PS om vårt nya frälse

Mikael Odenberg (m) är naturligtvis inte ensam i sitt utnyttjande av de frikostiga förmånerna för våra politiker. Hela den föregående socialdemokratiska regeringen har ju roffat åt sig ett år av betald ledighet med bibehållen statsrådslön. Vi minns framförallt Lena Sommestad som vill ha tid att "landa och reflektera" under ett år med 97 000 kronor i månaden i arbetsfri ersättning...

Gudrun Schyman är ytterligare en som har utnyttjat den bristande kontrollen av riksdagsledamoternas resor, åkte land och runt och propagerade för ett parti till vilket hon inte var vald. Listan kan göras lång. Det gemensamma synes vara att ledartskiktet i politik och ekonomi i Sverige helt har fjärmat sig från vanligt folk och tillåter sig belasta andras ekonomi på ett sätt som i förlängningen leder till både politikerförakt och sociala motsättningar. Det svenska folket verkar dock vara så servilt och undfallande att man accepterar i stort sett vad som helst från de folkvalda och det ekonomiska toppskiktet.

Regeringen, del 3

Hur många svin kan man samla på samma ställe?
Den nya regeringens försvarsminister, Mikael Odenberg, har under sedan början av förra året rest till och från jobbet med taxi på skattebetalarnas bekostnad och han anger till ekot att han iakttagit de regler som gäller för denna typ av resor. Han menar att han genom att åka taxi från bostaden vid Karlaplan till riskdagen i Gamla stan skulle ha gjort en betydande tidsvinst och/eller att det har rört sig om taxiresor då den kommunala kollektivtrafiken inte opererat. Nu visar det sig dock att ett flertal resor har skett på eftermiddagar till den egna bostaden, vid tidpunkter då tunnelbanan varit i drift och där tunnelbanan från Gamla stan till Karlaplan tar 6 minuter. Någon betydande tidsvinst föreligger knappast, så Odenbergs motiv för att välja taxi måste varit något annat.

Kanske är det så att den nya regeringen består av människor som inte anser det vara fint nog att röra sig bland pöbeln som utnyttjar de kommunala färdesätten. Kanske anser man att det är ett tecken på bristande distinktion att begagna sig av en så klassöverskridande nyttighet som SL tillhandahåller. Att färdas bland svettiga, vanliga människor är något som en så fin och sofistikerad människa som Odenberg helt enkelt inte kan tillåta sig. Antingen åker man i egen bil, eller så förflyttar man sig med hjälp av mer ståndsmässigt respektabla färdesätt som taxi. Det är ju så som den nya regeringen och majoriteten i Stockholms stadshus och i länet verkar resonera överlag när man på alla plan främjar privata lösningar på i grunden kollektiva problem. Problemen med trafiksituationen i Stockholm löses bäst genom att man bygger ut alla motorleder, samtidigt som man höjer priset på SL. Man tvingas kanske att acceptera nödvändigheten med något slags biltullar, men de pengar som man kan få därifrån satsas absolut inte på att förbättra kollektivtrafiken utan på att bygga ut ytterligare motorleder.

Odenbergs agerande kommer kanske att fördömas, eller kommenteras på något sätt av Reinfelt, men agerandet kvarstår ändå som ett magnifikt exempel på hur långt bortom vanliga människors vardag dessa nya arbetarpartister befinner sig. Vanliga människor kan inte färdas med taxi 300 gånger under ett år utan att det skulle gräva oerhörda hål i den knappa hushållskassan. Moderater och andra medlemmar i den nya kastmässiga nomenklaturan kan göra det, ibland genom att låta något företag betala det, ibland genom att låta skattebetalarna göra det. Det viktiga är här att det oftast rör sig om att någon annan gör det. Trots en drygt tilltagen lön anser man sig aldrig själv ha råd till det, men låter istället någon annan göra det.

Svinen grupperar sig kring Stureplan, på herrgårdar och kring riksdagen och Rosenbad. Folket låter sig villigt luras och förföras av dessa snyltares fartblinda leverne och skimrande aura...

Regeringen, del 2

I dagens luncheko kan vi höra biståndsminister Gunilla Carlsson (m) uttala sig den nya regeringens planer på att förändra biståndspolitiken och dra ner antalat länder som ges bistånd:

– Jag har själv sagt vad gäller samarbetsländer, att de ska vara så många så att biståndsminister kan rabbla dem om hon väcks mitt i natten. I dag kan jag inte det, och det beror på att de är alldeles för många, säger Gunilla Carlsson.

Hur många ungefär ska det vara?

– Det beror på vilken kapacitet jag har att rabbla namn i sömnen. Låt oss återkomma till vad som är rimligt. Det är inte helt lätt att dra sig ur, vi har långsiktiga åtagande och vi har igångsatta processer, det här är något som kommer att ta tid.

En fascinerande inställning till vad som bör göras på ett politiskt område. Prioritet sätts efter ministerns nattliga kapacitet...

Vi kanske ändå har den regering vi förtjänar.

Fartblindhet

En längre tids letargi eller kanske snarare en tid fylld av andra saker som har gjort att man inte har tid att skriva... och nu när man till slut har tid igen är världen så förvirrad att man inte lyckas få någon ordning på ens tankar.

Vi har fått en ny regering, som har visat sig vara just så förfärlig som man kunde föreställa sig. Jag menar visserligen inte att den förra regereringen var i alla avseenden den bästa man kunde tänka sig, men den här har alla inslag av överklasshybris och förakt, eller kanske snarare oförstående, för vanliga människor, parat med ett totalt ointresse för frågor som rör miljö och hållbar utveckling som man kunde vänta sig av en moderatledd regering. Det som uppenbaras i den nya regeringen är just en miljöfientlig syn på trafik, industri; ett ointresse eller föraktifull inställning till utforskandet av arbetsmiljöfrågor (genom nedläggningen av arbetslivsintitutet) - som en kommentar från Colorado State University formulerar det:

Closing NIWL communicates that healthy work environments are no longer of concern in the nation that has been the indisputable international leader in this area for the past three decades.

Regeringens budskap är att överklassen ska få åka så mycket bil som möjligt, anställa lågavlönad arbetskraft som tar hand om deras små telningar och jagar bort deras skräp och frågor om arbetsmiljön ska jagas bort från den politiska agendan. Intressant är här Maria Abrahamssons (ledarskribent på moderata Svenska Dagbladet) lilla kommentar i nyhetspanelen i dagens nyhetsmorgon:

De senaste 15 åren i Sverige så har temperaturen stigit med en grad och jag måste säga att jag är rätt imponerad över svenska folket om det är så att man går och är djupt oroliga får nånting som kommer att hända om hundratals år framöver och det bottnar i en grads temperaturökning. Själv måste jag säga att jag är sån simpel människa. Jag är mer orolig vad som händer nästa månad, om två år...

Après nous le déluge...
Maria har naturligtvis rätt. Vi ska inte vara intresserade av saker som kommer att hända om hundra år. Problemet är att vi inte kan luta oss tillbaka och tänka i de termerna eftersom den enda grads temperaturölning som vi har fått de senaste 15 åren är i klimatologiska termer ganska drastiskt och om det fortsätter på samma sätt den närmaste tiden kommer även Maria och andra moderater att tvingas uppleva dramatiska förändringar. Framtiden är mindre avlägsen än vad blinda utvecklingsoptimister och bilkramare vill att den ska vara.

Dags att tänka om och det gäller inte bara moderater och de andra borgerliga partierna, utan även socialdemokraterna. Dags att ta miljöproblemen på allvar. Fartblindheten för den borgerliga regeringen är dock påtaglig och ett samhälle där girigheten går före allt (och där man nu återigen vill införa bonusar för statliga direktörer...) har man inte tid att tänka på sådana triviala och löjliga saker som klimatförändringar.

Jag skruvar lampan ner och bjuder frid...