Midvinternattens köld är hård...

...och så sitter man här på självaste julaftonskvällen, under de sista självande minuterna och tänker på hur det åter har gått ett år och att det snart är nyår och man då borde ha kommit fram till något, kommit till insikt om hur man bör leva, hur man bör förhålla sig till sina medmänniskor, men även till sig själv och så inser man att man inte har blivit så mycket klokare, förståndigare utan kanske bara lite mer cynisk och bitter över att man inte har kontroll över sina egna känslor och impulser, utan går fram på samma sätt som tidigare....

"Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann." (Stig Dagerman)

När är man sann? När man vet varför man gör det man gör? När man kan ta ansvar inte bara för sin handlingar utan även för sina känslor? När man vågar möta sig själv utan att dölja något? När man kan se sig själv i spegeln, in i sin egen blick och inte där söka något annat än en själv och att man då också vågar lära känna sig själv, inte vika ned blicken i skam eller känsla av skuld för något som man inte vågar erkänna och därför söker fly undan? När man vågar möta sina medmänniskor som en rakryggad och stolt medlem av samma art och även känna att man tillhör dem, vill tillhöra dem, att man inte drar sig undan i högmod eller i skam. Att bli en människa bland andra och känna denna tillhörighet...djupt i sin själ, i sin övertygelse.

Liquid Night

Hela tillvaron är liksom utsmetad i och över minnet, minnena, de/t egna och andras och var man än söker efter en specifik sak fastnar allt annat även i denna del, som tidigare var avgränsad och gripbar. Nu är allt som man skulle vilja hålla i sitt förstånd inte längre separerat, analyserbart och diskret, utan allt är sammansmält med, kontaminerat av eller snarare förväxlat med allt annat; dess konkreta framträdanden döljer det reella skeenden som frambringar denna röra, detta gytter av obegripligheter...

När ska denna förvirring skingras...?

Becksvart

Back, going back in all directions, sleeping these insane hours…

Årstiden är som gjord för kontemplation, meditation, sökande efter ens rötter, ens ursprung och meningen med allting. Det är närmast becksvart på kvällarna och ingen snö är i sikte som kan lysa upp den dystra och ödsliga decembernatten. Våra själar grips av denna ödslighet och detta mörker som i ett tillstånd av okunnighet, ovisshet, brist på överblick och strävar därför att kartlägga den mänskliga tillvaron i dess barbariska nakenhet. Det förflutna rullas upp och ur våra själars djup hör vi muller och fram träder gestalter från det förgångna, sedan länge sedimenterade i minnenas labyrinter och förvrängda till oigenkännlighet eller förvridna till uttryck för vår kurs, vår riktning genom denna efemära tillvaro, där vi krampaktigt söker mening, mål och stadga åt denna förvirrade och förvirrande oordning som utgör livet. Som Paul Auster uttrycker det:

In the end, each life is no more than the sum of contingent facts, a chronicle of chance intersections, of flukes, of random events that divulge nothing but their own lack of purpose.

Ett slags trygghet även det. Det kanske vore värre om vi hade något syfte att uppfylla, om vi vore redskapen eller undersåtarna till någon högre makt som ställde krav på att vi skulle finna någon mening i allt detta och att vår existens vore betingad av något slags plikt att tillfredsställa denna högre makt. Som Jim Morrison dock påpekar för oss: "You cannnot petition the Lord with prayer." Vi kan inte heller genom några handlingar frambringa några böner till en sådan högre makt. Vi kanske dock hitta oss själva genom denna kontemplation i mörkret och på så sätt göra det lite mindre ohyggligt att ställas inför den absurditet som Camus talar om i Myten om Sisyfos. Kanske kan vi t o m bli lyckliga i vetskapen om denna absurditet.
Je ne sais pas...