Kärnkraften åter hyllad

'Den fredliga kärnkraften är lika lite ond på jorden som på solen.'

Så står det i dagens ledare i DN. Som vanligt glömmer man att någon ska ta hand om avfallet. Det är inte så rent som ledarskribenter, industrifolk och fackföreningarna vill påskina. Men nu är mantrat upprepat så mycket så att man glömmer sådana små petitesser. Vem bryr sig om det?

Att hålla två saker i huvudet samtidigt

Idag minns vi årsdagen av befrielsen av Auschwitz, ett minne präglat av en smärta som nästan överstiger det begripliga. Den ondska som manifesterades i förintelsen överträffar även de mest bestialiska fantasier som människan har varit förmögen att tänka ut. Verkligheten överträffade dikten och även mardrömmen och det inferno som mötte de judar som systematiskt mördades i dessa förintelseläger och sedan även mer öppet i och med tyskarnas inrättande av sina insatsstyrkor i SS var även mer sinnrika än de helvetesskildringar som återfinns i våra stora världsreligioner.

Vi står stumma inför denna ondska, en ondska som också för första gången tog den rationella tanken i sin tjänst. Nazisternas systematiska utrotning gjordes på en solid rationell vetenskaplig grund och allting kartlades minutiöst och arkiverades. Tidigare utrotningar hade skett mindre systematiskt och mer irrationellt och hade inte hjälp av en modern 1900-talsteknik. Möjligen med undantag för folkmordet mot armenierna som fick sin kulmen 1915-1917 har ett så systematiskt försök till utrotandet av ett helt folk inte genomförts.

Det skulle aldrig få hända igen och det har kanske inte hänt i samma omfattning någonstans igen, men etniska rensningar har genomförts på många håll även efter denna skammens tid i Europa, där vi minns inte minst Rwanda och Jugoslavien som brottsplatser. Det hände igen, trots att det internationella samfundet fanns på plats och trots att varningar om vad som håll på att hända uttalades.

I dagens DN kan vi läsa om hur denna minnesdag fortfarande behövs för att påminnna människor om vad som händer när förnuftet inte längre styr, när fördomar och föraktet för det främmande får fritt utrymme. Lars Linder skriver om att förintelsen inte är ett avslutat kapitel och om hur nya vittnesmål framförallt om vad som skedde under det öppna dödandet av judar, romer och kommunister i det ockuperade Sovjetunionen under insatsstyrkorna. Forum för levande historia öppnar idag en utställning som återger vittnesmål från dem som var barn och unga när detta skedde och som såg detta barbari ske.

Det gäller att hålla minst två saker i huvudet samtidigt, något som verkar vara svårt både för en del Israel-kritiker och för en del Israel-vänner. Bland de förra finns en tendens att tippa över kritiken mot en ockupationsmakt som gör sig skyldig till övergrepp och brott mot internationella överrenskommelser till ett judehat och bland dem finner man ibland osmakliga tendenser till stereotypa judeframställningar och rena antisemitiska uttalanden. Bland de senare finns det en tendes att se all kritik mot Israels agerande mot palestinierna som baserat på en antisemitism. Dessa tendenser förstärker i sin tur varandra och spelar med i en veritabel dance macabre som förpestar hela diskussionen och som omöjliggör ett närmande för de verkliga kontrahenterna i Israel-Palestinakonflikten och som degraderar debattörer i Sverige och andra länder till motbjudande eller i bästa fall patetiska små själar. Verkliga vänner till inte bara Israel utan även Palestina degraderar vare sig till antisemitism i form av kollektiv skuldbeläggande eller ett okritiskt förhållningssätt till vad Israel som ockupationsmakt gör sig skyldiga till - i Gaza eller på andra håll. Lisa Bjurwald skriver i dagens DN:

I dag minns världen Förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Sällan har det varit så viktigt att påminna om de pogromer som antisemitismen lett till genom historien. Konflikten i Gaza har lockat fram stämningar som Förintelsens överlevare bävat för att Europa skulle tvingas uppleva igen. Paroller och bildspråk direkt hämtade från Hamas och deras judehatande gelikar har blivit stående inslag i svenska demonstrationer.

Det är djupt förnedrande att sådant sker, men samtidigt förklarligt i ljuset av det som den Israeliska militären har gjort sig skyldiga till i den nyligen avslutade aktionen mot Hamas och Gaza där över 1300 personer har dött och där man har använt sig av sådana bestialiska militära tekner som vit fosfor, som orsakar mycket svåra brännskador på dem som träffas. Det är inte frågan om en ursäkt för att vissa skanderar nazistiska slagord eller sprayar hakkors eller på andra sätt attackerar synagoger utan om ett försök att se hur ett överdrivet försvar för en Israelisk stat också ger en motreaktion i former som ibland tar vidriga former.

Linder avslutar sin kolumn med att skriva:

Världen borde vara vaccinerad men i dag, över sextio år senare, klottras ännu hakkors på synagogor, och judiska skolor och familjer hotas. Ofta stavas skälet Israel, vars ödeläggelse och mord på civila i Gaza nyligen förvisso är förbrytelser som ropar till himlen. Men skuldbeläggning av oskyldiga och kollektivt hat är och förblir en irrationell, motbjudande och farlig hantering som lätt öppnar vägen mot den rena onds-kans vanvett, nu som då.

Att det ännu ska behöva sägas.

Ja, det behövs tyvärr sägas och det kommer att fortsätta att behövas sägas eftersom människan synes vara kapabel att skapa en bild av världen som är förvriden och som utmålar den andra gruppen som förhatlig och som ondskefull och som inte värd att leva. Denna tendens finns på alla sidor och vad vi är skyldiga till är att motverka den genom upplysning och genomlysning av vad som sker och vad som har skett. Att man då som Ehud Olmert gör lovar att inga israeler ska ställas inför rätta för händelser i Gazaoperationen är ytterligare en påminnelse om att undanhållandet av sanningen är en del i även den moderna krigsföringen. Nu kräver israeliska människorättsorganisationer att Israel själva granskar krigföringen. Det är välkommet. Fler sådana initiativ behövs för att vi ska slippa se framtida ohyggligheter, oavsett vem som är förövare och vem som är offer. Det gäller att kunna se att den man försvarar också kan göra sig skyldig till brott. Verklig vänskap är att ställa likadana krav på sin vän som på andra.

Massmördare 'utan skuld'

Den tidigare bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic klagar på den behandling hon får i det svenska fängelse hon sitter i. Hon finner det upprörande att hon fårsitta tillsammans med diverse slödder som 'prostituerade, mördare, knarklangare, narkomaner, rånare tjuvar och bedragare'... och får samma behandling som de. Hon som är så fin och står så högt över sådana avskum blir behandlad mycket värre än vad Albert Speer blev när han satt i Spandau....

Stackars lilla Biljana, som aldrig gjorde något smutsigt arbete med att etniskt rensa Bosnien från alla muslimer! Hon visste ju inte ens vad som tilldrog sig under sin tid vid makten, hur man systematiskt fördrev och mördade tusentals muslimska männniskor i syfte att få ett rent serbiskt Bosnien utan störande inslag av mindervärdiga folkgrupper...

'Jag har inte gjort något fel', säger hon och menar att hon blev lurad av sin advokat, som var affärsjurist, att erkänna brott mot mänskligheten. Som en av de mest hårdföra nationalistiska serberna och med samarbete med den ökände Arkan är detta uttalande inte bara löjeväckande utan direkt stötande och en provokation och en skymf mot alla offer för denna serbiska nationalism. Hon ska naturligtvis inte bli benådad och bör sitta hela tiden ut för de brott hon har begått. Att höra hennes utfall mot de andra fångarna är också förfärligt. Få européer har ett sådant svart samvete som hon.

Polisens psykologiska kompetens

Åter har en psykiskt sjuk person blivit ihjälskjuten av en utkommenderad grupp poliser. Han hade själv ringt till SOS alarm och hotat att skjuta om polis kom till platsen. När polisen kom till platsen hotade mannen dessa med en enligt polisen 'rätt ansenlig kniv' och trots att man var runt tio poliser på plats kunde man inte göra något annat än att oskaddliggöra, dvs döda, mannen som gjorde ett utfall mot polisen. Mannen dog i stort sett omedelbart av skottskador i bål och i ben.

Hur kommer det sig att polisen inte klarar av att hantera en sådan situation utan att ha ihjäl den person som man uppenbarligen är utsänd för att hjälpa? Har polisen någon psykologisk beredskap att möta en förvirrad människa med lugnande ord istället för dödande kulor? Det finns uppenbarligen stora brister i polisutbildningen då dessa saker fortsätter att inträffa. Det finns nu inga andra vittnen till händelsen än polisen, så man kan inte förvänta sig att något sakligtoch grundläggande granskande av händelsen kommer till stånd.

Tragiskt, upprörande, rättsosäkert och mycket illavarslande när medborgare blir ihjälskutna av den ordningsmakt som är satt att vaka över deras säkerhet. Denna gång hade offret själv ringt till SOS alarm, förra gången hade föräldrarna till offret ringt för att få hjälp med en förvirrad son. Det behövs uppenbarligen bättre utbildning och förberedelse hos polisen för att kunna hantera dessa situationer och det behövs nu en grundläggande utredning om vad som hände vid nattens dödsskjutning.

Att lära sig från sitt förflutna

Israel bombar nu sönder och samman det getto som man har skapat i Gaza för palestinierna. Över 1000 personer har nu dödats, många fler har skadats och man har slagit ut el, vattenförsörjning och matförsörjning. Man skjuter mot ambulanser, dödar sjukhuspersonal, förvägrar barn hjälp när deras föräldrar har dödats, och nu, senast beskjuter man även FN:s biståndsorgan UNRWA:s huvudkontor, där minst 700 palestinier hade tagit sin tillflykt.... Förråd av mat, mediciner och andra livsnödvändigheter brinner nu upp.
Gaza brinner, människor dör av direkt israelisk eld och man kommer kanske snart även se hur de fångna i detta världens störta utomhusfängelse, detta getto, dör av svält, förgiftning eller i farsoter som kommer i vattenbristens, läkarvårdsbristens och matbristens spår. Människor har inte möjlighet att vare sig fly eller kämpa tillbaka. Allt motstånd mot den Israeliska övermakten ses som terrorism.

Kanske har den sk judiska staten lärt sig av sina erfarenheter i den nazistiska förföljelsen av det egna folket? Där tvingades man in i getton, där bombades och gasades man ihjäl, där sattes fångvagnar och lador med judar i brand...

Nu har offren blivit bödlar, men mönstret är detsamma... En demonisering av motståndaren, ett avhumnaniserande av det palestinska folket som man sedan kan krossa som den ovärdiga varelse man nu ser det som. Sionismen tar nu former som liknar den nazism man själv utsattes för. Man lär av sitt förflutna, men på ett ytterligt avskyvärt sätt. Det är skamligt, förfärligt och djupt tragiskt för inte bara palestinierna utan även för judarna själva. Genom att handla på detta sätt beträder de samma väg som ledde till deras egen katastrof. Med egen kraft är de nu på väg att bana väg för en motreaktion som riskerar att bli den israeliska nationens undergång. Genom denna slakt i Gaza riskerar man att få en ursinnig arabisk omvärld att sluta upp bakom ett islamistiskt program som är långt mycket farligare än Hamas och Hizbolla.

Darwin, religion och ofelbarhet

Under morgonens Gomorron Sverige ledde Marianne Rundström en diskussion med idéhistorikern Sverker Sörlin och zoologen Staffan Ulfstrand om det inflytande som Charles Darwin har haft och fortfarande har idag. Darwin hade själv utvecklats genom sina studier från en troende kristen till en lika övertygad ateist. När Ulfstrand återgav ett uttalande av Darwin som han hade fällt i slutet av sitt liv och där han menade att 'Den kristna läran är en ond och farlig lära' och vidare påpeka att Darwin inte ville ha någonting att göra med en lära som 'förpassade människor som har en annan åsikt till ett obehagligt öde efter döden' ser sig Sörlin tvingad att påpeka att 'Det är det ju ändå många kristna /.../ och troende av olika slag som kan leva väl med Darwinism. Det finns möjlighet att kombinera det.'

Nu kan man fråga sig hur det skulle vara möjligt. Hur kan man säga sig vara kristen, tro på den personliga gud som framställs i Bibeln eller i andra religiösa urkunder - dvs en allsmäktig entitet som både har skapat världen som den är, med de naturlagar som där finns, och som samtidigt kan inverka i detta lagbundna skeende och därigenom sätta dessa naturlagar ur spel - genom mirakler eller genom att bönhöra enskilda individers böner och samtidigt vara Darwinist, dvs se hur de levande varleser som finns på jorden har tillkommit genom det naturliga urvalet?

Som Laplace svarade när han av Napoleon blev tillfrågad om hur han kunde skriva ett av sina stora verk utan att nämna Gud: 'Jag har inte behov av någon sådan hypotes.' Gud har ingen plats i den Darwinistiska teorin utan är tvärtom någon som går emot det centrala budskapet i den: att komplexa skapelser som vi människor är resultatet inte av tur eller chans eller av intelligent desig, utan av en serie av små osannolika förändringar som har ackumulerats över en stor tidsrymd, förändringar som har kvarhållits därför att de har visat sig vara fördelaktiga i kampen om överlevnad. Blind variation och selektivt fasthållande (Blind variation and selective retention) som utvecklingsteoretikern Donald Campbell uttrycker det.

Darwinism och religion går inte att förena. Det går inte att förena ett kritiskt, rationellt synsätt som ifrågasätter dogmer och föreställningar som inte går att kritisera med ett synsätt som i grunden är sprunget ur en fideistisk synpunkt. Vetenskapen ifrågasätter allt, även sina egna utsagor; religionen har tron, den blinda förvissningen som ledstjärna. Man kanske kan betvivla allt annat, men inte Guds existens...

Det var tragiskt och lite rörande att se hur Gomorron Sveriges Marianne Rundström avslutade samtalet som på slutet hade rört ifrågasättanden av den Darwinistiska läran genom att utbrista: 'Men detta år ska han alltså inte ifrågasättas, Darwin, utan hyllas. Det är dubbelt jubileum...'

Ulfstrand vred på sig och suckade. Rundströms uppmaning till hyllande var knappast av det slaget som vare sig Darwin eller hans efterföljare skulle ha uppskattat. En sådan inställning hör hemma inom religionen, inte i vetenskapen. Lärdomen från bl a Darwin är just att sådana kompromisslösa hyllningar inte hör hemma i ett modernt rationellt samhälle. Ingen är ofelbar, inte ens jubilaren Darwin. Rundström (och Sörlin) borde veta bättre.