyra timmar kvar till start. Det blir rekordvarmt och säkert rekordmånga i publiken, men knappst några rekordtider.
Jag känner mig dock samlad och lugn. Eftersom jag inte har några stora förväntningar på min insats efter en försäsong kantad av skador kan jag ta det lugnt och njuta av det fina vädret och känslan av att nästan jogga (eftersom jag kommer ta det så lugnt). Jag satsar på 2:50...

Friday, June 08, 2007

Falling



Follow me into the desert
As thirsty as you are
Crack a smile and cut your mouth
And drown in alcohol
‘Cause down below the truth is lying
Beneath the riverbed
So quench yourself and drink the water
That flows below her head

Oh no there she goes
Out in the sunshine
the sun is mine
the sun is mine

I shot my love today would you cry for me
I lost my head again would you lie for me

Close your eyes and bow your head
I need a little sympathy
‘Cause fear is strong and love’s for everyone
Who isn’t me
So kill your health and kill yourself
And kill everything you love
And if you live you can fall to pieces
And suffer with my ghost

I shot my love today would you cry for me
I lost my head again would you lie for me
I left her in the sand just a burden in my hand
I lost my head again would you cry for me

Just a burden in my hand
Just an anchor on my heart
Just a tumor in my head
And I’m in the dark...

Wednesday, June 06, 2007

Marathonförberedelser


Tre dagar kvar till Stockholm marathon och jag körde sista lite längre passet imorse. 12,5 km, lite snabbare c:a 500 m (ner mot 3 min/km-fart). Jag sprang i morse kl 8 och värmen var redan då bedövande. Det högra knät är lite besvärligt - knäpper och håller inte riktigt i maxtempo, men det kommer nog att hålla. Värmen på lördag kan nog ställa till lite besvär, men genom att se till att vara välvattnad och sedan fylla på med både vatten och salt under loppet komer det att gå bra. Jag går ut lugnt (c:a 1:25 på första halva) och försöker hålla det. Lite lågt tempo kanske, men eftersom jag inte kunde springa alls för två veckor sedan måste man inse sina begränsningar.

Tillbaka till kolhydraterna...


Retire now to your tents and to your dreams...

Sunday, June 03, 2007

Fotboll, löpning och huliganer

Under dagens löprunda funderade jag på gårdagens fotbollsmatch mellan Sverige och Danmark och på fenomenet huliganism inom denna ädla sport, fotbollen och hur det kommer sig att man inte ser sådana saker t ex på friidrottsarenor...
Man skulle kunna tänka sig rubrikerna i tidningen:
Kajsa Bergqvists och Jelena Slesarenkos supportrar i upplopp efter gårdagens höjdhoppstävling som vanns av Blanka Vlasic. Vlasic fick under polisbeskydd fly arenan från den uppretade folkhopen. Polisen var tvungen att använda tårgas för att skingra folkmassorna. De tävlandes säkerhet kunde inte garanteras och funktionärerna får nu hård kritik för den bristande säkerheten...

Kul det där. Kanske inte ändå, men varför händer det inom fotbollen ständigt? Hur kommer det sig att så stora resurser i samhället måste allokeras till att se till att ordningen upprätthålls, att människor inte blir ihjälslagna? Dags att lägga ner denna patetiska 'idrott'?