Anna Sjödin än en gång

Jag börjar själv bli lite trött på det här också, men det verkar ju vara av allra största intresse för kvällstidningarna att beskriva hur mycket SSU-ordföranden hade druckit och hur redlös hon var. Särskilt Expressen tycker det är mycket intressant att beskriva hur Sjödin och hennes väninna inte kunde ta hand om sig själva. ”Kan ej ta hand om sig själv” ”Antas utgöra en fara för sig själv”, som det enligt Expressen står i polisrapporten. Tur då att vakterna på Crazy Horse ställde upp och såg till att de hamnade i säkerhet – från sig själva kanske... Efter att ha blivit misshandlade av vakterna är det kanske inte så konstigt att man inte är så sugen på att ’samarbeta’ med poliserna som kommit till platsen för att bura in en. Som jag redan har skrivit: Man är i dessa sammanhang helt rättslös och poliserna lyssnar endast på vakterna. Av ordningsmakten överhuvudtaget betraktas man som ett litet kräk som borde be om ursäkt för att man överhuvudtaget finns. Om man efter att ha blivit utsatt för denna djupt kränkande behandling blir upprör och skriker åt vakterna eller åt poliserna är man ’sanslöst oförskämd och dum’ eller visar prov på bristande samarbetsvilja. Det är förfärligt hur man behandlar svagare människor i sådana här situationer och jag hoppas att vakter och poliser någon gång försöker sätta sig in i situationen för dem man har att göra med. Jag har inte några stora förhoppningar om det, då de som söker sig till sådana yrken tyvärr verkar vara av den sorten att de njuter av att se andra människor lida och då kårandan bland dessa våldsromantiserande individer är så överväldigande (se Michael Lundhs bok om detta). Men politikerna och polisledningen kunde kanske se över situationen. Som sagt: Rensa upp i denna röta!

Människovärdet och rätten att rösta fritt

På dagens ’Läsarnas DN’ finns ett litet inlägg med titeln ’Fel valresultat för vissa i väst’, som inleds med en variant av Thomas Thorilds formulering som finns ingraverad vid ingången till Uppsala universitets aula: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Här rör det sig dock om en kommentar till västs syn på valresultatet i de palestinska områdena: ”Att rösta fritt är stort, att rösta rätt är större.” Att rösta på det terroriststämplade Hamas är inte tillåtet, eller åtminstone inte önskvärt för regeringarna i väst. För att fortsätta med sitt bistånd till det palestinska folket kräver man att Hamas erkänner staten Israels rätt att existera, att man låter sig avväpnas och att man respekterar demokratiska procedurer. Detta är ju lovvärt och är kanske rättmätiga krav på en organisation som har att ta makten i de splittrade områden som palestinierna tillåts befinna sig i. Frågor som omedelbart infinner sig är emellertid: Vilket Israel är det som ska accepteras? Det Israel som FN godkände 1948? Det som blev resultatet av ’självständighetkriget’ 1948? Det som formerades efter sexdagarskriget 1967? etc. Ska man acceptera den fördrivning av palestinier som genomfördes under självständighetskriget, dvs hur 700 000 människor fördrevs från sina hem, eller att idag över 4 miljoner palestinier lever i flyktingläger utanför Israels gränser? Ska man acceptera det stora antal Israeliska bosättningar på ockuperat område eller den mur som skiljer staten Israel från palestinska områden och som till stor del byggs på ockuperat område?

Sedan till frågan om avväpning: Har inte ett folk som fördrivits från sitt land och som tvingas leva i flyktingläger och som dagligen trakasseras av militär från ockupationsmakten inte rätt till försvar, till kamp mot dem som ockuperar dem? Skulle vi t ex ha sagt till norrmännen att de inte hade rätt att göra motstånd mot den tycka ockupationen under andra världskriget? Skulle vi ha krävt av motståndsrörelsen att de avväpnades? I ett fungerande samhälle, ett land med en fungerande statsapparat är det naturligtvis av vikt att man skiljer mellan statens makt- och våldsapparat och enskilda partiers eller gruppers militära resurser och det är naturligtvis önskvärt att man i slutändan åstadkommer just det i fallet med Palestina: Den palestinska myndigheten ska ha ett våldsmonopol och ensamt förfoga över statens resurser och Hamas skulle då vara ett av många partier som strider om den lagstiftande makten, just med demokratiska och inte med militära medel. Det finns idag dock ingen palestinsk stat och den palestinska myndighetens makt är kraftigt kringskuren av Israels militära närvaro i området. Det är idag en omöjlig uppgift att kontrollera det lapptäcke av områden som den palestinska myndigheten har att övervaka. Kanske kan vi dock se att Hamas har en större möjlighet att få åtminstone en minimal kontroll över situationen då denna organisation inte på samma sätt som Fatah är belastad av korruption och massmissbruk.

Palestinierna har valt Hamas att leda utvecklingen av de palestinska områdena. Hamas har visat sig mycket mer social ansvarstagande än sina föregångare Fatah, och har i detta ögonblick en historisk möjlighet att föra denna fråga vidare till en lösning som innebär att man kan finna en väg ut ur det dödläge som så länge har blockerat alla försök att uppnå en hållbar, fredlig situation i regionen. Hamas har under en längre tid ensidigt hållit sig till en vapenvila och jag tror och hoppas att denna kommer att förlängas så att några nya självmordbombningar inte kommer att äga rum. Sådana är naturligtvis förkastliga och förfärliga i sin blindhet, men terrorn som på detta sätt drabbar oskyldiga civila är tyvärr något som man inte är helt oansvarig till i ledande Israeliska kretsar. Genom sin politik gentemot detta statslösa folk har man bäddat för denna de maktlösas desperata uttryck för sin hopplöshet, sin vrede och sin hjälplöshet, där man dagligen utsätts för en massiv terror i form av instängdhet, trakasserier vid vägspärrar, sporadiska och ibland systematiska bombningar – som sammantagna kanske bäst kan sammanfattas som en förvägran till ett människovärdigt liv. Palestinierna är idag, liksom judarna under inledningen till det som senare kom att utvecklas till planerna för den sk ’slutgiltiga lösningen’, instängda i getton, där vanmakten ger upphov till bestialiska attacker på civila israeler. Den israeliska staten underblåser denna utveckling genom att man förvägrar palestinierna rätten till självbestämmande, rätten till land, rätten till ett fullvärdigt liv. Västländerna har i detta sammanhang ett stort ansvar att bidra till att palestinierna får rätt till åtminstone en liten del av det område som man har låtit Israel annektera – inom och utom staten Israels gränser – från dem som levde där före Israels skapande. Ställ krav även på Israel: att lämna tillbaka alla ockuperade områden, att låta Jerusalem bli huvudstad även för Palestinierna, att få till stånd något slags lösning på flyktingproblematiken, med om inte återlämnande av land och annan egendom till fördrivna palestinier, åtminstone något slags kompensation.

Något slags ’slutgiltig lösning’ måste komma till stånd i denna fråga. En lösning som innebär att båda folkens intressen respekteras och där man från världssamfundet ställer krav på båda parter. Om inte detta snarast utvecklas, kommer vi att fortsätta att få se hur regionen förblöder, hur dessa två semitiska folk tvingas leva i daglig skräck för terror och död som antingen kommer genom det ohyggliga verk som självmordsbombare gör sig skyldiga till, eller genom det mer anonyma verk som åstadkoms genom attacker från bombplan och attackhelikoptrar, eller den smygande, men inte mindre påtagliga terror som är resultatet av svält, brist på medicin och inte minst brist på rent vatten. Omvärlden har ett ansvar att stödja det palestinska folket genom att respektera deras val av Hamas som politiska ledare. Naturligtvis måste krav ställas på dem, liksom mot andra demokratiska krafter i vilket annat land. Men kraven måste också vara realistiska: Vi kan inte kräva av en part i en konflikt att lägga ner vapnen så länge som den andra parten inte respekterar några som helst internationella överenskommelser. Israel måste tvingas att avstå från alla ockuperade områden. Inte förrän dess kommer någon lösning på konflikten att åstadkommas. En sådan lösning skulle också vara i alla Israelers intresse. Att ställa krav på den Israeliska ledningen är därför också att stödja folket i Israel, oavsett om man ser sig själv som jude eller muslim. Religionen är här inte det viktiga, utan människovärdet det som bör vara vägledande. Låt alla i regionen få uppleva en vardag som inte är fylld av skräcken av att någon i omgivningen ska dö, eller att man själv inte ska existera vid dagens slut.

Politiker etc

Det känns ju aningen märkligt att behöva försvara Anna Sjödin, en socialdemokratisk politiker, men det är trots allt inte det som är det viktiga i denna historia. Vi har kanske de politiker och den ordningsmakt som vi förtjänar. Vi röstar fram representanter som stillatigande ser på hur Sverige blir ett alltmer totalitärt och repressivt land, där rättsäkerheten inte längre är annat än en schimär, ett tomt ideal. Här har ju socialdemokraterna ett väldigt stort ansvar för att det har blivit som det nu ser ut. Borgerligheten har ju tyvärr ingen annan politik heller att komma med, utan även "liberala" partier som Folkpartiet vill ha mer "lag och ordning", vilket i konkret politik innebär att vi får en ytterligare polarisering av olika krafter i samhället och ett förstärkt misstroende mellan lagapparaten och befolkningen. Man kan naturligtvis argumentera för att de som har rent mjöl i påsen inte råkar illa ut när vi utökar polisens möjligheter att övervaka, telefonavlyssna och kanske till slut preliminärt häkta misstänkta: terrorister, allmänt avvikande och kanske t o m en och annan (över)förfriskad riksdagsman mer eller mindre godtyckligt. Vill vi ha ett samhälle som liknar Huxleys vision av framtiden, där vi alla vet vår plats i den sociala hierarkin och där vi förses med de genetiska och utbildningsmässiga färdigheter som är helt och hållet avpassad för den position vi fyller? Där vi inte har några andra visioner och önskemål än att fullfölja den uppifrån pålagda uppgiften i samhällsmaskineriet?

Man ska ha rätt att dricka sig berusad på en krog utan att bli nedslagen av vakterna; man ska kunna demonstrera utan att bli slagen i huvudet eller nedskjuten av polis; man ska kunna fråga poliser vad de gör i sin yrkesutövning utan att bli hotad att bli inburad och man ska t o m kunna spatsera på Skeppsbrokajen efter en vinprovning utan att bli nedbrottad av en väktare. Så är det dock inte i dagens Sverige.

Anna Sjödin och våldsmonopolets förfall

Anna Sjödin, SSU:s ordförande blir nedslagen på en krog i Stockholm och framträder i media och visar upp de skador som hon ådragit sig genom vaktens omilda behandling. Vakten framträder å sin sida och hävdar att han har fått motta flera slag, bl a ett knytnävslag i ansiktet.
Vem ska vi tro på? Ska vi tro att ordföranden för Sveriges största politiska ungdomsförbund ska ha skrikit svartskalle åt en ordningsvakt? Jag vet naturligtvis inte, men jag har svårt att tro att hon skulle vara så omdömeslös. Däremot verkar vaktens berättelse om att han har blivit slagen i ansiktet mindre trovärdigt. Inga synliga men verkar i alla fall finnas på honom, något som däremot är mycket tydliga på Sjödin.
Oavsett vad som hände på Crazy Horse natten till lördag är det dags att politikerna tar itu med det växande problem som finns i dessa kårer av ordningsvakter, poliser och andra som har till uppgift att 'garantera ordningen' i samhället, på offentliga platser och på nöjesetablissemang. Alla som har varit ute och som inte går runt med skygglappar ser hur dessa poliser och ordningsvakter mer och mer uppträder aggressivt, opsykologiskt och djupt kränkande mot de människor som de har att göra med. Man är ytterst sällan intresserad av att upprätta en dialog med dem som man av någon anledning har att ingripa emot, eller mot dem i omgivningen som vill informera sig om vad som händer. Jag har själv blivit vittne till ett antal ingripanden där både polis och väktare har använt ett övervåld mot människor som ibland inte ens gör något motstånd överhuvudtaget.
Hur kan man komma till rätta med det här? Hur ska man kunna återupprätta förtroendet för ett ordningsväsende som så kompakt motsätter sig all granskning? Kan vi få ett rättvist system när fall som Osmo Vallo tillåts? När man aldrig kan fälla någo polis för i stort sett någonting alls? Vad kan vi vänta oss i ett samhälle som har tolererat polisernas uppträdande i Göteborgskravallerna utan att man kan ge någon polis en en reprimand för att man har använt skarp ammunition mot flyende demonstranter och som tvingar småtjejer att i timmar ligga halvnakna mot blöt asfalt samtidigt som man skriker jävla hora etc? Vad är Sverige egentligen för samhälle som tolererar att poliser misshandlar pensionärer som kommer fram till deras bil för att tala med dem?

Sluta dalta med dessa förfärliga representanter för ett repressivt system. Röj upp bland polisdrägget och väktarkonglomeratet, där gränsen mellan lag och ordning är hårfin och där representanterna för ordningsmakten rör sig obehindrat fram och tillbaka mellan ordningsskapande och halv- eller helkriminalitet. Ställ hela polisfacket och framförallt dess ledare Jan Karlsen, som förvarar allt all poliser gör hela tiden oavsett vad som har hänt, i rampljuset och granska vad de egentligen gör. Rensa i detta förfärliga träsk av idel skithögar som framförallt verkar drivas av ett romantiskt våldsideal och som får kickar av att slå människor som i lagens ögon tycks sakna rättigheter att försvara sig. Våldsmonopolet måste granskas, annars får vi snart ett samhälle där människor själva tar sig rätten att hävda sin rätt mot en maktapparat som blir allt mer alienerad från dem man är satt att tjäna. Om inget görs får vi snart se kravaller av samma kaliber som i Frankrike för några månader sedan.
Varför vågar ingen politiker ställa sig upp och kritisera, på riktigt, dessa avarter inom ordningsmakten? Om inget görs kommer det inte att vara avarter utan snarare regel och reaktionen kommer då att bli som jag skissat och då kommer våldsmonopolet inte längre kunna upprätthållas. Kanske lika bra så?