Another one bites the dust

Under rubriken Okunskapens lov skriver Maciej Zaremba: 'Somliga upptäckter borde inte få äga rum'. Det är en kommentar till Linköpingsforskaren Per Jensen och hans forskargrupp som menar att förvärvade egenskaper visst kan ärvas. De har studerat hur utvecklingen av kycklingar till stressade höns påverkades av stressnivån hos hönsen och på något sätt 'ärvde' en viss motståndskraft till stressade miljöer och därför blev bättre rustade för sådana miljöer. Forskargruppen menar att egenskaperna ärvs genetiskt. Artikeln Transmission of Stress-Induced Learning Impairment and Associated Brain Gene Expression from Parents to Offspring in Chickens redogör för dessa resultat och forskargruppen vill nu gå vidare och försöka isolera de mekanismer som ligger bakom denna till synes genetiska förändring som, om den stämde, kunna ifrågasätta något av Darwins huvudpostulat, nämligen att selektionsmekanismerna är helt skilda från transmissionen.

Zaremba ondgör sig över hur detta resultat kan kullkasta hela detta fundament för den moderna biologin och genetiken och öppna dörrarna för allsköns Lamarckianska idéer och pekar varnande på hur Paul Kammerer, en österrikisk biolog, tillika socialist (man kan undra vad som är mest graverande enligt Zaremba) gjordes till ett orakel i Sovjetunionen under 20-talet genom att hans idéer om hur man kunde skapa den socialistiska människan genom att underkasta henne en ny miljö och på så sätt ge henne nya uppsättningar karakteristika i nästa generation. Zaremba nämner inte Lysenko i sammanhanget, vilket kanske skulle vara mer informativt, eftersom han var den stora fixstjärnan inom sovjetisk genetik med sina idéer om hur man verkligen kunde åstadkomma stora förändringar genom denna Lamarckianska princip. Han tog dock inte livet av sig som Kammerer gjorde. Detta självmord tar Zaremba upp som ett varnande exempel på hur alltför vidlyftig forskning kan få fatala konsekvenser för alla inblandade.

Så kommer vi tillbaka till den Thorildska inskriptionen ovanför ingången till aulan till Uppsala universitet: Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större, eller kanske t o m tillbaka till utvisningen av Adam ur paradiset för att han hade ätit av kunskapens frukt: Vissa saker är inte bra att få veta. Som Zaremba avslutar: 'Detta berättas till lärdom och varnagel.' För vad? Om man tänker fritt kan man bli galen och ta livet av sig? Eller är det för att man har satt sig upp mot en gudomlig ordning? Vad är det Zaremba vill åt? Lamarck? Jensen?

Darwins teori är inte någon fix och färdig konstruktion som inte utvecklas. Tvärtom lade han grunden för den moderna diskussionen om evolutionen och denna diskussion är mer att karakterisera som ett fruktbart forskningsprogram, där allehanda fritänkande människor kan rymmas. Jensen och hans forskargrupp kanske har fel, men de skulle då ha fel på ett intressant sätt, då de har medverkat till att diskutera vilka mekanismer som är verksamma i evolutionen. Här gäller det att se på alla möjliga faktorer som sammantagna ger strukturen till det som bland evolutionsteoretiker beskrivs just som 'blind variation' och 'selective retention'. Hur selekteras de olika blinda variationerna? Med Zarembas inställning blir det inte mycket till diskussion av dessa frågor...

La culture

Det är någonting med den svenska kulturdebatten som gör att man bara vill krypa tillbaka under täcket och låta det långsamt kväva en till döds. Vi har å ena sidan en lite klick hyperkulturella wannabies som flockas kring DN:s kultursida och som har monopl på vad som ska betraktas som kultur och så har vi å den andra den Timbro- och Ratio-inspirerade antikulturella polen, där man menar att vad fan är det för fel på Rambo och det som går hem i stugorna och vid korvkioskerna... Däremellan finns en mängd små chatteringar som inrymmer personer med olika åsikter angående vad som ska karakteriseras som högt och lågt i kulturen och vad som överhuvudtaget ska ses värt att allokera resurser till.

Idag skriver Ulrika Kärnborg på just DN:s kultursida om hur Kulturhatarna kommer ut och menar att det rör sig om nya moralister som använder sig av gamla argument om varför kulturvänstern ska bestämma vad som är värt att uppmärksammas vad gäller litteratur, film etc. Jag tycker att hon för en ganska intressant beskrivning av det säregna svenska hatet mot kultur i allmänhet och finkultur i synnerhet, med hänvisningar till Virtanen och Skugge, men jag tycker att det är mycket synd att man på dessa kultursidor inte förmår lyfta sig lite i förklaringarna till vad som ligger bakom detta förakt för intellektualitet. Kärnborg skriver:

Man kan skylla på kapitalismen, eller historien, men den verkliga anledningen är kanske den svenska avundsjukan. Författare, konstnärer och humanister håller på med sådant som är kul. Då kan det knappast vara nyttigt. Och det som är onyttigt måste omedelbart utrotas.

Det är inte alls frågan om någon avundsjuka som ligger bakom detta förakt för bildning, kultur etc. Däremot har Kärnborg en poäng med att det onyttiga ses som något som ska utrotas. Det har verkligen historiska förklaringar: Vi har i Sverige haft en grundmurad tilltro till praktiska lösningar, till nyttiga och ekonomiskt fördelaktiga företeelser. Detta pragmatiska förhållningssätt har sedan tillsammans med en stor auktoritetstro har banat vägen för en enastående etatistisk korporativism, där ryggraden i det ekonomiska systemet har varit en storskalig exportinriktad verkstadsindustri. I denna industri hade man ingen användning för intellektuella inom filosofi, kultur etc, utan endast den gamla hederliga ingenjören som kunde bidra med sin praktiskt inriktade kunskap till byggandet av det goda folkhemmet. Det goda folkhemmet byggdes så av socialdemokraterna i ohelig allians med storkapitalisterna och undanträngda blev inte bara kulturella intellektuella utan även småföretagare.

Vad vi ser idag är kanske en vilsenhet hos hela det svenska samhället om hur vi ska bete oss när den historiska kompromissen mellan arbetarrörelsen och kapitalet som grundlades i Saltsjöbaden 1938 inte längre förmår hålla reda på arbetsmarknaden pga uppluckringen av klasstrukturen och när den allt större delen av befolkningen som befinner sig i mellanskikten inte riktigt vet på vilken sida man ska stå i de politiska och ekonomiska konflikterna. Det får naturligtvis även uttryck i konsumtionsmönster, där dessa halvt nyrika men klassmässigt desorienterade grupper av människor inte riktigt vet vad man ska göra av sina resurser. Alla har inte lust att köpa handväskor för 70 000 kronor, men de kanske istället lägger pengarna på alla möjliga tekniska attiraljer till den nyinköpta villan eller bostadsrätten, eller så lägger man pengarna på andra typer av conspicuous consumption för att visa att man befinner sig någorlunda högt i den sociala hierarkin. Det blir dock ofta en fadd eftersmak av denna lyxkonsumtion, för man inser trots allt kanske att det inte räcker med att köpa sig till en identitet som man vet så lite om. Konsumtionsskicklighet i all ära, men den är ganska lätt att tillägna sig om den bara innebär att man ska göra av med så mycket pengar som möjligt...

Vad vill då Kärnborg uppnå med sin artikel? Slå ett slag för kulturen? Reta Virtanen och Skugge och andra intellektuella dvärgar på den kvalmiga blogghimlen? Bidra med en förståelse av detta culture-bashing-fenomen som bloggarna så ofta hänger sig åt? Jag vet inte riktigt, men jag tror att hon på något sätt gärna skulle vilja sola sig lite i den franska kulturglansen, men eftersom hon inte förmår (eller har tid till, eller orkar) att analysera detta fenomen lite mer blir det bara ett slag i luften och kulturens belackare kan återigen säga: vad var det vi sa: kultursnobbarna ägnar sig bara åt inåtvänt navelskåderi. Det finns bra folk på DN också, men Ulrika är inte en av dem, tyvärr. Det är synd, för det är ett angeläget ämne och alltfär viktigt för att reduceras till en fråga om avundsjuka. Kärnborg tillhandahåller en grund, ointressant och missvisande analys. Det är inte första gången hon gör det... Kanske dags att släppa in lite nytt folk på DN:s kultursidor också?

Köpglädje och identitet

För några dagar sedan kom det en liten bilaga till DN med just den titeln, Köpglädje. Det var en reklampryl för något slags köpcentrum. Eftersom de två orden i rubriken stod på varsin rad och det inte finns något bindestreck mellan dem kan vi utläsa det hela som: köp glädje och det verkar också vara själva budskapet i denna bilaga. Det är ju i för sig inget nytt med en sådan inställning. Jag kommer själv ihåg hur en kompis talade om att han 'konsumerade bort sin ångest' när han fick studiebidraget när vi pluggade historia tillsammans i början av nittiotalet, men jag tror inte han skulle tala om att han därmed köpte någon glädje, men jag kanske har fel.

Hur som helst är ju detta tema väldigt aktuellt just nu i o m Susanne Ljungs påstådda köp av handväska för 70 000 kronor, som hon sedan skulle ha stoppat i garderoben. Oavsett hur det står till med den saken (hon förnekar det) är själva fenomenet med att vi skapar vår identitet genom vår konsumtion intressant och ger kanske en fingervisning om hur det står till med människan i detta postmoderna samhällstillstånd vi befinner oss i.

I morse kunde vi höra en diskussion i Gomorron Sverige kring dessa frågor med anledning av Sisela Lindbloms bok De skamlösa. Tyvärr blir slika diskussioner ganska andefattiga och ointressanta tillställningar eftersom man bara bjuder in mediaeliten och någon tomt pratande och ointressant tänkande 'samtidsanalytiker'. Erik Herngren babblade en massa strunt om hur vi nu lever i ett samhälle där 'vi' har allt och därför måste konsumera något nytt. Vilka är vi? Vilka har redan allt? Vad är det vi har? Sen kom Susanna Popova och gjorde reklam för sin bok om överklassen och svamlade lite mer om hur överklassen/vi inte behöver visa upp tillhörighet genom konsumtionen utan är trygga och fina i oss själva. Sisela sa inte så mycket utan såg mest lite trött och uppgiven ut över att man förfuskade själva det centrala i diskussionen, dvs att språket i media och överhuvudtaget har blivit så konsumtionsinriktat och att denna konsumtion framställs som fräscht och mysigt.

Sist men inte minst kom Ebba von Sydow och gjorde reklam för sin uppdragsgivare, Veckorevyn.com och pratade om hur hon och hennes tidning hjälpte unga tjejer att få ett bättre självförtroende: 'Det är faktiskt kul att shoppa.' Identiteten ges av denna 'kuliga' aktivitet. Människan är inte längre en varelse som uttrycker sig själv och skapar sig själv i produktionen, i att skapa något, utan i att konsumera något.

Marx hade naturligtvis rätt hela tiden. Den moderna människan är alienerad från sin natur och det som är specifikt mänskligt, den planmässiga produktionen, blir bara medel för att kunna upprätthålla den djuriska existensen. Denna djuriska existens har kanske blivit lite mer raffinerad och rör sig inte enbart om att rent kroppsligt överleva, men det rör sig fortfarande om samma enkla fenomen: att existentiellt reproduceras. Idag måste man göra det genom att även markera sin identitet genom iögonfallande konsumtion. Om man inte har råd, tar man lån och skjuter upp den där ångesten som min kompis försökte konsumera bort till den tidpunkt då lånet förfaller...

Ebba et al tjänar en massa pengar på att exploatera unga tjejers osäkerhet och stapplande steg in i vuxenlivet och försöker rättfärdiga det med att säga att de 'hjälper' tjejerna genom budgetråd och 'do it yourself'-knep... Fantastiskt! Vilken generös och altruistisk inställning. Ebba vet naturligtvis att det inte förhåller sig på det sättet, men hon måste ju naturligtvis spela med i det spelet för att kunna verka som det trendorakel som hon har blivit. Man kanske ska tycka synd om henne också, eftersom hon också är fången i det modefält som hon talar så varmt om och som hon också förnekar skulle vara tvingande. Hon har, som Bourdieu skulle uttrycka det, ett objektivt intresse av att vara, eller framstå som, ointresserad, osjälvisk, opartisk. Det är själva fältets logik som tvingar henne till att anta denna hållning.

Ebba hade naturligtvis också en liten handväska med sig i sändning och hon fick frågan om hur mycket den kostar och hon lovade att svara på sin blogg (och så fick den lite extra reklam även där). Där kan vi läsa att den kostar 'bara' 7 000 kronor. Den var ett outlet-fynd...

How quite quite nice of them, som Oscar Wilde skulle uttrycka det.

Into your hands I command my spirit....

Wiki Jawaka

Here it is, the wondrous page where you can learn more about one of the greatest composers ever: Frank Zappa.




...and of course referring to one of the greatest albums ever released:

Letter to Hermione

One of Bowie's most beautiful songs, as well as one of his saddest. Bereavement, loss, confusion, yet stillness, peace, serenity...



The hand that wrote this letter
Sweeps the pillow clean
So rest your head and read a treasured dream
I care for no one else but you
I tear my soul to cease the pain
I think maybe you feel the same
What can we do?
I'm not quite sure what we're supposed to do
So I've been writing just for you

They say your life is going very well
They say you sparkle like a different girl
But something tells me that you hide
When all the world is warm and tired
You cry a little in the dark
Well so do I
I'm not quite sure what you're supposed to say
But I can see it's not okay

He makes you laugh
He brings you out in style
He treats you well
And makes you up real fine
And when he's strong
He's strong for you
And when you kiss
It's something new
But did you ever call my name
Just by mistake?
I'm not quite sure what I'm supposed to do
So I'll just write some love to you

Snigelfart

Skrivandet går i snigelfart och varenda ord vägs på våg... Det brukar faktiskt vara ett gott tecken, som visar att det snart kommer att lossna. Man måste ta sig in i denna mörkaste, mest fasansfulla del i själva skapandeprocessen för att kunna producera något större, viktigare, bättre.

Réculer pour mieux sauter, som Koestler uttrycker det.

Goodnight and good luck.

Vänstermotstånd mot vetenskapen

Sitter och skriver en recensionsartikel av The Politics of Method in the Human Sciences, redigerad av George Steinmetz, med underrubriken Positivism and Its Epistemological Others. Många mycket intressanta bidrag till denna digra samling (640 sidor), men det bestående intrycket är ändå att så många ser vetenskapen som sådan som förtryckande, som något som antingen staten eller big corporations utför för att få makt över oss, kontrollera oss...

Naturligtvis kommer man att tänka på de sk Science Wars, som utspelades för inte alltför länge sedan, där själva förkastandet av att det skulle finnas någon objektiv verklighet som vetenskapen kartlägger av vissa betraktades som sinnebilden av att vara radikal. Alan Sokal var ju den som punkterade hela den postmodernistiska ballongen med sin artikel 'Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity', som accepterades och publicerades i den postmodernistiska bastionen Social Text trots att den var översållad av orimligheter och felaktigheter... (Se mer om denna debatt här.)

Hur kommer det sig att det finns ett så stort motstånd inom vänster-intellektuella mot vetenskapen? Varför ser man det som ett så stort hot? Jag tror tyvärr det har att göra med att man inom samhällsvetenskapen och inom humaniora har ett så stort sk Science Envy, ett slags avund mot naturvetenskapen för den stringens som man kan finna där och som man saknar inom sina egna displiner och den psyokologiska reaktionen blir att man uppvisar både detta avund och samtidigt odlar ett slags förakt för det man inte själv kan uppnå. Sen kanske det också har att göra med den avtagande tron på möjligheten till att rationellt forma politiken och resultatet blir ett slags paradoxal blandning av av politikens impotens och en individualistisk hedonistisk extatiskt mumlande om att anything goes... (Förlåt Feyerabend för att jag använder dig som referens här...)

Som Living Colour uttrycker det:

Everything is possible but nothing is real...