Den vackra sporten

Så fick vi då äntligen se Åsa Sandell i boxningsringen i Göteborg. En seger för sportintresset, för den fantastiskt fina sport som boxningen är och för det vackra och det smakfulla. Johan Esk i DN skriver en helt obegriplig krönika om det hela och drar upp den svenska byråkratin och mellanmjölken och verkar göra sig lustig över hur vi i Sverige inte kan förstå hur vackert och fint det här med proffsboxning kan vara. Fast man vet inte riktigt, Esk är en sådan journalist som aldrig skriver något som man kan förstå, eftersom han saknar förmågan att uttrycka sig klart.

Boxning är en verksamhet som inte på något sätt ska kallas för sport, utan beskrivas såsom den är: ociviliserad, medvetet skadlig, barbarisk, människofientlig. Det är beklämmande att den har kommit att beskrivas i termer av idrott och som ett slags väg för unga invandrarkillar in i det svenska samhället. Boxningen skapar aggressivitet och gör utövarna till vårdpaket. Det är en verksamhet vi inte ska uppmuntra i ett civiliserat samhälle.

På väg till Workshop

Står här och väntar på tunnelbanan (Victoria Line) i Stockwell. På väg till en workshop vid Institute of Education med Roy Bhaskar.

PS2 om Sahlin (och SAP och Göran Persson)

Det är inte lätt för ett parti av SAP:s storlek och med en sådan toppstyrning att ömsa skinn och hitta en ny politik, men framförallt en ny ledare, i ett läge där den gamla ledaren har lämnat ett sådant tomrum efter sig och inte bäddat någon väg efter sig till någon annan. Göran Persson har nog varit den mest maktfullkomliga och arroganta av alla SAP:s ledare. Vi har sett en liknande arrogans tidigare hos socialdemokratiska ledare, såsom hos Palme, men ingen har på samma sätt som Persson sett till att kring sig samla människor som i väldigt liten grad har ineburit något hot mot hans egen maktställning inom partiet. Alla hans ministrar, alla i hans lilla hov har varit fogliga jasägare och följt hans minsta lilla vink och vid behov har Persson inte tvekat att offentligt köra över och läxa upp sina undersåtar i regeringen eller i partiet i stort. Därför står nu SAP utan någon naturlig tronföljare som kan göra anspråk på någon naturlig auktoritet. Mona Sahlin, som nu lanseras, har ingen naturlig auktoritet, annat än att hon är kvinna, vilket för vissa dock tydligen är skäl nog för att lyfta upp henne som en god kandidat. Det är snarare så att man då gör ett slags dygd av nödvändigheten...

Göran Persson lämnar inte endast ett tomrum efter sig, hans skugga ligger över hela detta stora parti och kommer att förmörka inte bara det interna arbetet inom partiet utan även hela den svenska politiken inom de närmaste åren. Det finns inget alternativ nu till den Blairitiska politik, som i allt väsentligt apar efter det amerikanska demokratiska partiets värderingar och tillvägagångssätt. Framtidens politiska system kommer i Sverige, liksom i Storbritannien, att mer och mer likna det amerikanska, där två partier, med väsentligen samma politik, slåss om makten. De närmaste åren kommer att vara styrda av det 'nya arbetarpartiet', Moderaterna.

Socialdemokraterna, liksom deras impotenta samarbetspartier, kommer under en lång tid tvingas kravla sig upp ur den politiska förlamning som den Perssonska bristen på ideologisk övertygelse och riktning lämnar som främsta arv. Det är ett tungt arv han lämnar efter sig: Ett politiskt svart hål där alla goda politiska idéer och visioner försvinner in i ett ideologiskt vakuum präglat av idétorka och politisk feghet i den senkapitalistiska postbyråkratiska sociala ingenjörskonstens tidevarv.

Snö

Under natten har det fallit snö över den brittiska huvudstaden och bäddat in hus och bilar, gator och uteliggare, cabbages and kings, i ett behagligt litet skimrande täcke fruset och kristalliserat vatten.

It makes you wonder if a new day some time will dawn and whether the forests then will echo with laughter...

Dizzy

Back, going back in all directions, sleeping these insane hours...

Back to the beginnings of time, of my time, of memories and of pictures; recollections of a lost world, a lost time, of time lost.

We invoke the past or rather our recollections of the past as we stumble into the future - l'avenir: the things that are about to happen, things that are bound (?) to happen...

Is the present redundant or too distant?

På fest i Soho

Jag och Mark var på födelsedagsfest igår på Thirst i Soho. Kate, en av Marks PhD students fyllde år och det var jättemycket folk från alla möjliga håll, t o m från Sverige alltså...
Här är en liten bild på mig och Mark på väg därifrån, han till Shepherd's Bush och jag till Dulwich. Jag hade inte så mycket hjälp av busschauffören när jag skulle kliva av, så jag hamnade i Crystal Palace och fick gå c:a 5 km tillbaka. Kul och spännande i en stad där alla hus ser likadana ut! London A to Z hjälpte mig dock fram. Tack!

PS om Sahlin

Ja, ja. Jag är väldigt provocerad av starka kvinnor och jag blir lite rädd om min manliga härskartillvaro och blir helt rabiat och dum och idiotisk när jag inser att sötebrödsdagarna för oss män är på väg att försvinna. Sahlin är jättebra. Jag är dum och ägnar mig åt manliga härskartekniker. Mea culpa.

Seminarium etc i London

Jag var igår på ett seminarium på SOAS i London med bl a Margaret Archer, CLive Lawson och Roy Bhaskar. Det var en intressant tillställning där ontologiska frågor diskuterades och som avslutades med en booklaunch för Contributions to Social Ontology. Jag skriver lite mer någon annan gång. Här är i alla fall en bild på mig och Roy från igår.

Sahlin, SAP etc

Sådär.. Sitter i London och får lite perspektiv på saker och ting. Sahlin är ju inte ensam om att vara 'incorrigible' och 'immaculate', bortom all kritik, oantastbar (OK, hon fick lite problem när hon köpte Toblerone för några år sedan...). Det gäller hela det socialdemokratiska partiet. De har aldrig fel. Allt de gör är rätt och om de mot förmodan gjort något misstag är det inte deras fel. Det är svårt att vara så bra som de är. Otacksamt på något sätt.

Sahlin kanske kan göra att deras brister blir mer uppenbara även för dem själva. Alltid något: Två steg bakåt, ett steg framåt? Ett steg bakåt, två steg framåt? Ett krypande till korset som gör att man kan stå lite mer stadigt och stolt senare?

Mona Sahlin och populism

Så blev hon då slutligen nominerad... Hon tackar ja och blir troligen partiledare för Sveriges största parti och vid nästa val kanske t o m statsminister. Debatten kring denna utnämning har ofta rört sig om frågan huruvida det är möjligt för en kvinna att ta sig så långt upp i den politiska eller ekonomiska hierarkin och från feministiskt håll har man menat att det är inte möjligt för att vi har den 'könsmaktsordning' vi har. Man måste vara dubbelt så bra som männen för att ta sig upp skulle gälla för kvinnor i gemen. Det stämmer säkert inom många områden, men i detta fall är det snarare tvärtom. För Mona Sahlins del verkar det som att hennes dumhet snarare är hennes största tillgång. Allt hon gör blir fel, men hon backas hela tiden upp av ledande personer inom det socialdemokratiska partiet och bland kvinnorna i partiet ses hon som en frälsare. Även om en jämförelse med andra kvinnliga politiska ledare kan dra lite för långt, kommer man ändå att tänka på det bisarra stöd som ANC:s kvinnoorganisation gav till Winnie Mandela, trots hennes uppenbara brister. Mona Sahlin är ingen uppviglare till mord, men hennes politiska och intellektuella brister är så graverande att inte ens den mest indoktrinerade socialdemokrat kan hysa några förhoppningar om att socialdemokraterna nu kommer att bli något framåtsiktande parti, som tar hjälp av vetenskap och gedigen kunskap för att leda landet framåt. De enda som kan jubla över denna utnämning är alliansens partier.

Man kan kort sammanfatta det hela med en kommentar som fälldes av Arne Anka en gång på 90-talet: Man kan undra om man lever i ett land eller i ett skämt.
Det är emellertid kanske skönt för folkdjupet att veta att man inte blir ledd av ledare som har den minsta antydan till intelligens eller intellektualitet. Det är kanske således ett uttryck för ett slags märklig populism...
Det är faktiskt ganska mycket nu.

Snö efter spöregn...

Så kom det lite snö ändå till slut, men det känns lite märkligt att det plötsligt är alldeles vitt ute mitt på dagen när man tidigare på morgonen hade vandrat hem i spöregn i gryningen. Det är dock ganska skönt och väldigt vackert när landskapet täcks av detta bomullsliknande täcke. Allt blir lugnare, tystare och försiktigare på något sätt. Det känns som att man får lite mer tid och utrymme för reflektion och man blir mindre stressad och kantig i sitt handlande. Jag hoppas verkligen att det snart blir lite vinter så att denna känsla kan hålla i sig lite, men också för att man då kan få möjlighet att ta sig ut lite på isarna som förhoppningsvis lägger sig. Även det är en rogivande verksamhet, att höra hur ljudet av ens skridskoskär fortplantar si i isen och även hur tystnaden när man någon gång stannar upp verkligen låter. Att riktigt höra tystnaden...

Goda nyheter

Så styr då kosan åter till vad som Joseph Conrad kallade för "the biggest, and the greatest, town on earth", London. Det blir ett workshop med Roy Bhaskar på Institute of Education, University of London, 24 januari och jag är där en vecka för att medverka vid det, träffa alla möjliga människor där och förbereda för att kunna vara där under en längre tid i april-juni och kanske längre...

Il pleure dans mon coeur

Il pleure dans mon coeur
Comme il pleut sur la ville ;
Quelle est cette langueur
Qui pénètre mon coeur ?

Ô bruit doux de la pluie
Par terre et sur les toits !
Pour un coeur qui s'ennuie,
Ô le chant de la pluie !

Il pleure sans raison
Dans ce coeur qui s'écoeure.
Quoi ! nulle trahison ?...
Ce deuil est sans raison.

C'est bien la pire peine
De ne savoir pourquoi
Sans amour et sans haine
Mon coeur a tant de peine !

(Paul Verlaine)

Vissa saker kan bara gripas med hjärtat

Jag fick Le petit prince i julklapp av en av mina bästa och nyvunna vänner. Det är en bok som jag fick läsa lite ur när jag bodde i Frankrike och gick i nian tror jag. Det är en väldigt vacker liten skildring av hur allt som de stora människorna har avförtrollat och gjort triviala kanske, i själva verket har ett så fantastiskt rikt innehåll, som bara kan fattas, begripas, kännas, ses, om man inte sluter sig, inte låter sig klavbindas av den instrumentella rationalitet som så ofta beslöjar våra sinnen. Nu när jag sitter och tänker på dettakommer jag att tänka på några strofer hos den store diktaren William Blake, som i The Marriage of Heaven and Hell skriver:

If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, infinite.
For man has closed himself up, till he sees all things thro' narrow chinks of his cavern.

Jag vet inte riktigt om jag rätt förstår honom när jag får denna association. Det enkla barnasinnet är det som på något sätt bättre kan förstå det fantastiskt stora i hela skapelsen utan att förenkla, förklena och förminska det. Hos den lille gossen vi får möta i lille prinsen är den första teckningen, som för de stora människorna bara föreställer en hatt, verkligen en orm som har slukat en elefant. För det lilla barnet är allt magnifikt, förtrollat och fyllt av meningar som vi inte kan avvisa.
Nu var det inte det jag tänkte på från början när jag skrev denna lilla sak, utan mer om det som vi inte kan se annat än med hjärtat, det som för oss får en helt annan och mycket rikare innebörd därför att det innefattas i vår lilla cirkel, i vår känsla av gemenskap med andra, den lilla hemlighet som räven i det tjugoförsta kapitlet berättar för oss:

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.
/.../
Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros...

Om man har blivit vän med någon, om man känner denna gemenskap med någon, har man också ansvar för hur det går för denna vän....

Att finna en vän som är på detta sätt är mycket stort, värdefullt, ovärderligt, fantastiskt. Kanske man borde tänka sig för både en och två gånger innan man ställer in ett möte, fäller den dräpande kommentaren, sviker sina ideal och inte lever upp till denna enkla, men samtidigt så komplicerade devis. Att inte svika dem man har fäst sig vid och som har fäst sig vid en själv. Vänskap innebär ansvar. Utan detta ansvar mister vi också vår mänsklighet.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)

Sakta men säkert framåt

Det blev två km idag, efter ett 50-minuters spinningpass. Kändes helt ok. Man kanske kan vara igång igen på riktigt om någon vecka eller så. Några tävlingar inom den närmaste tiden blir det emellertid inte. Tråkigt, eftersom jag hade tänkt springa både 1500 och 3000 några gånger. Alldeles för kort naturligtvis, men som en liten utmaning för både kropp och psyke.

Rehabilitering

Jag tränade lite för hårt veckorna före jul och drog på mig en hälseneinflammation eller vad det nu kan vara och har inte kunnat springa på 10 dagar. Igår sprang jag en km på löpband och kände ett lätt obehag. Idag ska jag se om det går att springa lite igen. Förhoppningsvis blir jag bättre genom den excentriska träning som jag utsätter vaden för, men man vet aldrig. Idrottsmedicin är en ganska ny disciplin och meningarna går isär om vad man kan göra. Vissa, som t ex Lars Öhberg, menar att det inte hjälper särskilt mycket med denna typ av träning och rekommenderar istället operation, andra menar att man relativt snabbt kan bli bra av den. Jag provar väl med lite allt möjligt... Man kan kanske karva på sig själv lite? Skämt åsido. Jag känner ingen smärta nu, bara en diffus olustkänsla när jag springer eller går väldigt snabbt. Vi får se.