Avslappnat

Avslappnat och trevligt halvlångt pass idag: 26 km på 1:42... Snart bara ett halvår till Sthlm marathon.

Döden etc

En ny bok av Paul Auster har kommit ut: The Brooklyn Follies. Den börjar lika lovande som man är van vid när det gäller denne mycket mörke, men ändå optimistiske författare: 'I was looking for a quiet place to die. /.../ A silent end to my sad and ridiculous life.'
Optimism i detta? Sarkasm? Pekoral? Lite av allt detta kanske. När man läser Auster får man ta del av allt detta: Det lilla i det stora och det stora i det lilla och framförallt den obarmhärtiga slumpmässighet som präglar enskilda människors trajectories och kanske även den likgiltighet inför dessa enskilda människors öden som världen uppvisar.

In the end, each life is no more than the sum of contingent facts, a chronicle of chance intersections, of flukes, of random events that divulge nothing but their own lack of purpose. (från The New York Trilogy)

Men ändå så är det just i denna obarmhärtiga likgiltighet, eller kanske snarare mot denna, som vi kan och måste skapa vår mening: för oss själva och för varandra. Vårt ord ska vara nej, som Pär Lagerkvist skulle säga. Men till vad? Till livet eller till att låta oss bli krossade av livet? Jag går den väg där du inte kan gå...

All vår tragik ligger i dettta enda: livet är oss inte nog. Därav kommer allt vårt trångmål, all vår nöd. Vi är varelser som sträcker våra händer mot himlen. Som kan lyfta dem mot det ouppnåliga, mot det som inte finns.
Ja all vår hunger, all vår nöd. All vår ängslan, allt vårt kval.
Och all vår härlighet. (Lagerkvist)

Kan vi försonas med detta som inte är oss nog? Det som inte förmår behålla den vibration som ett nytänt liv genljuder? All filosofi, all vår strävan är kanske just detta: Att finna en väg bort från det ouppnåeliga livet - att utforska möjligheternas fält, som Pindaros skriver: Varje mineralskärva i bergets natt är självt en värld, men strävan efter att uppnå topparna måste företas gemensamt. Alla människor är ensamma, men ingen människa är en ö.

Brittsommar

Tiden går och mycket hinner hända innan man till slut har tid att formulera någonting här.
Världen har fått se ytterligare terrordåd på Bali, i Irak, i Afghanistan. Finns det någon lösning på det här? Finns det något som kan bryta denna utveckling? Respekt för mänskliga rättigheter över hela världen? En respekt som också innefattar medborgare från andra länder än dem i OECD-området. Ett slut på den uppbackning av tvivelaktiga regimer som västvärlden har gjort sig skyldig till under så lång tid? En stängning av fängelset i Guantanamo. En större försiktighet i kampen mot terrorismen och en insikt i att våld och förtryck leder till reaktioner från dem som utsätts för det. Reaktionerna kan då bli just det som man vill kämpa emot för att det är det som ses som enda möjliga vapen i kammpen mot en övermäktig fiende. Terrorismen är de svagas vapen, men terror är något som utövas i ännu högre grad av de rika, starka västländerna i sin maktutövning över världen.

I sådana tider känns det lite futtigt att reflektera över vardagens små triviala saker som att träningen går ganska bra, att man hittar svampar i skogen och att ens skrivande går bra. Att vi trots allt fick lite värme efter en kall sommar och att solen som speglas och färgsätts i det höstliga landskapet är så vacker att även en gammal ateist som jag kan glädjas på ett sätt som nästan får en att tro att det kanske finns en gud ändå... Men det är kanske just det som vi måste göra, eller där vi måste börja: I det lilla: Finna glädjen och värmen i de ting som är närmast oss för att kunna bli hänsynsfulla, ansvarsfulla och omtänksamma medmänniskor och kanske därigenom kan få ork och insikt nog att kunna bry oss om sådant som händer utanför ens egen lilla krets; kanske inse att det som man tror är en väldigt liten krets i själva verket innefattar hela världen? Att vi lever i en värld, där allas våra handlingar och beslut betyder något inte bara för oss själva och vår närmast omgivning utan för hela världen?
Så gå ut i solen och tänk på att denna sol skiner på oss alla. Gå ut i naturen och tänk på att om denna natur ska fortsätta att vara en tillgång för oss, i termer av råvaror, men också som plats för rekreation, måste något ske med vår syn på vår omgivning. Det instrumentella tänkandet, där allt och alla blott ses som medel för våra egna mål, måste radikalt förändras så att våra medmänniskors och naturens väl också ingår som mål för våra övertänkta och eftertänksamma handlingar.