Förfall

Självhögtidlighet, tristess eller bara allmänt förfall? Är det någon mening att bry sig om hur världen ser ut eller blir man bara tråkig då? Ska andra bloggar tas på allvar, tigas ihjäl eller helt enkelt bara.... Orden tar liksom slut när man tar sig en titt på t ex Virtanens blogg på Aftonbladet (Virrtanten) eller Linda Skugge (Lindas skuggsida) eller vad det nu kan vara... Samtiden gör en inte bara trött utan helt upplöst. Är man så trött i det svenska folkdjupet? Hur orkar folk med det där? Vilka är det som ger dessa patetiska kryp resurser så att de kan fortsätta? Kanske är jag en sådan?
Vad ska man stå ut med? Vad är värt att kritisera?
Jag är trött...
Only death is real...

Kunskap, förväntningar och makt

‘A life of ease, of success without effort, would be a thoughtless life, and so would also a life of ready omnipotence.’ (John Dewey)

Kanske något att tänka på när det känns outhärdligt eller när de förväntningar man har på omgivningen inte infrias, när människor som man av någon anledning tror sig kunna lita på beter sig på ett sätt som inte bara förvånar, utan som även sårar och som gör att man tappar balansen i tillvaron, tappar fotfästet, tappar förtöjningen till de gripbara och det begripliga. Man är ju medmänniska, man har ett oerhört ansvar inför sina medmänniskor. Alla ens handlingar har konsekvenser som man faktiskt har ansvar för. Den enda regel som har allmän giltighet är den som Jesus formulerar: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Men om, men när, vi stöter på det oförklarliga, det djupt kränkande, det intima och oåtkomliga sveket från en medmänniska; vad ska vi göra då? Söka förklaringar till det som stör oss? Gå vidare som om ingenting har hänt? Låta oss bli hårda och cyniska? Vedergälla? Tappa förtroendet för alla i vår omgivning? Jag tror att vi måste försöka gå vidare utan att låta att det som vi uppfattar som en kränkning helt övermanna oss. Vi lär oss någonting. Vi lär oss hur vi inte ska bete oss mot andra. Vi lär oss att våra medmänniskor, även våra närmaste, kan göra fel och vi bör inte fördöma dem så hårt för att de i sin tanklöshet har åsamkat en medmänniska smärta, fått henne att för en stund tappa fotfästet i tillvaron. På så sätt kan man själv växa som människa och faktiskt ta kontrollen och makten över sitt eget liv, göra det till en berikande och löftesrik resa in i det okända. Genom att ta ansvar för det som händer dig ger du dig också en styrka som får dig att växa. Du har inte makt att förändra allt, men du kan förändra din syn på vad som är inom din möjlighet. Genom att ha överseende med vad som händer dig berikar du dig själv och ger dig även medel att bättre förstå en värld som är så rik och så skiftande och som är tvingande i så måtto att du måste ha en flexibilitet och storsinthet i ditt förhållande till för att du istället för att drunkna i dess obegripligheter istället växer och stärks av dess enorma möjligheter.

Type

Lite åska i luften idag. Det kan vara ganska skönt med plötsliga väderväxlingar. Det blir som att man renas, vitaliseras, så gärna lite regn idag. More than rain kanske till och med, så kan solen få skina imorgon igen.

We are the children of concrete and steel
This is the place where your fate has been sealed
This is the time when your life is revealed
Everything is possible, but nothing is real

(Living Colour: Type)

666

The Iron Lady ska det naturligtvis vara, men jag hade väl något slags slip of the fingers eller så igår och det är ju ganska lätt när man för ett par dagar sedan fått en kölapp med nummer 666. Andra gången i mitt liv faktiskt! Man kan fråga sig om det är ett gott eller ett dåligt tecken. Woe to you, som det står i The Book, men det kanske kan ses som ett slags nödvändig död före återuppståndelsen. Som vi läser i The Satanic Verses: Is birth always a fall? Do men fly? Kanske först dö för att sedan kunna leva vidare och då lite bättre. Både individuellt och som ett kollektivt projekt. Kanske måste det Europeiska projektet först dö för att sedan kunna återuppstå och få ny kraft, med nya ledare och nya, mer insiktsfulla befolkningar, som inser nödvändigheten av att samarbeta och se över nationsgränsernas begränsade horisont. Thatchers TINA uppmärksammas idag i DN av Göran Rosenberg
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=428678
Han var 2001 på ett seminarium där man hävdade att det inte finns något alternativ till globaliseringen, liberaliseringen och den teknologiska revolutionen. Rosenberg nämner inte Thatcher, men på samma sätt hade ju hon hävdat att det inte fanns något alternativ till avregleringen, nedmonteringen av välfärdsinstitutioner etc. Idag är det globaliseringen, dvs ytterligare avreglering som det inte finns något alternativ till. Rosenberg hävdar att detta påstående inte är sant. Det kanske det inte är, men Rosenberg talar inte så mycket om på vilket sätt det inte skulle vara det utan ägnar sin krönika till att skriva om hur beklagligt det är att det Europeiska gemensamma projektet inte förmår utvecklas och frågar retoriskt: ’Om inte ens EU:s små nationer förmår överskrida nationens politiska horisont, varför skulle då betydligt större nationer som USA eller Kina vilja göra det? Om inte EU:s nationer förmår hantera den ekonomiska europeiseringens konflikter, hur ska då världens nationer hantera den ekonomiska globaliseringens?’ Han menar att vi måste skapa ’legitima och effektiva globala institutioner’ som kan hantera de konflikter som uppstår genom globaliseringen. Hur ska vi dock göra det? Vilka organ ska vi fås att axla denna roll? Vad menar vi med legitimitet här? Att de betraktas som legala institutioner av folken i de olika länderna? Av ledarna för de ledande länderna? Hur ska vi förmå t ex USA att efter 9/11 överhuvudtaget lyssna till, och underkasta sig, internationella organisationer, när man kör över t o m den egna militära organisationen NATO i vissa konflikter? Hur ska vi få internationella organisationer som tar hänsyn inte bara till de rika ländernas snäva intressen av att bevara en viss livsstil som, om den under nuvarande former spreds över hela jorden, skulle innebära en snar ekologisk katastrof och som innan denna totala ekologiska kollaps helt skulle fullbordas skulle ge upphov till mänskliga lidanden av stora mått och troligen även till militära konflikter om de krympande naturliga resurser som skulle bli resultatet av en sådan generalisering av en ohållbar livsstil? Olof Palme skrev en gång en bok med titeln: Politik är att vilja. Det är sant, det är också ett budskap som ligger som ett raster över, eller en underton till, det Rosenberg skriver, men vad vill Rosenberg? Vad vill vi? Vad vill världens befolkning? Politik är emellertid även att kunna. Det gäller att skapa realistiska utopier. Då måste man också inse att radikal demokrati inte är lösningen på alla problem. Människor kommer för det mesta att vara rädda för förändringar. Politikernas roll är att formulera dessa utopier på ett ansvarsfullt sätt. Det kräver mer mod, mer ansvar, mer dygd kanske man skulle kunna säga. En beredvillighet att säga impopulära saker, att ibland gå emot folkviljan som ofta inte förmår att blicka så långt som krävs för att denna värld ska kunna bli en.
Ska läsa lite Dewey nu, om Reconstruction in Philosophy. Det är mer än så som måste rekonstrueras för att politiken åter ska bli möjlig.

More than rain

Ännu mer stiltje idag. Inga nya inlägg i debatten kring Eva Lundgrens forskning, inga nya idéer kring hur den Europeiska krisen ska kunna lösas. Man bordlägger frågan ett tag och så kanske mognar det hela av sig själv. Göran Persson kanske kan vara en (för)medlandande och förlösande länk mellan ett protektionistiskt, men också socialt medkännande Frankrike (med en konservativ president!) och ett liberalt Storbritannien, där den nya labourregeringen, med både Blair och Gordon Brown förlänger och fördjupar den politik (inhemsk som utrikes) som utstakades av Margaret Thatcher. Jag minns hur någon i samband med valet då Blair vann sin första jordskredsseger 1997 hade satt upp ett plakat på en anslagstavla på LSE i London med budskapet: ’Blairism, tha last stage of Thatcherism’, syftande tillbaka på en liten pamflett av Lenin. Frågan är bara hur vi annars ska göra? There is no alternative, sa The Iron Maiden herself, på den gamla onda tiden, på 80-talet, när man nedmonterade den gamla industristrukturen i Storbritannien och avreglerade hela ekonomin. Samma premiärminister sa då också att ’There is no such thing as a society, only individuals.’ Problemet är ju att denna tro att det endast finns monadiska individer ligger till grund för mycket av den irrealism i politik som idag präglar både vänster och höger inom politiken. Problemet för Europa är att så många förändringar måste komma till stånd, men väldigt få är beredda att göra kompromisser om sina egna uppfattningar, sina egna kortsiktiga intressen, i syfte att utforma en politik som mer långsiktigt kan utgöra grundvalen för en dynamisk kontinent. Vi har dessutom en arrogant maktelit som inte lyssnar på vad folken i de olika länderna säger, och vi har olika folk som låter sig manipuleras av olika populistiska demagoger som skyller allt ont som händer på en anonymt Bryssel. Den vänster som tidigare talade om internationell solidaritet klamrar idag krampaktigt kvar vid en isolationistisk politik och verkar önska en återgång till det gamla folkhemmet, där vi slapp yttervärlden i form av invandring, valutaströmmar, varukonkurrens och överstatlighet. Var är visionerna? Var finns idéerna om en mer rättvis värld? Var finns idéerna om en värld?

Liberalismen urartar och socialismen degraderas till en idé om nationell självtillräcklighet. Det är inte bara stiltje utan hela båten har kapsejsat och ligger nu tryggt och säkert på havets botten.


It’s more than rain that falls on our parade tonight
It’s more than thunder
It’s more than thunder

And it’s more than a bad dream, now that I’m sober
Nothing but sad times
Nothing but sad times

None of our pockets, are lined with gold
Nobody’s caught the bouquet
And no dead presidents we can fold
Nothing is going our way

And it’s more than trouble, I’ve got myself into
It’s more than woe-begotten gray skies now

And it’s more than a bad dream, now that I’m sober
There’s no more dancing
There’s no more dancing

And it’s more than trouble, I’ve got myself into
Nothing but sad times
Nothing but sad times

None of our pockets, are lined with gold
Nobody’s caught the bouquet
And no dead presidents we can fold
Nothing is going our way

And it’s more than goodbye, I have to say to you
It’s more than woe-begotten gray skies now

And it’s more than goodbye, I have to say to you
It’s more than woe-begotten gray skies now

And it’s more than woe-begotten gray skies now

(Tom Waits)

Svart

Sådär i förbifarten: Lyssnar lite på gammal hårdrock. Black Sabbath: A National Acrobat. Skitbra helt enkelt:

I am the world that hides the universal secret of all time
Destruction of the empty spaces is my one and only crime
I've lived a thousand times
I found out what it means to be believed
The thoughts and images, the unborn child that never was conceived

Allvar, kritik och respekt

Stiltje. Det är ganska lugnt idag. Det verkar som om Sverige redan har tagit semester, trots att det är drygt en vecka kvar till midsommar. Då brukar å andra sidan hela landet stänga igen. Någonting har dock hänt som gör att det inte riktigt uttalas något av vikt i medierna, ingenting som upprör. Aktion och reaktion, motreaktion och restaurering går in i varandra och kvar blir känslan av att ingenting längre är lätt att etikettera, sortera, och därmed göras begripligt.

Stefan Jonsson påtar runt lite bland sina politiskt korrekta resonemang och förfasas över att liberalismen urartas genom att värden som jämlikhet, yttrandefrihet och demokrati istället för att som tidigare användas för att avskaffa orättvisor nu används för att undvika att ta itu med dem. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=427921&previousRenderType=6).
Jonsson talar om opinionsbildarnas bristande sinne för proportioner, om att den bildade vita medelklassen inte höjer på ögonbrynen, inte engagerar sig annat än mycket lojt när människor med en annan hudfärg diskrimineras, när icke-europeiska minoriteter förbigås i konkurrensen om jobb och utbildningsplatser eller när tusentals kvinnor våldtas och mördas, om att denna senare företeelse bland ledande opinionsbildare inte betraktas som onormalt, men att samma opinionsbildare rycker ut som en antiterrorstyrka mot den aktivist som säger att män är som djur och mot den forskare som hävdar att männens våld mot kvinnor är en del av vår kultur. Det låter hemskt, att man inte har sinne för proportioner, att man inte ingriper när människor diskrimineras och när kvinnor våldtas och dödas! Det låter förfärligt att det offentliga samtalet så reduceras till en fas i utvecklingen där man inte ännu kan skilja mellan stora och små klossar i sandlådan eller i barnkammaren. Stora starka, maktfullkomliga karlar som ger sig på stackars försvarslösa aktivister och forskare som har dristat sig till extrema karakteriseringar av en stro del av befolkningen och till ’den enskilda individ som föreslår mer eller mindre extrema åtgärder för att lösa problemen’! Det är verkligen förfärligt att detta kompakta berg av etablerade, reaktionära proppar inte har förmågan att se över sin egen begränsade horisont. Jonsson ger de utsatta kvinnorna och förtryckta minoriteterna en ovärderlig röst i denna kompakt nattsvarta värld av vita medelålders män som är livrädda för att mista sina förgivettagna privilegier.

Jag skulle vilja vända på det hela. Vem vill Stefan Jonsson försvara? Om vem är det Jonsson värnar? Vem är det han verkar betrakta som varande barn? Är aktivisten och forskaren fullvärdiga debattpartners? Bör vi ta deras utsagor på allvar? Bör vi ge deras syn på sakernas tillstånd samma behandling som andra betraktelser eller ska vi låta deras formuleringar vara mindre nyanserade, mindre noggranna, mer bemängda med onyanserade utfall och grova angrepp? På vilket sätt skulle en sådan behandling gagna dem som utsätts för de övergrepp och den diskriminering som han inledningsvis talar om. Att låta extrema uttalanden stå oemotsagda, och kanske t o m hylla dem, är mycket värre än att genomlysa deras hållbarhet, och därmed bjuda in dem som fäller dem till en seriös diskussion. Att inte ta uttalandena på allvar är att nedvärdera och förminska dem som uttalar dem. Man behandlar dem därmed lite grann som man behandlar barn eller djur som inte är ansvariga för sina handlingar och därmed inte kan ställas till svars.

Stefan Jonsson sällar sig till dem som verkar mena att människor som har blivit utsatta för förtryck har en större rätt att utkräva hämnd, inte bara mot dem som verkligen har gjort sig skyldiga till övergrepp, utan mot alla som har del i denna kultur genom att vara just vit, medelålders man. (Se t ex http://www.etc.se/radikala/templates/template_89.asp?number=44986)
Men inte bara det. Som förtryckt har man dessutom rätt att uttala sig kategoriskt och svepande och man har inte samma krav på sig att underställas kritisk granskning. Alla försök till kritisk granskning ses i Jonssons värld som uttryck för oförmåga att skilja mygg och kameler, eller den stora klossen från den lilla.

Den stora utmaningen är istället att se även aktivisten och forskaren som fullvärdiga medlemmar i ett civiliserat samtal, i ett meningsutbyte där extrema lösningar visserligen kan föreslås, men där sådana förslag, liksom alla politiska idéer eller handlingsplaner, ges den respekt som man bara kan ge dem genom att utsätta dem för samma granskning som andra idéer. Allt annat vore att ytterligare förtrycka dem som Jonsson verkar vilja värna om. Jonsson inlägg kan dock tyvärr endast ses som ytterligare ett nedsättande behandling av ytterligare en god välmenande vit medelålders man som i ivern att lära sina medlekande samtalspartner på kultursidorna skilja mellan stora och små klossar förvägrar de stackars försvarslösa offren för denna lekande koloss ingång till samtalet.

Dag Hammarskjöld och modet att vara sann mot sig själv

Dag Hammarskjölds Vägmärken uppmärksammas som en bisak i en artikel skriven av David Karlsson i dagens DN. I Hammarskjöld i ny dager kommenteras en biografi om DH av Mats Svegfors. Jag har inte läst Svegfors’ bok, så jag kommenterar inte den, men det är intressant att se hur Karlsson förringar Hammarskjölds bok innehållande dagboksanteckningar som publicerades 1963: ’Själv har jag aldrig, det ska erkännas, riktigt lyckats ta till mig denna bok. Jag har uppfattat den som högtravande och lite självhögtidlig.’ Karlsson skriver sedan att hans oförmåga kanske beror på att han inte har underkastat sig de ’utomordentliga ansträngningar’, som enligt Svegfors krävs för att en läsare av boken ska kunna tillägna sig den. Jag tror att Svegfors, och även Karlsson, har rätt. En läsning av Vägmärken kräver att man anstränger sig, men också kanske att man i hela sin livsgärning är beredd att anstränga sig i den bemärkelsen att man inte låter sig nöja med att betrakta världen från en rent vegetativ ståndpunkt. Även detta låter kanske pretentiöst och högtravande, men vad det gäller är att tänka igenom sina handlingar, låta den samlade och växande kunskapen vara ledstjärna för ett mer moraliskt och ansvarsfullt agerande, en etiskt mer genomtänkt livshållning. Är ett sådant förhållningssätt möjligt idag? I Vägmärken kan vi läsa att ’Endast den värdighet är verklig som icke förringas av andras likgiltighet.’ (85), men också: ’Se dig själv som ett undantag – men avskriv då hoppet om vila i den trygghet som skapat världen.’ (79)

Som alla stora texter kan även dessa till synes motstridiga formuleringar ges många tolkningar, men man kan åtminstone skönja en ambivalens i förhållandet mellan den individuella handlingen och omgivningens, kollektivets faktiska eller möjliga reaktioner. Att kunna stå rakryggad och med integritet hävda det man vet är rätt även mot en omgivning som inte omfattar, eller inte vågar omfatta en obekväm ståndpunkt, som inte vågar stå upp för värderingar som vi finner goda. Vi strävar efter tillhörighet till en grupp, en nation, ett värdesystem, men om vi ska kunna vara sanna mot oss själva måste vi också kunna bryta mot denna grupp, denna nation eller detta värdesystem om vårt samvete säger oss att tillhörigheten till denna gemenskap skulle tvinga oss till handlingar som vi inte kan uthärda. Detta kräver en styrka, ett mod som inte så många innehar och därför kan en sådan moralisk människa sällan finna hopp i någon trygghet som kollektivet kan ge. Vi måste kunna bryta mot den förkvävande omgivningen för att, som Hammarskjöld fortsätter: ’Att vara fri, att kunna stå upp och lämna allt – utan att se sig tillbaka. Att säga ja –. /.../ Att säga ja till livet är att säga ja också till sig själv.’ (75)

Man kan se dessa tankar som världsfrånvända eller, som Lagerkrantz, beskriva denna ’Kristusdröm’ som något som ryckte Hammarskjöld bort från verkligheten, eller man kan, som Karlsson, se tankarna som högtravande och lite självhögtidliga och man kan också tolka Hammarskjölds hållning som en del av ett värdekonservativt system som kanske Svegfors vill få det till. Därmed skulle en kritiker av en sådan hållning kunna säga att vi här ser ytterligare ett uttryck för en förkvävande moralism som tvärtemot vad jag har skrivit hindrar individen att utveckla ett genuint etiskt förhållningssätt, ett förhållningssätt som springer ur ett genomtänkt övervägande. Jag finner visserligen Hammarskjölds kristna tro besvärande, men jag tror att vi kan läsa Vägmärken utan att tvingas in i ett värdesystem som kan ge och har gett legitimitet åt en sådan ohygglig mängd illdåd världen över, och som för många fungerar som en väg ut och bort från kritiskt tänkande och individuellt engagemang och istället se den upproriske Jesus ta form i en hållning som kräver principfasthet, integritet, men också självhögtidlighet, en respekt för omvärlden som tar sin grund i ett handlande som bara kan skapas på grundval av en respekt för, och ett allvar och en uppriktighet inför, det egna jagets styrka, mod och förmåga att ibland även stå emot en galen och förtryckande omvärld.

Citat

"The most ridiculous concept ever perpetrated by H.Sapiens is that the Lord God of Creation, Shaper and Ruler of the Universes, wants the saccharine adoration of his creations, that he can be persuaded by their prayers, and becomes petulant if he does not recieve this flattery. Yet this ridiculous notion, without one real shred of evidence to bolster it, has gone on to found one of the oldest, largest and least productive industries in history." Robert A. Heinlein.

Från http://www.infidels.org/

Indeed. Tyvärr är det alltmer vanligt att även de länder som man tidigare hade trott vara sekulariserade och upplysta hyser befolkningar som inte har tilltro till sig själva, till vetenskapen utan måste finna tröst i en auktoritet bortom det gripbara. Är det ett symptom på uttråkning eller på en känsla av vanmakt, eller både och?

Self ger hopp

Det kanske finns hopp ändå. Läser lite i Will Selfs Dr Mukti and Other Tales of Woe och kan i alla fall något glädjas av den kompletta galenskapen. Det är synd att man måste söka sig till litteraturen för att finna upplyftande galenskap.

However far you may travel in this world, you will still occupy the same volume of space.

Traditional Ur-Bororo saying

Hopp

Kom just att tänka på en dialog som utspann sig mellan Seinfeld och George för några år sedan. Är hoppet något som vi bör eliminera? Kan man vara hoppfull i en värld av galenskap? Är hoppfullheten endast ett sätt att lura sig själv?

George: "I don't want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you're hopeless you don't care. And when you don´t care, that indifference makes you attractive."

Jerry: "So, hopelessness is the key?"

George: "It's my only hope."

Framåt

Aaah, c'est bien ça...
Lite ljus, men mest mörker ute i den tidiga sommaren. Himlen förmörkas inte bara av moln, utan även av en stor mängd dumhet och ogenomtänkta formuleringar. Kan man kanske ändra på det något? Vi får se.
Återkommer snart.