Svenska invektiv

Svenska, mycket mesigare varianter, kan man hitta här.

Franska svordomar från mästaren

Jag hittade följande sida på nätet, där man kan lära sig lite intressanta invektiv på det fantastiska franska språket av de arga utbrottens mästare Capitaine Haddock. Uppfriskande, förlösande och vackert...

Fragile

If blood will flow when fresh and steel are one
Drying in the colour of the evening sun
Tomorrow's rain will wash the stains away
But something in our minds will always stay
Perhaps this final act was meant
To clinch a lifetime's argument
That nothing comes from violence and nothing ever could
For all those born beneath an angry star
Lest we forget how fragile we are



On and on the rain will fall
Like tears from a star like tears from a star
On and on the rain will say
How fragile we are how fragile we are

Ingen politik alls

Nej, det blev inte så mycket politik igår och det är ingenting man får sig till livs i serien om ordförande Persson heller, förutom det faktum att själva idétorkan hos Persson är så fascinerande närvarande. Det blir på så sätt ett väldigt intressant panorama över en tid då politiken dog, då de politiska visionerna försvann och då innehållet i de dagsaktuella frågorna snarare karakteriseras av en social ingenjörskonst å ena sidan och ett krampaktigt fasthållande vid makten å den andra. För Persson är makten det viktigaste, det allt överskuggande målet och vad politiken fylls med är underordnat. Det gäller alltså att förvalta en väldigt tungrodd statsapparat och samtidigt se till att man håller sig fast vid makten, oavsett vilken politik som bäst gagnar det målet.

Det är emellertid inget som karakteriserar bara Persson och Socialdemokraterna, utan även den nytillträdda borgerliga regeringen. Här har man dock ett litet glapp mellan retorik (som i stort sett är en New Labour-ispirirerad demagogi i något modiferiad svensk socialdemokratisk språkdräkt) och den trots allt ganska snabba nyliberalisering som genomförs på vissa områden - genom utförsäljning av i stort sett allt som på något sätt kan gå med vinst bland statliga företag (som t ex Systembolaget). Man kan dock konstatera att det inte finns något seriöst, verkligt politiskt alternativ i svensk partipolitik. Vi har fått en mängd partier som på olika sätt hyllar status quo och nöjer sig med smärre justeringar av den senkapitalistiska välfärdsstaten. Oundvikligt? Jag vet inte, men outsägligt tråkigt och desillusionerande och det banar dessutom vägen för diverse populistiska partier som Sverigedemokraterna.

Inte bara tråkigt alltså, utan även mycket farligt.

Politik?

Det var länge sedan jag skrev något om politik. Jag tror inte att det beror på att det inte har hänt någonting, för det har det ju, men jag har varit lite trött på senaste tiden på allt märkligt som vi har blivit serverade via SVT:s lilla satsning på Ordförande Persson.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta eller hur man nu ska se på denna totala brist på självdistans som Persson här visar upp. Carl Bildt må vara hur dålig som helst, Gudrun Schyman må ha sagt allt möjligt i sina utfall mot mansväldet i EU eller i riksdagen, men hur kommer det sig att Persson vill framstå så här inför eftervärlden? Har han ingen förmåga alls att föreställa sig hur allt han säger rakt in i micken ska komma att framstå för dem som ser detta?

Svenska folket fick dock nog av denna djupt tragiska person. Vi får hoppas att vi slipper se fler av hans typ framöver...

36,8 km

Första riktiga långpasset avklarades på 2:33 i vårsolen. Det kändes väldigt bra fram till c:a 32 km, då benen började stumna lite och jag kände en intensiv hunger. Det lovar gott att jag inte har ont någonstans och inte heller några krampkänningar, som jag ibland får under de längre eller hårdare passen. Det känns bra helt enkelt.

I veckan blev jag anmäld till Sthlm marathon också, trots att jag var lite sent ute. Startnummer 112, efter förra årets placering. I år ska jag bli som sämst på femtionde plats...



PS. Det var 37,3 km...

Participant Objectivation

Speaking about oneself in third person?
Why is it so hard for people to subject oneself to the same kind of analysis which they purport to be subjecting the external world, other subject, other persons, other intersubjective interactions? Taking Foucault or Bourdieu seriously would demand penetrating the very core of the power/knowledge nexus and of course also subjecting the own activity to the same scrutiny. This would be the very least denominator for any serious act of reflexive sociological account of the epistemic process: What are the conditions of possibility of this account? What does it mean to be involved in constructing a theoretical account of practical and theoretical approaches?

Skymning i gryningstid

Mörkret kom tidigare och snabbare nu. Det var som om solen inte längre hade orken, att stanna den tid som var utmätt för den. Inte för att själva dagarna egentligen var kortare än tidigare, men dess lyster var förlorad, som om någon hade satt ett raster över varat och hindrade luminositeten från att få fullt utrymme, fullt spelrum mellan gryning och skymning. Dagen var höljd i ett slags mjölkvit, eller snarare smutsgrå skimmer som gjorde konturerna oskarpa och föremålen mer oklara som riktmärken i terrängen. Detta gjorde framförandet så mcyket svårare och ibland var oskärpan så skarp att framkomligheten var helt borta. Dessa stunder, som kunde vara allt mellan ett par sekunder till ett par dagar, var ytterligare smärtsamma eftersom jag inte ens kunde intala mig själv att jag förflyttade mig framåt – jag var helt enkelt helt förlamad att företa något överhuvudtaget. Jag var visserligen alltid klar i huvudet, såg klart och tydligt för min inre syn vart jag hade tillryggalagt och vad som var kvar av min färd, men den yttre miljön gjorde det helt omöjligt att applicera denna inre klarsyn på själva navigerandet. När dessa tider av ett slags påtvingad, miljöframkallad blindhet inträdde kunde dock yttervärldens påtaglighet, handgriplighet, dess brutalt påträngande fakticitet, effacera själva gränsen mellan det yttre och det inre så att det ibland var svårt att urskilja den gräns mellan jaget och yttervärlden som gör att vi existerar som någorlunda autonoma individer. Vid dessa tillfällen brukade jag sakta stryka mig själv över huden som i ett försök att dekretera denna limes som också den gräns för vilken jag satte mitt förstånd att härska. Det lyckades emellertid endast väldigt sällan så det omedelbara resultatet av denna annihilering av gränsen mellan det autonoma jaget och det heteronoma var ett slags tvivel på det egna jagets verklighet. Hur mycket jag än återkallade det Cartesianska credot var det snarare Foucaultska tvivlet om subjektets autonomi som grep tag i mig. Grep tag i vad då? En tanke, eller snarare en bild, som återkom dessa stunder, dagar, var det som Foucault skriver i Övervakning och straff, ’själen är kroppens fängelse’. Själen som något som håller samman ett materiellt jag som inte har någon bestämd utsträckning i rummet, utan som snarare ges konturer av den disciplinerande uppfattning om den egna kroppsligheten som påbördas oss. Just påbördas; en börda som läggs på oss genom disciplineringen av det sammanvävda jaget. på så sätt kunde jag se denna upplösning av gränsen mellan kroppen och det resterande tidrummet som ett tecken på tillfrisknande, på att jag verkligen såg saker i sin oändliga utsträckning och i sin oändlighet. Samtidigt var det naturligtvis ett svårt sätt att tillfredställa den ordningssträvande intellektet med en sådan kontraintuitiv tanke, oavsett hur filosofiskt plausibelt den kunde vara. Vad ligger det egentligen för trygghet i att veta att ens spår i sanden kommer att utplånas? Vad hjälper det mig i dödskuggans dal att veta att jag både är vid begynnelsen och vid slutet, att jag i min intighet, min efemära belägenhet skulle vara en fullbordan. Varje granitkorn, varje mineralskärva i bergets natt är självt en värld, men är den det för mig? Tidrummet som kröker sig in i sig självt och som ger just denna ögonblickliga och närvarande fullkomning, rör den mig? Är den min? Avskildheten och samtidigt den smärtsamma delaktigheten hos någon som har insett just denna absurditet i tillvaron var kväljande. Vi är hyperboréer, javisst, men den insikten hjälper oss inte i vår andhämtning. men det ger oss ingen tröst i natten.

The subject is not a phenomenon in the world but a transcendental viewpoint upon it. We can, so to speak, squint at it sideways as it gives itself along with the things it represents, but like the spectral other who walks beside you in The Waste Land it vanishes if you try to look at it straight. Getting a fix on the subject opens up the dizzying prospect of an infinite regress of meta-subjects. Perhaps then, the subject can figure only negatively, as empty excess or transcendence of any particular. We cannot comprehend the subject, but as with the Kantian sublime we can, as it were, comprehend its incomprehensibility, which appears as the negation of all determinacy, The subject seems somehow squeezed out of the very system of which it is the lynchpin, at once source and supplement, creator and leftover. It is that which brings the world to presence, but is banished from its own creation and can by no means be deduced from it, other than in the phenomenological sense that there must be something which appearance is an appearance to.

To be free means to calculate the moves of your competitors while remaining securely impervious to such calculability oneself; but such calculations may themselves modify one’s competitors’ behaviour in ways that impose limits on one’s own free project.[1]

As for Rorty then, we have an antimony between the heteronomous outside or material world and the autonomous subject, the Res Extensa and the Res Cogitans; between the material world which is governed by the laws which science spells out and the selfmoulding autonomous subject which is free to reformulate, redefine him/herself.

---

[1] Eagleton, Terry (1990) The Ideology of the Aesthetic, Oxford UK/Cambridge MA: Blackwell, p 72 ff.

Drifting

A little dreamlike, obscure and hazy today. Things are getting a bit fuzzy and loosing shape...



We sail through endless skies
stars shine like eyes
the black night sighs
The moon in silver trees
falls down in tears
light of the night
The earth, a purple blaze
of sapphire haze
in orbit always

While down below the trees
bathed in cool breeze
silver starlight breaks down the night
And so we pass on by the crimson eye
of great god Mars
as we travel the universe

Den Saussureanska avgrunden

På seminarium om Foucault i serien som ges av SALT på Uppsala universitet. Det blev en uppvisning i hierarkisk ordning och i symboliskt våld, något som ju Foucault själv skrev en del om. Intressant hur det materialiseras i mikrokontexter som dessa också.
Jag kommer att presentera en liten sak om språk och maktstrukturer, men framförallt kanske om hur Foucault, genom att vara fast i ett Saussureanskt tänkande klavbinder sig själv, inte förmår lösa de problem som uppstår. Om det nu är en fråga om en uppgörelse med det transcendentala subjektet (något Sharon Rider menade vid seminariet) är det en fälla som man inte tar sig ut genom att kasta ut subjektet utan ställa frågan om vad som konstituerar både subjektet och objektet för kunskap och för handling i historien, men också se att den sökan efter en 'unhypothetical starting point' (som jag har med i diagrammet över Irrealismen för några dagar sedan) är det som är grunden för de dilemman som Foucault försöker lösa eller ta sig ur. De lyckas inte, eftersom de inte är naturalister i sin epistemologi och inte heller ser att filosofin per definition är styrd olika slags problematiker och att dessa problematiker är överförda från historien (cf Marx i Louis Bonapartes artonde Brumaire: "Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."). Både subjektet och objektet är redan givet när en enskild individ eller ett kollektiv ger sig i kast med att försöka skriva något, uttala sig om ett visst område (dvs symboliskt representera denna del, denna aspekt, detta lager...). Ett av de stora problemen överhuvudtaget när det gäller epistemologin i sina vanliga formuleringar - både inom anglosaxisk och sk kontinental tradition (men kanske något mindre uttalat i den senare) - är att man förutsätter att vetandeprocessen rör sig om ett slags möte (oförmedlat hos empiricisterna) mellan ett helt autonomt subjekt och världen, itsället för att inse att vetandeprocessen överhuvudtaget är kollektiv. Vetenskapen är kollektiv, det sociala praktiska livet är också kollektivt, socialt (dvs präglas av det som Popper kallar för the logic of the situation och som Goffman talar om som The Interaction Order), samhälleligt (dvs som innefattar rollstrukturer och institutionellt ordnade sociala relationer som styr interaktionerna och tenderar att få oss att handla på ett visst sätt, eftersom om om vi bryter mot de normer och regler som omgärdar denna samhälleliga praktik utsätts vi för olika typer av normativa sanktioner) och vi använder oss av redskap som är intersubjektiva, framskapade av en diakron och även synkron kollektiv process. Vi är aldrig ensamma och vi kan inte tänka oss ett individuellt språk, något som man i vissa kretsar menar är möjligt (se t ex motsättningen mellan den unge och den senare Wittgenstein i frågan om The Private Language Argument (hinner inte ta det här också)) och språket är en av grunderna för vår kunskap om världen (som är resultatet av just en kombination av materiell och symbolisk interaktion med världen, som i sin tur både är materiell och symbolisk).

Sedan måste man också skilja mellan vetenskapens intransitiva och transitiva objekt; där den första är själva referenten, den verkliga världen, och det transitiva objektet (eller aspekten) är den överförda konceptualiseringen av detta intransitiva objekt (cf Althussers termer generalitet 2 och 3, eller Poppers idé om Värld 1, 2 och 3 - även om dessa kategoriseringar inte fångar hela problematiken hos Foucault). När det gäller själva frågan om diskursens relativa autonomi från diskursens objekt är det naturligtvis så att diskursen diakroniskt kan vara självrefererande, men diskursen i sig måste alltid vara om något annat än sig själv för att kunna vara möjlig. Detta är vad Roy Bhaskar kallar för referential detachment och det är en nödvändig, transcendental, nödvändighet för kommunikation. Man kan tala om språket, men då är det frågan om en metaspråklig handling. Om man inte kan skilja mellan objektspråk och metaspråk kommer man naturligtvis inte så långt. Objektspråket hos Foucault när han gör sina historiska studier är just ett refererande till andra diskurser och är i den meningen även ett metaspråk. När han i inledningarna till sina historiska studier eller i sina teoretiska traktat (Vetandets arkeologi, Orden och tingen...) talar om sin "metod" eller om sina kategoriseringar etc talar han om den metaspråkliga verksamheten som han företar i sina idéhistoriska studier som om de vore oproblematiska verksamheter och där han reflexivt menar att hans resultat på intet sätt skulle vara beroende av att den verksamhet som hans studieobjekt (texterna, diskurserna, kanske praktikerna) inte har någon upphovsman (eller kvinna), utan fungerar just som självstrukturerande system. Frågan om subjektet upplöses genom ett Saussureanskt snitt även från det hållet: diskursen har inte vare sig subjekt eller objekt. Frågan uppstår dock: Vilket är Foucaults objekt? Kan vi studera Foucaults texter på samma sätt? Kan vi se hans texter som bara uttalade av någon subjektlös struktur och att de inte har något egentligt objekt? Eller att det i alla fall är ointressant huruvida de har något reellt objekt. Genom en sådan lösning skulle vi, i alla fall om vi lyssnar till Foucault (vilket vi kanske inte ska göra), inte behöva oroa oss om hur denna signifiant förhåller sig till någon signifié (eftersom den inte finns eller är irrelevant). Intressant, men knappast tillfredställande, men detta förhållningssätt har ju i alla fall gett upphov till en hel plethora av mer eller mindre ointressanta självstympa(n)de (social)konstruktivistiska men ändå empiricistiska mullvadshögar, with a little dash of Parisian theoreticist delusion...

Det andra problemet - som delvis sammahänger med det första, som inte Sharon tog upp, är att han liksom en annan drös poststrukturalister är just fast i Saussure och i hans avsaknad av en hållbar idé om referens och mening (som t ex Peirce hade - eller även Frege). Poststrukturalisterna försöker lösa problem som de själva har uppställt, eller försöker ta sig ur en fälla som de själva har gillrat. Ett slags filosofisk chutzpah...

Mer om det 19 april när jag ska presentera Possible and Actual Discourses - Objective, Subjective and Intersubjective. Foucault and Bourdieu on Struggles over Classification, vilket ska bli kul, eller intressant...

Nu till Foucaults The Birth of the Clinic. Han är ganska revealing i inledningen. Intressant i sin Saussureanism - och naturligtvis (sic!) missvisande. Haha...

Fading away

We chase misprinted lies
We face the path of time
And yet I fight
And yet I fight
This battle all alone
No one to cry to
No place to call home...




Can you give me sanctuary, I must find a place to hide, a place for me to hide
Can you find me soft asylum, I can't make it anymore, the man is at the door...

Irrealism etc

Så ja. Nästan klar med förberedelserna för London nu. Ett litet kort och koncist föredrag på temat Real and Irrealist Totalities. Huvuddragen i resonemangen kan man enkelt (!) se i följande lilla figur...
Skriver mer om det här lite senare.

Söndagslöpning och The Very Idea of a Conceptual Scheme

Jättevackert och vårlikt ute idag. Tog mig runt 25 km på 1:38. Lite stum i låren efter ganska hård träningsperiod, men annars väldigt stabil och avslappnad i kroppen. Skönt.

Läser Roy Bhaskar, Dialectic, och skriver på mitt föredrag. Intressant. Kommer in på frågor om de tre dogman som Quine och Davidson pratar om i den interna kritiken av den analytiska epistemologin. Tror mig ha hittat en god lösning på deras dilemma. Mer om det senare...

Natt och gryning

Snön smälter, själen tinar upp efter en lång och kall vinter, men kan vi känna denna värme? När känner vi hur kylan sveps iväg av värmen, hur ljuset tränger undan mörkret och når ska vi återfå hoppet efter den långa nattliga vandringen?

Känner mig lite missmodig trots föraningen av vårens ankomst. Jag känner mig inte riktigt säker på hur denna nya vår kommer att gestalta sig. Osäkerheten gör mig både glad och ledsen, hoppfull och missmodig. Jag lyssnar på Led Zeppelin och känner att styrkan kommer tillbaka, fast trevande, som en nyfödd som tar sig ut i en stundtals ogästvänlig och kall, men ljus och öppen värld från det mörker som har varit både förtryckande men samtidigt ombonande och som en vän... Upon us all a little rain must fall?
Jag går och lägger mig och hoppas på en ny gryning, en ny ljusare årstid.

This is the springtime of my loving - the second season I am to know
You are the sunlight in my growing - so little warmth I've felt before.
It isn't hard to feel me glowing - I watched the fire that grew so low.

It is the summer of my smiles - flee from me Keepers of the Gloom.
Speak to me only with your eyes. It is to you I give this tune.
Ain't so hard to recognize - These things are clear to all from
time to time.

Talk Talk - I've felt the coldness of my winter
I never thought it would ever go. I cursed the gloom that set upon us...
But I know that I love you so

These are the seasons of emotion and like the winds they rise and fall
This is the wonder of devotion - I see the torch we all must hold.
This is the mystery of the quotient - Upon us all a little rain must fall
























PS. Sprang lite snabbdistans igen idag. 10 km på 35 min. Helt ok. Är själen i oråd får man kanske ta till kroppslig späkning för att hitta tillbaka till sig själv...