Parasiter och andra

Det var länge sen jag skrev någonting här och kanske är inte det här heller meningsfullt att skriva, men jag såg i DN att den åländske politikern hade blivit anmäld för förtal när han beskrev nedkomsten av Estelle, vår nya tronarvinge, som en "parasits födelse". Det är ju en alldeles korrekt beskrivning av denna nya medlem av den utökade kungafamiljen, där man knappast behöver spinna och så för att stekta sparvar ska flyga in i ens mun. Den lilla telningen har nu fått titeln Hertiginna av Östergötland, och hon har redan av gratulerats av diverse tidningar till denna titel. Aftonbladet skriver t ex 'Här är Östergötland! Den senaste tronarvingen är knappt mer än född. Men när hon växer upp har prinsessan ett helt hertiginnedöme att njuta av...'

Monarkin är en gammal rest från ett feodalt system där vi inte hade någon absolut äganderätt till ens våra egna tankar, utan allt som fanns innanför rikets gränser hade givits till kungen av Gud. Att fortfarande ha kvar detta arkaiska system, även om det är kraftigt kringskuret, i ett modernt samhälle som dagens Sverige är patetiskt och pinsamt och rimmar illa med våra demokratiska och liberalt meritokratiska ideal.

Lilla Estelle vet ju knappast något om dessa frågor redan nu, men hon kommer att växa upp i en familj som parasiterar på det svenska folket och hon kommer att tillträda en position i samhället enbart till följd av denna otidsenliga ordning.

Enligt DN har Holmberg senare mildrat sitt uttalande genom att säga att 'barnet i sig är oskyldigt, men att hon "som kron-whatever fortfarande är en symbol för en familj som parasiterar på samhället". och han har slutligen tydligen lämnat en skriftlig ursäkt.

Till vem, kan man undra. Det är synd att han inte står kvar vid den tidigare skarpa formuleringen och man hoppas att fler faktiskt får upp ögonen för det horribla att ha ett system med ärvda ämbeten.

Bildt och folkmordet på armenier

Den svenska utrikesministern Carl Bildt beklagar att riskdagen igår beslöt att kalla mordet på armenier och andra folkslag i det sönderfallande ottomanska riket för folkmord och menar att det försvårar försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg är jag tveksam till att man ska rösta om olika historiska skeenden utan man bör överlämna historisk forskning till historiker. Vad man däremot bör göra är att på grundval av sådan forskning föra en konsekvent politik som tar avstånd från alla typer av både förtryck, dödande och även andra politikers och länders försök att mörklägga vad som har hänt i historien.

Turkiet är ett mäktigt land som den Europeiska unionen gärna vill ha in som medlem, men då under förutsättning att landet lever upp till vissa kriterier, kriterier som inte bara är ekonomiska utan även politiska. Ett av dem är att erkänna kundernas rätt till sitt språk och sin kultur och ett visst mått av självbestämmande. Ett annat krav borde vara att erkänna de förbrytelser som man har gjorts sig skyldiga till i historien. Folkfördrivningarna och det systematiska dödandet av framförallt armenier är ett av de närmast ofattbara brott man har gjort sig skyldiga till. Detta brott förtigs systematiskt i turkiska medier och i deras historieskrivning och om någon inom landets gränser offentligt talar om händelsen, som t ex nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk, leder det till åtal och i vissa fall fängelse.

Därför är det viktigt att andra länder talar klarspråk när Turkiet vägrar att göra det. Carl Bildt menar att beslutet i riksdagen är beklagligt och han tänker tona ner det i sina kontakter med Turkiet (i den mån några kontakter nu kommer att äga rum). Det är beklagligt. Jag hade önskat att något beslut i riksdagen inte hade tagits, men att den svenska regeringen i sina kontakter med Turkiet hade påpekat hur viktigt ett erkännande av tidigare brott görs av Turkiet, liksom att man erkänner kurderna som ett eget folk och slutar tvinga dem att tala turkiska och att uttala att man är en stolt turk.

Vi skulle med kraft fördöma en tysk regering som inte ville erkänna förintelsen på judar under andra världskriget, liksom vi skulle med kraft fördöma förnekelser av folkmordet i Rwanda. Det är dags att även detta brott mot mänskligheten tas upp och erkänns.

DN1, DN2, DN3, SvD

Turkiet och folkmordet på armenier 1915

Den svenska riksdagen röstade oväntat igenom att beteckna mordet över en och en halv miljon armenier inom det sönderfallande ottomanska riket 1915 som folkmord. Detta armeniska folkmord har varit känt under en mycket lång tid, men har först på senare år blivit föremål för en allt större och mer intensiv diskussion, inte minst med anledning av Turkiets ansökan om medlemskap i den europeiska unionen. Bara för några dagar sedan röstade även en panel i den amerikanska kongressen genom en liknande resolution. Efter båda dessa politiska beslut kallade Turkiet hem sina respektive ambassadörer i protest mot det man anser vara förfalskade uppgifter som inte har något historiskt underlag.

Historikerna är relativt ense om vad som hände under de enorma folkförflyttningar som ägde rum när det ottomanska riket föll ihop och den Turkiska staten grundades. Frågan är dock huruvida enskilda länders representanter ska uttala sig i frågan och vad syftet med ett sådant erkännande skulle vara. Jag anser att politikers uppgift inte i första hand ska vara att bedriva historisk forskning och kan hålla med Henrik Berggren i DN som är skeptisk till 'parlamentariska omröstningar om vad som är sant och falskt i historien'. Det blir onekligen ett slags 'absurd spegelbild av det turkiska förnekandet', men när vi för samtal om dagens politik måste vi även vara medvetna om vår historia och i kontakter med den turkiska staten måste vi vara tydliga med att kräva att denna mörka del av landets historia faktiskt kommer upp till ytan och diskuteras. Turkiet har en historia av systematisk förnekelse av detta oerhörda folkrättsliga brott. Om landet vill bli medlem i den europeiska unionen måste landets politiker och intellektuella på allvar ta upp denna fråga.

Jag vet inte riktigt om det är rätt väg för Sverige eller för USA eller något annat land att via parlamentariska omröstningar slå fast att ett folkmord har begåtts. Däremot måste våra politiker vara tydliga i sina kontakter med deras turkiska kollegor att detta brott måste erkännas - av turkarna själva. Detta är viktigt inte bara för upprättelsen av de armenier och andra folkslag som blev offer för den gryende turkiska nationalismen, utan även för turkarna själva. Genom att bli medvetna om sin historia kan de också äntligen ta steget in i framtiden, en framtid fri från nationalistisk chauvinism och förtryck.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, NY Times, Guardian1, Guardian2,

Religionen kränker människorna

'Varför kränka vanliga muslimer?' frågar Nalin Pekgul i dagens SvD. Hon skriver om hur avskyvärd hon finner Lars Vilks’ framställning av Muhammed som rondellhund. Hon beskriver hur hon känner sig personligen sårad:

För muslimer är hunden oren. Att framställa profeten Mohammed som en hund är därför mycket sårande. Karikatyrer som driver med makten eller förlöjligar våldsverkare kan man begripa, men detta? Varför kränka vanliga muslimer?

Att kritisera en religion innebär alltid att man riskerar att ‘såra’ dem som omfattar denna religion. Vägen från ett tillstånd av påtvingat självbedrägeri är smärtsam. Upplysningen har alltid stött på motstånd inte bara från dem som befinner sig i ledande positioner inom kyrkor och andra religiösa inrättningar som på olika sätt försöker hålla människorna förtryckta med hänvisning till en religiös ordning, utan även från dem som är förtryckta i och genom denna religion. Religionen i sig är, som Marx påpekade, ett opium för folket, både i den meningen att den förslavar människorna och gör dem till fogliga redskap för dem som innehar makten i samhället, samt i meningen att det är ett slags illusoriskt lyckorus för dem:

Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.

Att Nalin Pekgul och andra som säger sig vara progressiva och för ett sekulärt samhälle ändå är så indoktrinerade i sin syn på vad som är heligt och vad som är orent att hon störs av hur en ganska medioker svensk konstnär framställer det som sägs vara guds profet på jorden visar hur oklar hennes bild är av människans rätt till självbestämmande. Hon förstår inte att islam, liksom de andra två stora monoteistiska världsreligionerna judendom och kristendom, i sig är förtryckande och kvarlevor från en tid då människan förslavades i ett system där den allsmäktiga guden har oinskränkt makt över de patetiska små människorna som han har skapat för att glorifiera sin existens. Naturligtvis är det inte så, människorna har naturligtvis själva skapat denna gudom för att de inte har förmått förklara den komplexa världen och det till synes absurda mänskliga predikamentet. Religionen har gett en tröst för människan i hennes ofattbara sårbarhet i en värld som hon inte kan kontrollera och som hon inte till fullo förstår.

Alla religioner, i synnerhet de missionerande, som kristendom och islam, säger sig vara ’kärleksreligioner’, men det är en tvetydig kärlek som man predikar. Man predikar även gudsfruktan som det sammanhållande kittet, det som ska hålla människorna ifrån det okontrollerade och skändliga köttet, som leder henne in i fördärv och förtappelse. I ett upplyst samhälle är det inte fruktan för guds straff som håller samman människorna, utan vetskapen om att vi alla är beroende av varandra och att vi därför måste skapa en ordning inom vilken vi alla kan samvara. Steget är bort från det som Kant beskriver som ’människans självförvållade omyndighet’.

Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sitt eget förstånd utan ledning av andra. Självförvållad är denna oförmåga då dess orsak inte ligger i brist på förstånd utan brist på beslutsamhet och mod att använda det utan andras ledning. Sapere aude! (Våga veta!) "Hav mod att använda Ditt eget förstånd" är alltså upplysningens valspråk.

Det som verkligen är kränkande i detta sammanhang är de religioner som fortfarande tvingar på människorna sina vidskepliga dogmer och som får människor att döda och dö för sin religion. Pekgul och andra borde rikta in sin kritik mot dessa auktoritära tankesystem istället för att lämna ett halvhjärtat stöd för någon som är utsatt för dödshot och samtidigt släta över detta dödshot genom att tala om att hon känner sig kränkt i sin vidskepliga tro att hunden är oren. Guds händer är inte bara orena utan helt igenom blodindränkta. Det är inte religionskritiken som är den största kränkningen av människorna, utan religionen i sig. Som Voltaire uttryckte det på 1700-talet: 'Ecrasez l'infâme!' Krossa den skändliga!

Se även Lena Anderssons utmärkta artikel. Se även SvD om EU:s ambivalenta inställning.

Vilk och kulturvänsterns postkoloniala blindhet

Igår greps sju personer för att ha planerat att döda Lars Vilks för hans ’brott’ att ha framställt profeten Muhammed som rodellhund. Ledare för al-Quaida utfäste för tre och ett halvt år sedan ett en belöning för den som avrättade den svenska konstnären för hans illdåd. Liksom vad som hände efter publiceringen av Muhammedteckningarna i den danska tidningen Jyllands-Posten är det kränkta religiösa känslor som leder till att man på detta sätt kränker det som vi ser som en av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, rätten att uttrycka sin åskådning i tal och skrift utan risk att bli straffad eller på annat sätt förföljd för denna handling, så länge åsikten inte strider mot andra rättigheter. Detta förebehåll är viktigt, framförallt för att det ger skydd mot företeelser som vi inte finner förenliga med ett humant samhälle, som t ex hets mot folkgrupp. Ibland kommer konflikten mellan dessa två principer, yttrandefriheten och skyddet av utsatta grupper i öppen dager, som t ex när partier och grupper som har öppet främlingsfientliga idéer ändå tillåts verka inom ramen för det demokratiska systemet. Man skulle kunna säga att detta är ett pris som vi tvingas betala för det öppna samhället. Även djupt odemokratiska grupper, som har det demokratiska samhällets nedmontering på sin agenda tillåts verka inom detta system. Hotet mot det demokratiska öppna samhället kommer nu från flera olika håll och har helt olika sätt att argumentera, men motståndarna finner varandra i angreppen på det moderna öppna samhället.

Det är detta sammanhang vi måste se hoten mot bl a Lars Vilks. Det är ett angrepp inte bara mot honom personligen, utan mot hela det värdesystem som vi i västvärlden bekänner oss till och på vilket vårt samhälle vilar. Stödet för honom måste vara starkt och ges öppet av både politiker, rättsväsendet och av andra representanter för kulturen. Det är därför glädjande att se hur uppslutningen för honom är så stor från ledande medier. En intressant iakttagelse är dock att man är så rädd för att uppröra dem som attackerar det sekulära öppna samhället att man nästan genomgående undviker att tala om hur detta hot har en religiös bakgrund. Man talar allmänt om hotet mot det öppna samhället, men sällan om hotet mot det sekulära samhället, som faktiskt är en betydande del av hur det moderna samhället har byggts upp kring principen om den enskilda människans okränkbarhet och i avståndstagandet mot religiösa föreställningen om en gudomlig ordning.

Särskilt iögonfallande är därför Maria Schottenius’ lilla korta uppmaning att vi måste stödja Vilks i dagens Dagens Nyheters kulturdel. Hon skriver att

’Det han utsätts för är ren kriminalitet, det har ingenting med religion eller kultur att göra.’ I nästa mening uppmanar hon till tydlighet i diskussionen av Lars Vilks och hans provokationer:

Lars Vilks har rätt att rita vilka teckningar han vill. Yttrandefrihet och tryckfrihet är avgörande i en demokrati. Lars Vilks måste stödjas. Försöken att skrämma honom eller andra människor genom att prata om respekt inför religion och samtidigt hota med mord är inte värda mer respekt än vad vi visar vilken kriminell knivmördare som helst.

Det här är inte frågan om att vi inte ska visa respekt för dem som försöker skrämma människor till tystnad, utan en fråga om att korrekt kunna se varifrån hoten mot våra grundläggande principer kommer ifrån. Detta hot har i allra högsta grad med religion att göra. Människor agerar i tron att deras gud ger dem rätt att handla på sätt som strider mot världsliga lagar. Religionen ger dessa människor en övertygelse och en styrka som gör att de faktiskt är mycket farligare än ’vilken kriminell knivmördare som helst’.

I dessa sk postkoloniala tider, där alla hänvisningar till några som helst kulturella motsättningar baserade på religion, annat än de historier som pekar på den kristna världens övergrepp mot resten av världen, är tabu, har vi avhänt oss av de instrument som behövs för att se hur konflikter i den värld som har uppstått efter det kalla krigets slut utformas och får sin logik. Även om Huntingtons tes om civilisationernas kamp kan ses som en grov förenkling av ett komplext förlopp är det ändå en fingervisning om hur framtida konflikter kan komma att få uttryck. (Huntingtons bok är dock mycket mer nyanserad än vad många debattörer anser. Det verkar som att många fördömer denna bok utan att ha läst den.) Vi kommer då också se interna stridigheter inom dessa civilisationer och jag menar att en av de stora grundläggande konfliktområdena kommer att vara frågan om religionens ställning, där religion och sekularism kommer att stå mot varandra.

Schottenius talar om att det är ’groteskt’ att Vilks' teckning av Muhammed som rondellhund kan kosta honom livet. Det är groteskt, men inte något som vi inte kan förklara om vi antar ett perspektiv annat än det som den postkoloniala vänstern anammar. Vi har i Europa en lång och mödosam kamp mot religiöst förtryck bakom oss. Det har varit en framgångsrik kamp. Människorna i de sekulära europeiska samhällena har i mycket högre utsträckning än någonsin tidigare möjlighet att själva välja hur de vill leva sina liv, utan dekret och pålagor från religiösa instanser. Denna frihet ser de flesta idag som en självklarhet. Ett av hoten mot denna frihet och kanske det största hotet, kommer från å ena sidan religiösa fanatiker som ger sig själva rätten att ställa sig över rättstaten genom attacker som dem mot Vilk och andra ’provokatörer (som Rushdie t ex), å andra sidan den nyreligiositet som sprider sig i västvärlden. Det intressanta är att dessa två grupper ibland finner varandra i framförandet av olika typer av inskränkningar i yttrandefriheten med hänvisning till att religiösa känslor inte får kränkas.

I detta sammanhang är Schottenius’ förringande och närmast bagatelliserande av hotet mot det demokratiska samhället groteskt. Vad vi har att göra med är en återgång till närmast medeltida föreställningar om vad som är rätt och fel och vi måste vara klara och tydliga i vår kritik av denna på vidskepligheter baserade världs- och människosyn och i försvaret av det moderna, sekulariserade, öppna och demokratiska samhället.

Andra bloggar: Peter Englund, Röda Malmö
Se även DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, Guardian

Here come the comedians...

Även här i Sverige får vi ett litet religiöst krig om uttolkandet av den heliga skrift etc. Gammelpredikanten med nyliberal framgångsteologisk övertygelse Siewert Öholm attackerar den folkligt trevliga Jonas Gardell, medan en av hans anhängare tackar gud för att bögarna får agera Jesus-experter. Det är ganska kul, men också ganska tröttsamt. Mest allvarligt är kanske ändå att det hela tillåts breda ut sig i media och inte minst i public service-TV. Är det till sånt här trams som licenspengarna ska gå?

Weyler om Reepalu

I söndagens krönika i Godmorgon världen fick vi ta del av en del i en hätsk kampanj mot det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu. Förläggaren och författaren Svante Weyler beskriver Reepalu som en antisemit och liknar honom vid politiker i det öppet antisemitiska Ungern. Weyler säger bl a:

Reepalu förnekar nu alltså att han är antisemit, han har inte alls nåt emot judar, men, och här kommer problemet, när han tillfrågas om attackerna mot enskilda judar i Malmö så söker han en rationell förklaring till dom. Han sätter dom i samband med Israels politik i Palestina. En jude kan alltså i Reepalus ögon vara ansvarig för vad den israeliska regeringen har för politik bara genom att vara jude.

Reepalu har fördömt de attacker som har genomförts mot judar i Malmö, men han har gjort det som Weyler, Per Gudmundson, Fredrik Federley, Dilsa Dermirbag-Sten och många andra inte menar att man får göra: rationellt försöka förklara hur det kommer sig att antisemitismen breder ut sig och på vilket sätt den förhåller sig bl a till staten Israels politik och till sionismen.

Weyler leker i sin krönika med olika formuleringar som gör att även budbäraren ges skulden för budskapet. Att tala om att söka en rationell förklaring till någonting är ett uttryckssätt som inte enkelt skiljer på rationaliteten hos den som utför studien eller hos dem som studeras. För att förstå någons handlingar måste man försöka förstå de motiv som driver någon att handla på ett visst sätt. Om man anklagar den som studerar någonting som man själv finner motbjudande för att rättfärdiga det man studerar eller söker svar på kommer man att begränsa utrymmet för alla studier av annat än det som man finner vara acceptabelt. På så sätt blir analyser av de sociala och kulturella förutsättningarna för nazismen t ex helt oacceptabla och någon som studerar eller försöker förstå hur den ideologin har uppstått blir beskylld för att vara proto- eller t o m pronazist.

Reepalu försvarar inte på något sätt attacker mot judar. Han försöker förstå hur det kommer sig att vissa människor kan komma att uppfatta t ex en demonstration för Israel som provocerande vid en tidpunkt där denna stat bombade en liten trängd enklav (Gazaremsan), med upp emot 1400 döda som följd. Här kan man naturligtvis tala om att han 'uttrycker en förståelse' eller något sådant för att på något sätt smutskasta Reepalu och påskina att han därmed rent normativt skulle ställa sig på samma sida som dem som attackerade demonstrationståget.

Hos Weyler blir således uttrycket 'sätta i samband' liktydigt med att göras ansvarig. Det är inte det Reepalu försöker göra. Han pekar på ett samband mellan Israels agerande och det uppblossande hatet mot Israel och mot enskilda judar. Han prisar det inte, han säger inte att det är rationellt, han säger inte heller att det är önskvärt eller gott på något sätt. Han uttrycker bara en förståelse (i Webers mening att man söker subjektiva motiv för ett visst handlande) för att en del kan reagera på det sättet. Genom att göra en analys som vilken samhällsvetare som helst skulle kunna göra blir han sedan beskylld för att vara antisemit.

Det som Weyler gör i sin krönika är billigt, enkelspårigt och i längden ytterst skadligt för den allmänpolitiska diskussionen. Om debatter förs på den låga nivån avhänder vi oss instrumenten för en (rationell) förståelse för vår värld. Om vi inte kan söka svar på uppkomsten av och grogrunden för vissa politiska och sociala företeelser som vi inte tycker om kan vi heller inte göra någonting åt dem.

Se även SvD.

Slöjan och friheten

Idag kan vi återigen läsa en artikel i Dagens nyheter som behandlar frågan om slöjans vara eller inte vara. Alia Khalifa får återigen beskriva sin upplevelse av att vara ofri i Sverige eftersom hon inte kan bära sin niqab utan att bli föremål för ifrågasättanden. I hela artikeln framställs detta som en fråga om frihet att bära slöja och det svenska samhället som intolerant och förtryckande. Endast en gång ställs frågan om att denna sed skulle kunna vara något som återspeglar en verklighet där kvinnor faktiskt begränsar sitt liv. Frågan är dock ställd som att det är frågan om att kvinnorna själva som skulle begränsa sig själva, inte som att någon tradition eller värdesystem pålägger dem ett handlingssystem som är begränsande. Svaret på denna fråga blir också upprört: 'Snälla, sluta idiotförklara oss! Vi är inte några intelligensbefriade kvinnor som bär slöja för att våra män tvingat oss.' Så kanske det är, men samtidigt beskrivs inledningsvis hur relationen mellan Gud och människan som 'personligt', och som en konklusion på denna inställning säger Alia att för henne 'känns det rätt att täcka ansiktet'. Männen kanske inte kräver det, men den gud som hon har ett personligt förhållande till vill att hon ska täcka en del av sin kropp för hon må komma till paradiset. Vi får alltså en insikt i hur den enskilda trosutövaren åläggs/ålägger sig själv att göra någonting för att den allsmäktige guden finner att så är önskvärt.

Mycket mer öppet kan det kanske inte formuleras a hur det förment rationella valet faktiskt ingår i en struktur som syftar till att undertrycka det individuella valet. Det problematiska är både de religiösa föreställningar om vad man bör ha på sig och vad man inte bör eller får ha på sig och tron att vi har en egen fri vilja. Det kan ju låta lite motsägelsefullt, men en central insikt för de flesta seriösa sociologer. Vi är alla historiska situerade och har inte valt vilket samhälle eller vilken kultur vi föds in i. Att tro att vi har en fri vilja är bara självbedrägeri. Däremot kan vi genom att studera de mekanismer och strukturer som styr oss anta ett slags reflexivt perspektiv till dem och kanske i viss mån göra oss själva till subjekt i en mer reell mening, dvs medvetna om de strukturer som både begränsar och ger oss resurser att handla. Här gäller det ju inte bara materiella resurser utan även ideologiska, normativa och kulturella resurser.

Vi har tyvärr på vissa områden och i vissa cirklar kommit långt ifrån det upplysningsideal som tidigare omfattades av både liberaler och socialister, där vi historiskt gör oss av med diverse föreställningar om att det skulle finnas någon makt utanför oss själva och vår sociala omgivning som skulle diktera hur vi ska bete oss. När Gud är död, eller föreställningen om Gud inte längre plågar oss (eller ge oss falsk trygghet), måste vi själva skapa vår moral tillsammans med andra människor och i relation till naturen.

Bärandet av slöja återspeglar en religion och en kulturell föreställning om att kvinnan är något som både ska beskyddas och som mannen ska skyddas ifrån och därför ska tämjas eftersom hon är ett hot mot den kultiverade mannen som står närmare Gud. Istället för att omhulda denna djupt kvinnofientliga och människofientliga inställning bör vi ta avstånd från uppfattningar om att det skulle vara fråga om ett fritt val av de kvinnor som stänger in sig. De kan naturligtvis känna sig fria i sina handlingar, men det gjorde även de kvinnor i västvärlden som tidigare slaviskt underkastade sig sina mäns diktat.
För att parafrasera Marx och Engels: Kvinnorna i dessa kulturella områden har ingenting annat än sina bojor att förlora, men de har en värld att vinna!

Vi bör inte införa något förbud mot slöjor, men de pseudoradikala elementen inom vänstern som gullar med religioner och auktoritära värderingssystem måste ifrågasättas och avslöjas som det reellt reaktionära kraft de företräder. Denna falska radikalitet blir ännu mer stötande när det framställs i namn av tolerans, men vi har att göra med en tolerans för intoleransen, ett försvar för förtrycket, vilket är långt ifrån den progressivitet som man anser sig, samt ger sken av att, företräda.

Mea culpa

Jag sitter och förbereder, eller snarare omformar gamla, föreläsningar och kommer till den obehagliga insikten att det jag tidigare har sagt vid tidigare föreläsningar inte har varit korrekta. Så kan det naturligtvis vara; att man faktiskt lär sig något nytt, omtolkar den kunskap man tidigare har haft och på så sätt verkligen gör en omvärdering av de föreställningar man tidigare har haft på ett sätt som gör att tidigare idéer inte endast känns gamla och onyanserade men falska. I det här fallet rör det sig om något som jag har hämtat från en bok som behandlar det ämne som jag ska föreläsa om och som jag ganska okritiskt och osmält hade inkorporerat i min föreläsning. Nu blir det så uppenbart hur ett sådant tillvägagångssätt är så farligt och fördummande; så oförlåtligt men ändå så förståeligt. I vår oändliga okunskap och brist på tid och förmåga att ha överblick över allt som tilldrar sig och alla teorier och angreppssätt som vi ska uttala oss om blir det lätt så att vi ibland tvingas lita på andras omdömen, andras iakttagelser, andras tolkningar. Då vi inte kan ha en överblick över allting och då vår direkta 'bekantskap' (acquaintance för att tala med Russell) måste vi lita information från andra. Det mesta av vår kunskap bygger just på sådan överförd information, överförd från andra människor uttalanden, kodifierade i språket och i praktiker etc. Vi har här att göra med ett slags språklig och kognitiv arbetsfördelning (cf Eco och Putnam). Det kunskapande subjektet är inte en atomär individ utan en nod i ett utvecklat intersubjektivt nät som sträcker sig bakåt i tiden och över kulturella och nationella barriärer. Kunskapen är interaktiv och formeras i den dialog vi har med våra förfäder och våra samtida om en värld i vilken vi är bara tillfälliga krusningar.

Ur det perspektivet ter sig våra krampaktiga försök att nå fullständig kunskap om världen fruktlösa och hybrisaktiga, men det är ju just bara om vi ser oss som atomära, isolerade öar och inte som just noderna i det nätverk som skapar denna kunskap om världsalltet.

Ändå känns min tidigare villfarelse som oförlåtlig för att jag ändå inte når upp till det ideal av kritiskt tänkande som jag annars håller så högt och som jag menar är det krav vi trots vår litenhet kan ställa på våra individuella förhållningssätt till detta intersubjektiva processuella nätverk.

Hur svårt är det ändå att känna som Dagerman i Bränt barn:

Det finns bara en människa i hela världen som Du kan lita på, och den människan är Du själv. Det är en fruktansvärd tanke, men när man tänkt på den ett tag märker man, att det också är en lugnande tanke. Så länge man kan lita på sig själv är i själva verket ingenting förlorat. Förlorat blir först allting, när man märker att inte ens på en själv kan lita på. Därför gäller det att i varje ögonblick vara pålitlig mot sig själv, att inte låta en lura en själv. Därför är det så viktigt att vara medveten om vad man själv gör, och det enda sätt på vilket man kan uppnå en sådan kunskap är ju att analysera varje minsta bit av sina känslor och sina handlingar. (Bränt barn s 132)

för hur kan vi nå denna förmåga att analysera de egna handlingarna och i minsta detalj verkligen förstå hur man agerar och orsakerna till att man träffar de val man gör i sin livsvandring. Att analysera varje minsta lilla bit av sina känslor är både ensamt och självutlämnande på ett sätt som få människor klarar av att handskas med. De flesta lever inte sina liv med den hållningen utan med en uppsättning rationaliseringar som gör det uthärdligt att leva; som bäddar in våra liv i mindre brutalt nakna bilder av oss själva i vår bräcklighet. Våra handlingar tål ibland inte att granskas på det sätt som Dagerman menar är grunden för att leva ett autentiskt liv: att inte förlora sig själv. Vi strävar dock efter förklaringar av något slag och det är där som våra rationaliseringar, bortförklaringar och livslögner ibland kommer fram och ger oss tröst i den ständiga Sisyfoskampen mot vår egna efemära obetydlighet. Ibland gäckar vi oss själva och handlar på sätt som vi inte kan förklara, inte ens genom dessa livslögner och då inträder denna avgrundsdjupa känsla av att förlust och vilsenhet, som om vi inte bara är vilse utan även har tappat bort de medel med vilka vi skulle kunna finna vår väg igen. Dagermans beskriver detta som en känsla av att inte längre kunna lita på sina tankar:

Ibland gör vi en handling utan att veta varför. När den är gjord blir vi förvånade över att vi gjorde den. Eller också blir vi rädda. Men ur förvåningen likaväl som rädslan växer fram en förklaring till handlingen, måste göra det, ty det oförklarade fyller oss med en ångest som vi inte orkar bära länge. Men när förklaringen väl är tänkt eller uttalad har vi glömt att den kom efteråt, att handlingen kom först. Blir vi aldrig påminda om det, därför att handlingen stämmer med förklaringen, är allt gott och väl. Men ibland är allt inte gott och väl. Det är då vi plötsligt märker att förklaringen som gavs oss är lögnaktig, att den, när handlingens följder en gång står klara för oss i ljuset av allt det som sedan hände, då visar sig vara en förfalskning av vad vi innerst avsåg med handlingen. Det är då vi känner verklig ångest. Ty verklig ångest är att inte kunna lita på sina tankar när de är ensamma. Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann. (Bränt barn, s 98)

Långt ifrån min känsla av förljugenhet i mina tidigare föreläsningar är jag nu någonstans där själva jaget känsla för sig själv står på spel och där jag inte längre vet hur jag ska förhålla mig för att kunna känna att jag kan se på mig själv i spegeln utan att undra och kanske även förfäras över vem som döljer sig bakom skalet som nu har blivit så bekant.