I väntan på någonting nytt

Är precis på väg till ett seminarium i Stockholm om Carnal Sociology, köttslig sociologi. Kanske kan vara intressant. Brian Lande ska tala om hur stor del av vårt kunnande är 'lagrat' i kroppen och hur vi når kunskap genom att förhålla oss kroppsligt till världen. Vi får se. Polanyi talade ju om 'the bodily roots' av alla våra tankar. Kanske det var dena kroppslighet som poliserna i fredags ville ge utlopp för? Har de överhuvudtaget något utöver sin kroppslighet att komma med? Okvädingsord? När ska vi få se något nytt från dessa poliser som, i KSMB:s ord från 1979, 'jagar barn'?

Poliser, vett och våldsmonopol

Vad är det som gör att åtta stora starka poliser måste sätta på en berusad, men lugn kille handfängsel med händerna bakom ryggen, samtidigt som de högljutt ger uttryck för sitt förakt för föremålet för omhändertagandet? Varför kan dessa allmänhetens tjänstemän inte på ett hövligt sätt svara en förbipasserande om vad som har hänt utan att hota även denne med samma behandling? För vem är polisen till? Hur kommer det sig att dessa stora starka karlar verka få en sådan kick av att förnedra människor på detta sätt? Hur kommer det sig att de inte har förmågan att lugnt och resonabelt kommunicera med omgivningen?

London, röta och löpning

Tänkte jag skulle skriva något om London-attackerna, men det blev för långt och för invecklat, så det blev ingenting av det – inte här i alla fall, annat än att vi naturligtvis måste fördöma vad som har hänt. Terrorattackerna är verkligen förfärliga, men de är inte, som så många ledande politiker hävdar ’irrationella’ eller ’oförklarliga’. Att brännmärka något som vi finner obegripligt utifrån vårt sätt att se saker och ting som irrationellt eller oförklarligt, eller för ont är tyvärr ofta bara ett, visserligen förståeligt, sätt att maskera sin impotens. Jag menar här att sådana fördömanden alltför ofta tjänar till att moraliskt rättfärdiga oss själva, samtidigt som det försvårar möjligheterna till att finna förklaringar till hur någon kan drivas till att begå sådana illdåd mot oskyldiga människor...

Har annars börjat springa igen, efter det att jag fick en fraktur på tredje metatarsalbenet i högra foten vid Stockholm marathon. 2,3 km på 11 minuter. Ett ruskigt tempo! Det kändes bra. Tomt utan löpningen annars. Åter till rötan...

Att resa sig upp och gå

Att vara ärlig mot sig själv.
Kanske det första budordet borde lyda så? Att inte göra, eller underlåta att göra saker, för att man inte vågar stå upp för sina åsikter, eller för vad och hur man tycker om något är ofta det som verkligen gör att man i förlängningen gör både sig själv och människor i sin omgivning illa.

Svårt det där och jag kan inte vara så mycket mindre kryptisk än så idag, men man måste någon gång ställa sig rakryggad och säga att man faktiskt har blivit så pass gammal och trött på spel, hycklerier och tassande att man nu väljer en ny, ärlig och rak väg.

Kom att tänka på Lasse Hallströms film Chocolat, som är ganska bra. Det är ju framförallt en framställning av uppgörelsen med invanda traditioner och religiösa tabun, men också en berättelse om nödvändigheten av att gå vidare, att lämna det gamla bakom sig, att våga låta de döda begrava de döda, att verkligen våga sig göra av med den barlast som endast tynger och hämmar en; att, som titeln är på en av Slas’ små berättelser: Att resa sig upp och gå. Det är ju också temat på många av Paul Austers böcker – att våga sig på något nytt, att inte bli fast i något som endast tynger och förlamar en, men som ändå är som en gammal god vän för att det innebär en trygghet. Även smärtan, tristessen, depressionen, mörkret kan också bli en trygghet som det gör ont att frigöra sig ifrån. Ibland är man själv sin värsta fiende.
Att resa sig upp och gå.
Kanske så, men ändå vara kvar. Starkare och ärligare.

PS: Det är inte så lätt som man skulle vilja att det vore. Ett citat igen, den här gången från Stig Dagerman:

‘Ibland gör vi en handling utan att veta varför. När den är gjord blir vi förvånade över att vi gjorde den. Eller också blir vi rädda. Men ur förvåningen likaväl som rädslan växer fram en förklaring till handlingen, måste göra det, ty det oförklarade fyller oss med en ångest som vi inte orkar bära länge. Men när förklaringen väl är tänkt eller uttalad har vi glömt att den kom efteråt, att handlingen kom först. Blir vi aldrig påminda om det, därför att handlingen stämmer med förklaringen, är allt gott och väl. Men ibland är allt inte gott och väl. Det är då vi plötsligt märker att förklaringen som gavs oss är lögnaktig, att den, när handlingens följder en gång står klara för oss i ljuset av allt det som sedan hände, då visar sig vara en förfalskning av vad vi innerst avsåg med handlingen. Det är då vi känner verklig ångest. Ty verklig ångest är att inte kunna lita på sina tankar när de är ensamma. Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann.’ (Dagerman, Stig (1982 [1948]) Bränt barn, Stockholm: Norstedts, s 98)

Moras

Lite glädje så här i sommarrötan: System of a Downs nya skiva Mezmerize är briljant.

Phony people come to pray...

Annars kan man ju återigen fundera på vilken poliskår Sverige har. Vi vet redan tidigare att det är näst intill omöjligt att ställa en polis till svars för vad han eller hon gör i tjänsten. Poliser kan bete sig nästan hur som helst utan att de sedan fälls för något brott. Polisen har ju rätt att utöva våld i sin tjänst och denna rätt verkar de också ta med sig hem till familjen. Många poliser har här faktiskt fällts för våldsbrott mot sina partners eller före detta sambos utan att man sedan har tagit ur dem ur tjänst. Polisfacket agerar som vanligt för sina rättsligt och moraliskt tveksamma medlemmar och Polisförbundets ordförande Jan Karlsen säger i ett uttalande att ’ Jag kan förstå att det är svårt för allmänheten att se helheten och komplexiteten i det här’, när han försvarar dessa män som slår sina kvinnor. Facket hänvisar till förmildrande omständigheter som provokation och komplexa famljerelationer när man förordar att polismannen ska få vara kvar på sin tjänst. Läs mer om detta på Aktuellts sida. Mycket skrämmande och föga förtroendeingivande. Å andra sidan så borde förtroendet för polisen inte vara särskilt stort efter vad som hände med fallet Osmo Vallo, där en man blir ihjälslagen av poliser och där flera var vittnen till mordet, men där ändå polismännen frias. Händelserna i Göteborg under toppmötet 2001, är ytterligare skäl till att ha väldigt lågt förtroende för det svenska rättsväsendet överhuvudtaget. Jag läser i dagens DN en debattartikel i kulturdelen som kräver utredning av rättsmoraset i samband med denna svarta fläck i den nutida svenska historien. Det är lovvärt, men som vanligt kommer ingenting dock att hända i ett land där polisen utreder sig själv och där poliser kan begå mened utan att straffas, kort sagt i ett land där polisen mer eller mindre har fått juridisk immunitet. Göran Perssons uttalande i samband med händelserna är talande: ’Polisen gjorde ett bra jobb och klarade uppgiften’.

Phony people come to pray...
Indeed.