Gud igen

Naturligtvis en ytterst primitiv reflektion, men visst är det himla fint med religioner? De senaste dagarnas rapporter från Irak, Nigeria etc är väldigt glada och fina och visar hur mycket gott religionerna kan göra!
Låt oss döda riktigt många för att hedra våra gudar!!!

Det är verkligen väldigt synd om människorna...

Stiltje eller tristess?

”En tråkig dag är en bra dag”, rapporterade Peter Englund att Sergeant Scott Gricks ska ha sagt om sitt uppdrag i Irak. En tråkig dag är då ingenting händer, då ingen blir dödad, lemlästad; när ingen bomb briserar någonstan i närheten och sveper med sig byggnader och människor. För det enskilde soldaten är det kanske så, men i de krig som dagligen utkämpas i så många delar av världen är ingen dag på detta sätt tråkig och god. Tvärtom är de flesta, om inte alla, dagar allt annat än tråkiga utan just fyllda av den plötsliga eller smygande döden: en död som antingen kommer som resultatet av en självmordsbombare, av den slentrianmässiga misshandeln som sker i världens alla hörn av polis och militär, genom sjukdom och svält orsakad av krigshandlingar och folkfördrivningar (t ex Darfur).

Den tråkiga vardagen för soldaterna stationerade i Irak kryddas dock upp då och då med vederkvivkande aktioner som tortyr och förnedring av fångar (som i Abu Graib), och tydligen lite misshandel av småpojkar, medan flinande kameramän ibland fångar detta i bild och kanske annars utan att vi finner så flagranta bevis på hur uttråkade (och rädda) soldater hanterar sin utsatthet. Krig är aldrig vackra. Krigshandlingar är barbariska till sin natur, även om det sker med "goda" föresatser. Därför måste handlingarna alltid kunna skärskådas, de ansvariga ställas inför rätta om övergrepp och överträdelser av FN:s direktiv och Geneve-konventionen begås. Nu är det inte så i kriget mot terrorismen. USA har valt att stå utanför den internationella legala ordningen. Som ledare för den fria världen blir detta ett förfärligt hyckleri, som tyvärr ytterligare underblåser de konflikter som är mellan västvärlden och den muslimska.

Nu har Storbritannien en del att skärskåda. Vi får hoppas att de gör det. Vi får också hoppas att Tony Blair slutar att gå så helt i USA:s ledband och istället ställer sig närmre sina samarbetspartners i den Europeiska unionen. För en mer balanserad värld.

Så att tristessen någon gång bryts av något annat än elände och död.

Fräscht

Från SVT:s hemsida:

En anställd inom handikappomsorgen i Nässjö som anmälde att kränkande foton på en patient cirkulerade på en personalfest, avstängdes från sitt jobb.

Nu får omsorgsnämnden i Nässjö skarp kritik av Länsstyrelsen för att missförhållandena inte hanterades enligt den så kallad Lex Sara. Bilderna visade en äldre, psykiskt funktionshindrad kvinna liggande på golvet endast iförd bh, blöjor och nätbyxor.

Det här verkar ju vara utbrett bland de offentliganställda: Vi minns alltför väl champagnedrickande migrationsverksanställda och misshandlande poliser. Hur kommer det sig att man blir sådan? Från vem har man fått den typen av moral?

Medeltiden åter?

Nu vill Tuve Skånberg (kd) och Mahmoud Aldebe (ordf, Sveriges muslimska råd) införa en lag om religionsfrid eller trosfrid, där lagtexten skulle vara formulerad:

Där är i lag förbjudet att i ord eller handling på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse.

Detta skulle enligt Skånberg innebära att publicister skulle tvingas tänka ett varv till innan de väljer att gå ut med ett material. Det är nog helt sant att detta skulle bli följden, men det skulle samtidigt innebära att vi böjer oss för krafter som århundraden av upplysning har frigjort oss ifrån. Det skulle göra oss till mindre toleranta personer. Det skulle innebära en avsevärd inskränkning i den individuella friheten och det skulle bana väg för ett samhälle där vi hela tiden tvingas tänka oss för vad vi säger för att det kan kränka någon vidskeplighet eller något totalitärt system. I förlängningen får vi kanske inte längre säga att människan är ett resultat av en långvarig evolutionär process eftersom det strider mot vad som sägs i det som av vissa anses vara en helig skrift. (Detta ser vi ju tyvärr är föremål för en omfattande debatt i USA, där religiösa företrädare försöker inskränka möjligheten att undervisa om Darwinismen i skolorna.)

Debatten och samtalet ska i ett upplyst samhälle inte inskränkas annat än om någon i tal eller skrift uppmanar eller hetsar till förföljelse av en viss grupp människor. Att kritisera en trosuppfattning, en vetenskaplig inriktning eller ett politiskt budskap är inte att uppmana till förföljelse av dem som förfäktar dessa idéer. Möjligheten att framföra sådan kritik är en nödvändig del i ett öppet, demokratiskt och fritt samhälle. Låt ingen religionsföreträdare någonsin få inskränka den rätten. Vi vill inte ha tillbaka någon inkvisition, om den så kommer från mullorna i mellanöstern eller pastorerna i den kristna kyrkan och deras knäböjande adepter ibland kristdemokraterna.

Att bryta upp och kritisera sina föregångare är ju något som även vår "frälsare" uppmanade till. Det är synd att hans rättrogna efterföljare idag inte idkar lite mer sådant. Kritik och självkritik, som den likaledes fanatiska vänsterrörelsen på 60- och 70-talen skanderade innan man slöt sig inåt och lät prygla sig själv för att man inte levde upp till sina ideal.

Tänk lite friare, häda ymnigt och låt aldrig något trossystem tvinga in dig i något förbestämt handlingsschema. Om det finns något som vi kanske kan ta tillvara på hos så många religioner och absoluta politiska tankesystem är det kanske att älska varandra. Vad man då ofta glömmer bort är att denna kärlek också måste innhålla möjligheten till kritik, till ifrågasättande, till skämt och satir. Om den inte gör det blir kärleken förlamande, förtryckande och den upprättar slutligen inkvisitioner i namn av kärleken. Den goda viljan blir ond till sina konsekvenser.

Låt inte Tuve Skånberg och Mahmoud Aldebe, dessa två representanter för två så "kärleksfulla" religioner beskära vår frihet och tvinga in vår förmåga till empati och kärleksfullhet till våra medmänniskor in i former som endast har till följd att rädslan och misstänkasmheten befästs och empatin och kärleken stympas.

Nyanser

Jag fick en kommentar på min senaste blog, med titeln Ned med Danmark. Magnus Andersson frågar "Vilken har förföljelsen i Danmark varit hittills?", och vi kan sedan läsa att

Att dra upp nazismen när man beskriver Danmark (hört talas om Godwins lag?), eller påstå att teckningarna ingick i en rasistisk tradition snarare än att ingå i ett projekt med provocerande Muhammed-satirteckningar är i bästa fall infantilt.

Att muslimer i de muslimska länderna beter sig som de gör och att samtidigt den muslimske företrädaren i Danmark ständigt ber om fleera ursäkter utan att ett endaste litet krav på ursäkter för flaggskymfning nedbrända ambassader och döda i upplopp kommer från de kristerligt "vänd-andra-kinden-till"-fromma danskarna är iofs inget överraskande, men den upkomna situationen beror helt på stollarna till de kränkta muslimer som anser att de har målats ut som våldsamma och nu är hur våldsamma som helst.

Ingen idé att du börjar anklaga mig för att anklaga alla muslimer eller nåt annat trams. Hela ditt inlägg är fullt av trams.

Kärnan i tramset är naturligtvis att du fokuserar på teckningarna och ljuger om att de syftade till att hetsa mot muslimer; de ingick i ett projekt om en reell självcensur. Punkt.

Så enkelt och klart kan det bli om man inte läser tillräckligt noga och när man har sin världsbild hämtad från Expressens löpsedlar. Om Magnus hade läst lite mer kanske han hade sett att jag på intet sätt försvarar några angrepp mot danska eller västerländska idéer om yttrandefrihet eller att jag skulle tycka det är ok att man bränner danska flaggor... Jag anser att alla religioner innebär ett förtryck av den enskilda individen och i förlängningen av hela kollektiv. De reaktioner mot publiceringen av karikatyrbilderna är inte bara olyckliga utan djupt kränkande för dem som utför dem, för Danmark och för hela mänskligheten. Däremot är Danmark idag ett land som tillåter ett språkbruk där man beskriver invandrare i allmänhet och invandrare från muslimska länder i synnerhet som pestsmittor och som cancersvulster, vilket i förlängningen riskerar att bana väg för en förföljelse som antar groteska proportioner.

Saker och ting är inte så enkla som Magnus verkar påskina. Han kryddar sitt inlägg med beskyllningar om infantilitet och om trams och så blir det ju ofta när man har en så enkel och fascinerande ansvarslös hållning som han har. Jag förespråkar inte någon 'vända-andra-kinden-till'-politik, men jag vill se något annat än en fördummande debatt där någon enkelspårig debattör som Magnus beskriver publiceringen som enbart en del i ett "projekt om reell självcensur". Så enkel är inte tillvaron. Så enkel är inte situationen i Danmark, i världen eller i Sverige. Demoniserandet av fienden, motståndaren är alltid undergrävande av det civiliserade samtalet, oavsett om det sker i Danmark, i Sverige eller i Libanon eller i Iran. Som medlem av ett någorlunda upplyst västerländskt samhälle ger jag mig i första hand på dem som är delaktiga i min kultursfär och som undergräver samtalet från min horisont. Att vara någorlunda konstruktiv i dessa sammanhang är att hellre hoppas på att någon eller några i den muslimska kulturkretsen kunde angripa det egna absolutistiska religiösa förtrycket. Som det ser ut är detta dock inte att förvänta sig. Detta religiösa förtryck är alltför starkt än så länge. Religionen har ett alltför starkt grepp om dessa samhällen för att en kritik ska vara effektiv, eller ens möjlig. Dock är det inte som Magnus skriver att "den upkomna situationen beror helt på stollarna till de kränkta muslimer som anser att de har målats ut som våldsamma och nu är hur våldsamma som helst". Den vrede mot västvärlden som finns i dessa länder är inte enbart ett uttryck för religiös fundamentalism utan är också en reaktion mot det cyniska spel som västvärlden bedriver i regionen, där man talar om allmänna mänskliga rättigheter, men förvägrar dem man krigar mot några som helst sådana rättigheter.

Vi måste stå för de idéer som vi predikar. Jag hoppas fortfarande att den muslimska världen kan kasta av sig det religiösa oket, göra sig fria från den fundamentalistiska tvångströjan. Publiceringen av Muhammedteckningarna i Danmark underlättar inte detta, utan ger fundamentalisterna nya vapen mot all västerländsk inblandning eller inflytande. Det är djupt olyckligt, inte bara för oss, utan även för dem.

Jag sätter inte punkt där som min kommentator gjorde, för jag tror inte att världen är så enkel att någon punkt kan sättas i en så komplicerad fråga. Frågan om naturen i denna konflikt mellan relgiositet och sekularism, mellan olika kulturer och civilisationer går inte att sammanfattas på ett så enkelt sätt. Världen är mycket mer komplex än vad Magnus gör gällande.

Låt oss sluta med de infantila tramset och analysera världen med en större känslighet.

Ned med Danmark

Sådärja....
Nu bräker Pia Kjærsgaard ikapp med svenska nazister och andra som varnar för den muslimska smittan samtidigt som man slår sig för bröstet och säger sig stå för något heldanskt eller helsvenskt eller vad det nu kan tänkas vara som är så himla fint och trevligt med den danska ölbukade gemytligheten eller det kargt surmulna svenska lynnet...

Nu säger jag ju det här mer som skämt än som blodigt allvar, men det hemska är att dessa förfärliga tecken på nationell inskränkthet och självtillräcklighet nu florerar näsrmast fritt i Danmark och översvämmar snart t o m de tidigare mest öppenhjärtiga och fromma svenskar när moralpaniken slår rot.

Idag skriver Carsten Jensen i DN om den danska politiken mot invandrare, flyktingar, etniska minoriteter och om hur det danska folket återigen, liksom under motståndet mot nazisterna, tränger ihop sig och klamrar sig fast på varandra och hoppas på att denna krampaktiga självomfamning ska ge värme. Denna gång är det dock svårare att finna denna värme, och kylan kommer inte nu utifrån utan inifrån, från det egna hjärtat som har kallnat. Danmark är ett land som inte längre är en fristad för flyktingar. Det är ett land som i allt högre grad odlar en kultur där människor med en annan hudfärg eller en annan trosuppfattning smädas, offentligen får utstå spott och spe. Det är en kultur där motståndet mot denna typ av självtillräcklighet och främlingsskräck inte längre finns.

Karikatyrteckningarna i Jyllandsposten ingår här i det långsamma, men effektiva undergrävande av den respekt mot andra människor som ligger till grund för vårt västerländska samhälle och i förlängningen för en global ordning med en uppsättning allmänna fri- och rättigheter där enskilda individer inte förföljs utan respekteras och uppskattas för sina bidrag till det allmänna välståndet och den samhälleliga utvecklingen. Ett samhälle uppbyggt kring respekt för individen är också ett samhälle där det allmännas väl utvecklias bäst.

Var det rätt att publicera dessa karikatyrteckningar? Ska vi stödja Jyllandsposten? Dessa frågor är kanske inte så lätta att besvara som jag i tidigare i någon mån har gjort gällande. Rätten att publicera denna typ av bilder bör försvaras, men Jyllandspostens avsikter med publiceringen måste ifrågasättas. Vad ville man uppnå? Ville man verkligen "testa yttrandefrihetens gränser"? Jag tror tyvärr att syftet med publiceringen var att ytterligare ge sig på den grupp människor som bekänner sig till islam i Danmark, något som har gjorts salongsfäigt i och med det danske folkepartis stora framgångar i folkopinionen och det övriga partiernas anpassning till denna opinion. Som Jensen och andra framhåller i ett öppet brev till det danska folket, publicerad i Politiken och i DN har vi här att göra med en politisk utveckling som sakta men säkert förflyttar gränserna för vad man kan säga om en annan främmande kultur. Idag är det möjligt att beskriva andra människor som "pest", "baciller", "kräftsvulster" och detta innebär en förskjutning av språkbruket som påminner alltför mycket om förspelen till etniska rensningar och folkmord genom historien. Därför ser jag inte längre denna publicering av bilderna i Jyllandsposten som något gott i sig, utan som ett uttryck för denna mycket beklagansvärda för att inte säga förfärliga stycke samtidshistoria. Tyvärr tas denna osmaklighet som ursäkt för att man från radikala islamisters sida gör motsvarande osmakligheter som en reaktion och man får med sig grupper av människor i denna rörelse som svar på den maktlöshet och frustration som många känner i relationen till en arrogant västvärld.

Med lika stor kraft måste vi reagera mot den typ av förföljelse av etniska minoriteter som vi finner i Danmark, liskom i många andra västländer, som mot de hot om våld och utövande av våldshandlingar som reaktionerna mot teckningarna har framkallat. Rasistisk intolerans, liksom religiöst förtryck måste tillbakavisas och nedkämpas med samma kraft och beslutsamhet. Vi behöver inte fler av Pia Kjærsgaards eller Ruhollah Khomeinis typer utan fler av Nelson Mandelas eller Mahatma Gandhis slag i världen. Vi måste bryta den livsfarliga tystnaden, "för det finns en sak som historien lär oss om och om igen: när hatet inte gendrivs slutar det med att omänskligheten regerar".

Förståelse, respekt och vidsynthet

I gårdagens Gomorron Sverige satt det svenska islamiska förbundets ordförande Abd al Haqq Kielan och integrationsminister Jens Orback och diskuterade hur man nu ska kunna få stopp på våldsspiralen med anledning av de famösa Muhammed-bilderna. En sak som fångade mitt intresse var att Kielan visserligen tog avstånd från flaggbränning och av våldshandlingar, men tyckte det var helt ok, eller i sin rätt, att man bojkottade danska varor pga publiceringen i Jyllandsposten. Om vi tar honom på orden när han säger beklagande i en DN-intervju att "I väst vill man inte förstå islam", så borde det vara naturligt för honom att söka förstå väst och hur vi har inrättat våra samhällen här. Hans förståelse för att man bojkottar danska varor är då ett synnerligen dåligt exempel på en sådan förståelse. Att en tidning har gjort något som upprör en mängd muslimer kunde kanske föranleda några aktioner mot den tidningen, dess ansvarige utgivare eller chefredaktör, alternativt mot dem som har ritat teckningarna. Att uppmana till bojkott av Danmark betyder att man inte har förstått hur det danska samhället fungerar, att det inte rör sig om att staten Danmark, eller danskar i allmänhet har publicerat dessa bilder, inte heller att någon stat kan göras ansvarig för vad en enskild person gör. Vi får ofta höra att det stora folkflertalet i de muslimska länderna inte stöder våldshandlingarna och jag hoppas att det förhåller sig på det sättet. Dock verkar många stödja mindre radikala aktioner mot landet Danmark. Däribland då ordföranden för det svenska islamiska förbundet.

Man kan då fråga sig på vilken grund denna kollektiva bestraffning vilar? Ser Kielan det danska folket som en odifferentierad enhet? Menar Kielan att det finns något kollektivt ansvar hos danskarna för vad varje individ gör? På vilket sätt är detta ett uttryck för vidsynthet och förståelse?

Kielan synes vara en mycket sympatisk individ och en man som lugnt och återhållsamt diskuterar dessa komplicerade frågeställningar och jag hoppas att han omprövar sin ställning i denna fråga och försöker förstå att vi i väst har en syn på individen som ansvarstagande för i första hand sina egna handlingar och på vilket sätt de påverkar omgivningen och medmänniskorna. Att döma ett helt folk, den här gången det danska, är lika trångsynt som politiskt dumdristigt. Genom att ta ställning på detta sätt blir den vänlige mannen från Eskilstuna en av dem som bidrar till att piska upp det hat som han annars, och t o m i samma andetag, fördömer.

Förståelse, respekt, förmåga till förlåtelse och vidsynthet är några av de omdömen som har gjorts om både Islams och kristendomens profeter. Man skulle hoppas att även de som följer deras läror kunde uppvisa samma uppsättning egenskaper.

Löpträning

Kroppen har hämtat sig bra efter förra veckans hårdkörning. Hade ett cykelpass idag och joggade ner (på löpband 4:06/km) ett par kilometer men avslutade lite snabbare och sista kilometern gick på 2:50. Riktigt trivsamt faktiskt. Sammanlagt så 6 km på 21 minuter och en medelpuls på 170... Väldigt nöjd!

I morgon blir det lite längre ute i modden...

"De kan inte representera sig själva"

Protestvågen fortsätter och har demonstrationerna mot publiceringen av Muhammed-bilderna och mot Danmark, men även mot västvärlden som sådan, har nu spritt sig och omfattar muslimska länder från Egypten till Indonesien. Hur utbrett är stödet för dessa protester? I hur hög grad får en liten grupp extremister definiera vad som ses som muslimskt, vad som är den allmänna uppfattningen bland över en miljard muslimer, utan att denna grupp egentligen kan sägas representera andra än dem själva?

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes artonde Brumaire om den massa av bönder som befann sig utanför alla kommunikationskanalar och som inte såg sig själva som en samlad kraft, inte såg sig som ens delande samma omständigheter att "de kan inte representera sig själva, de måste bli representerade". Detta citeras i ingressen till Orientalism av Edward Said, och citatet fungerar här ett slags fingervisning om hur orienten har beskrivits av, betraktats, av västerländet, Occidenten. Vi har skapat oss bilder av orienten som det andra, som omväxlande något romantiserat exotiskt, eller som något barbariskt obegripligt och våldsbenäget. Orienten har inte självt fått tillfälle att representera sig själv, ge en bild av sig själv, utan vi i väst har i kraft av vår globala dominans skapat denna förklenande bild av dessa kulturer som inte förmår höja sig över det djuriska, barnsliga, ociviliserade.

I kölvattnet på vad som nu händer i samband med publiceringen av nidbilderna i Jyllands-posten, måste vi (som människor) åter fråga oss hur vi kan representera oss själva, hur vi ger vår bild av vilka vi är och vilka mål vi har. Muslimer världen över måste också fråga sig på vilket sätt de vill bli representerade, hur de vill framställas inför sig själva och inför andra. Vi som har formats av en sekulariserad (f.d.) kristen (post-kristen?) kultur har vår idé om vilka vi är, vilken uppgift vi har i en värld som uppvisar både en slående likhet med den värld som Marx beskrev, men som också är så annorlunda. Trots det stora genomslaget av informationsteknologin, trots att vi lever i vad som McLuhan för länge sedan beskrev som den gobala byn, eller som Gutenberg-galaxen, är det fortfarande många som befinner sig i en liknande situation som de bönder i 1800-talets Frankrike, som fick sin världsbild förmedlad av någon annan och som hade mycket svårt att kontrollera sanningshalten i det som förmedlades till dem genom ett allsmäktigt prästerskap och genom informationsbulletiner från Offentligheten. I dagens värld har många tillgång till ett så mycket större utbud av medier, men informationsflödet är ofta så stort att många nöjer sig med att få hela sin världsbild genom kvällstidningarnas löpsedlar och dövar sedan sin existentiella ångest genom att ta del av kändisarnas livsöden genom skvallerpressen eller genom att betrakta hur "vanliga" människor dricker sig berusade och gör bort sig framför TV-kamerorna i olika dockusåpor. Vi i väst har en nära nog hundraprocentig läskunnighet, men utnyttjar den till att konsumera ovidkommande och passiviserande skräp. I orienten börjar också medierna tränga in på allt fler områden till allt bredare befolkningslager, men pressen är inte fri, censur är vardag och den bild som förmedlas till folket är ofta styrt från staten, som i stora stycken är lierade med den religiösa makten. I vissa länder, som Turkiet och Algeriet, har en sekulär stat stoppat en religiöst "fundamentalistisk" politisk rörelse från att komma till makten och vi finner här en olycklig symbios mellan en totalitär stat och en religiös intolerans som leder till att vanliga människor utsätts för en kamp som fräter sönder dem inifrån (se här t ex Orhan Pamuks briljanta bok Snö), men där även människor lemlästas antingen i religionens eller i den sekulära toleransens namn.

Problemen i båda dessa fall av bristande, felaktiv, skev information är att människor i gemen ofta finner det besvärligt och ansträngande att söka sanningen och extremister på båda sidor utnyttjar detta predikament till att framföra sina agendor genom att utnyttja fördomar och underblåsa hat mot den andra sidan, som demoniseras. På ledarsidan i dagens DN kan vi läsa följande:

Att militanta grupper på båda sidor gärna vill hälla bensin på brasan är uppenbart. Å ena sidan islamiska fundamentalister för vilka Jyllands-Postens bilder var, om uttrycket ursäktas, en gudagiven möjlighet att ytterligare övertyga många vanliga muslimer om att västvärlden föraktar och avskyr dem. Å andra sidan rasistiska och islamofoba strömningar i väst för vilka bilderna av arga unga muslimer som skriker sin ilska in i tevekameran är en tacksam bekräftelse på riktigheten i de egna analyserna.

Så kan även dessa två sidor förenas i en ömsesidig symbios som leder, eller riskerar att leda till, ytterligare våldsupptrappning, med flaggskändningar, handgripligt våld mot ambassader, västerlänningar överhuvudtaget etc på ena sidan och moskébränningar, misshandel, t o m mördandet av muslimer i väst och framförallt en ömsesidig misstro och en vägran att låta den andra sidan presentera och representera sig själv för den andra.

Västvärldens krigföring mot andra kulturer måste få ett slut. Vi måste ge andra länder möjlighet att själva utvecklas till rika och blomstrande kulturer. Vi måste ge dem rätt till självbestämmande. Endast på detta sätt kan vi uppmuntra de krafter som finns i för ett skapande av en global civilisation, där vi har respekt för varandra utan att påtvinga någon annan ett visst sätt att leva. Att nu höra hur amerikanska regeringstalesmän fördöma teckningarna i Jyllands-posten som kränkande är förfärande hycklande och kunde kanske besvaras genom ett citat från den västerlänska kulturens stora bok, Bibeln: Av deras frukt skolen I känna dem. Så länge den amerikanska militären har kvar fängelset på Guantanamobasen och så länge som man vägrar att ingå i internationella överrenskommelser om att följa krigets lagar, så länge man försöker tvinga folk till lydnad under den amerikanska världsdoktrinen och i denna doktrins namn inte på allvar gör upp med de övergrepp som dagligen begås mot framförallt muslimska fångar, muslimska befolkningar världen över ekar dessa ord tomt, eller kanske snarare falskt.

Låt oss avsluta med ett citat från Edward Saids förord till den nya utgåvan av Orientalism, 25 år efter den först gavs ut:

What our leaders and their intellectual lackeys seem incapable of understanding is that history cannot be swept clean like a blackboard, clean so that "we" might inscribe our own future there and impose our own forms of life for these lesser people to follow. It is quite common to hear high officials in Washington and elsewhere speak of changing the map of the Middle East, as if ancient societies and myriad peoples can be shaken up like so many peanuts in a jar. But this has often happened with the "Orient," that semi-mythical construct which since Napoleon's invasion of Egypt in the late eighteenth century has been made and re-made countless times. In the process the uncountable sediments of history, that include innumerable histories and a dizzying variety of peoples, languages, experiences, and cultures, all these are swept aside or ignored, relegated to the sand heap along with the treasures ground into meaningless fragments that were taken out of Baghdad.

Écrasez l'infâme

En helt briljant formulering av hela Jyllands- och Muhammed-komplexet finns i en krönika av Christopher Hitchens: The case for mocking religion.

Intressant att notera här är att Hitchens pekar på det faktum att ingen bör be om ursäkt för någonting i denna affär. Bush (som ligger artikelförfattaren närmre än Persson eller Rasmussen i intressesfären) ska inte säga något om att bilderna är kränkande, utan bara påpeka att det rör sig om yttrandefrihet. Men det är ju kanske inte så konstigt att man i Vita huset finner anledning att begränsa rätten att sprida "words that hurt" och där man stöder organisationer som Moral Majority och PMRC. Vi religiösa över hela världen håller ihop liksom... Gud, Allah, eller vad han nu har för världsligt namn - det spelar ingen roll: Bara vi får något som vi kan förtrycka våra undersåtar med och som får dem att bli servila och fogliga.

Écrasez l'infâme!

Jyllandsposten, Kant och upplysning

En lite längre artikel om Jyllands-postens publicering av Muhammed- teckningarna finns nu på Wikipedia. Det är en verkligt farlig utveckling som vi nu går till mötes, med extremister på båda sidor som utnyttjar detta tillfälle att piska upp hat genom att spela på fördomar om den andra sidan. Jag ser gärna en större dialog mellan olika politiska och religiösa uppfattningar, men jag kommer inte att tumma på kravet på att få uttrycka även smädelser mot religioner. Ett av de stora problemen i denna konflikt är dock att den sk kristenheten har under en så lång tid bedrivit en så förfärlig politik gentemot de länder där islam är religion, så den geo-politiska motsättningen, med den neokolonialism som Bl a USA och Storbritannien bedriver utnyttjas i denna religiöst färgade konflikt. De odemokratiska och människofientliga regimerna i mellanöstern använder sig dessutom av den folkliga vreden mot skymfandet av Muhammed för att skyla över den förfärliga interna politiska situationen. Våldsspiralen fortsätter.

Grundläggande är dock alla människors rätt att tänka och uttrycka sig fritt om vad som helst, även om religioner, så länge man inte uppmanar till våld mot någon. Pastor Green var här i ett gränsland då han faktiskt åtminstone önskade att homosexuella skulle drabbas av någon typ av bestraffning (vilket också mycket riktigt har använts av högerextremister i deras hatpropaganda mot homosexuella). Något sådant har dock inte skett i fallet med Jyllands-posten. Här uppmanas inte till något våld mot muslimer. Jag upprepar vad jag har sagt tidigare: Bilderna är taffliga, men rätten att publiceras kvarstår. Jag försvarar också min egen rätt att uttrycka mitt förakt för en religion som fasthåller de enskilda människorna i träldom. Jag har samma förakt för all fundamentalism och jag ser med fasa mot den utveckling mot ett återupplivande av kristna dogmer i väst, med en tilltagande religiös fundamentalism och anti-scientism i så ”upplysta” länder som USA och jag är lika ledsen och förskräckt när jag ser den religiösa fundamentalism och den tilltagande extremismen även bland judar i Israel.

Världen är på väg bakåt. Människor strävar tillbaka från den upplysning som Kant talade om som människans bemyndigande. Vi flyr den frihet som vi efter så lång tid, genom seklerna har tillvunnit oss. Men låt oss hoppas att religionerna och de fundamentalistiska tankesystemen kan bekämpas. Låt oss vända tillbaka till Kant:

Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.

Glykogenpåfyllnad

Helt mörbultad efter gårdagens skridskotur (c:a 5 mil) som var avslutningen på en mycket hård träningsvecka. Glykogendepåerna verkar ha tagit slut ungefär vid Skokloster på väg tillbaka så den sista milen var en plåga. Men det är bra att härda sig och nu när det bara är två veckor kvar till Vikingarännet är det bra att ha provat på hur det känns att vara lite mör. På det hela taget var dock gårdagen fantastisk: Otroligt gnistrande vackert väder och hyfsat bra is.

Idag blir det väldigt lugn och trivsam jogging så man får chans att fylla kroppen med energi igen.

In God we trust

På alla sidor av konflikten mellan de olika civilisationerna finner vi ledare som rättfärdigar sina handlingar med att de gör det på uppdrag av Gud: Inom islam, inom kristendomen, inom judendomen. Vi finner jihadister som ska rensa de muslimska länderna från de orena; vi har de utvalda folket som ska rensa sitt land från alla muslimer och vi finner män i väst som talar om att de har en calling from beyond the stars...

Vi finner på alla sidor människor som manar till krig och gör det med hjälp av religiösa symboler och med hänvisningar till den allsmäktige Guden som trots detta är just deras gud. Vi finner åter Mark Twains formuleringar i sin The War Prayer ytterst angelägna:

O Lord our Father, our young patriots, idols of our hearts, go forth to battle-be Thou near them! With them, in spirit, we also go forth from the sweet peace of our beloved firesides to smite the foe. O Lord our God, help us to tear their soldiers to bloody shreds with our shells; help us to cover their smiling fields with the pale forms of their patriot dead; help us to drown the thunder of the guns with the shrieks of their wounded, writhing in pain; help us to lay waste their humble homes with a hurricane of fire; help us to wring the hearts of their unoffending widows with unavailing grief; help us to turn them out roofless with their little children to wander unfriended the wastes of their desolated land in rags and hunger and thirst, sports of the sun flames of summer and the icy winds of winter, broken in spirit, worn with travail, imploring Thee for the refuge of the grave and denied it-for our sakes who adore Thee, Lord, blast their hopes, blight their lives, protract their bitter pilgrimage, make heavy their steps, water their way with their tears, stain the white snow with the blood of their wounded feet! We ask it, in the spirit of love, of Him Who is the Source of Love, and Who is ever-faithful refuge and friend of all that are sore beset and seek His aid with humble and contrite hearts.

Distractions

När allt annat verkar gå åt helvete är det i alla fall trevligt att Britney Spears tar tag i sin religiösa sida och blir en god, from och änglalik kristen kock. Jättebra med konsekvens även här, men som sagt: Herrens vägar äro outgrundliga.

Konsekvens inom Islam

Uppståndelsen kring bilderna av Muhammed i Jyllands-posten går vidare och vi får återigen höra att dessa teckningar har sårat 1,3 miljarder muslimer världen över... Men som åtminstone en arabisktalande tidning vågar fråga sig:

"Vilket skapar mest fördomar mot islam, dessa karikatyrer eller bilder av en gisslantagare som skär halsen av sitt offer inför kamerorna eller en självmordsbombare som spränger sig under en bröllopsfest i Amman?"

Vi kan fråga oss eller dem som demonstrerar mot Danmark eller som känner sig kränkta av bilderna: Var är ni när sådana saker händer? Varför känner ni er inte kränkta när självutnämnda jihadister dödar oskyldiga i Islams eller profetens namn? Varför ifrågasätter ni inte dessa gruppers missbrukande av er religion? Eller är det inte att betrakta som ett missbrukande? Är er tystnad vid dessa tillfällen att betrakta som ett stillatigande stöd?

Om ni ska kunna bli tagna på allvar och verkligen få den respekt som ni nu kräver måste ni först visa att ni själva kan handla respektfullt och att ni är konsekventa i er hållning. Om nu Gud är så stor som ni uttrycker det, vad skulle han egentligen bry sig om dessa små futtiga teckningar i en dansk tidning?

Stöd Danmark och yttrandefriheten

Attackerna mot Danmark och snart nog allt västerländskt blir allt starkare för varje dag. Vi måste försvara de liberala värdena. Stå upp för allas rätt till självbestämmande och för yttrandefriheten. Ge ditt stöd till Danmark.

Nepotism

Så har då Migrationsverket granskat sig själv och kommit fram till att det inte var något fel att man åt tårta efter den lyckade avvisningen av besvärliga personer. Det enda man tyckte sig kunna kritisera var de e-postmeddelande som inbjöd till kaffe och tårta och champagne för att man lyckats i sina strävanden att bli av med misshagliga individer. De ses som bevis på uppskattning för en god arbetsinsats.

Som det står i utredningen:

”e-postmeddelandets utformning av samtliga uppfattas som olämpligt. Innehållet i meddelandet speglar inte enhetens eller den aktuella beslutsfattarens värderingar och förhållningssätt i kontakten med de människor som medarbetarna kommer i kontakt med i arbetet”.

Utredningen tycker alltså dock inte att det är något problem med själva tårtätningen eller champagnedrickandet. Enligt utsago ska dessa ha gjorts bl a för att man har lyckats upprätta gott samarbete med närpolis och andra myndigheter, dels att man har lyckats uppnå en god lösning på ett svårt problem (i fallet med Nadina).

Så går det när myndigheter utreder sig själva, vilket verkar vara praxis i Sverige. Offentliga personer är oantastliga, omöjliga att fälla för någonting. Vanliga medborgare och i det här fallet asylsökande är rättslösa och blir dessutom föremål för migrationsverkets personals förfärliga människovidriga agerande. Osmakligt, men tyvärr något som vi kommer att få se mer av. Politikerna är för flata och den mänskliga dumheten och grymheten är för stor.

Anna Sjödin, slight return

På läsarnas DN idag kan vi läsa en insändare av Peter Bubak som skriver att "frågan i fallet" inte rör sig om sanningshalten i de inblandades versioner, utan att Sjödin visar "sällsynt dåligt omdöme": 1) att dricka sig berusad på krogen; 2) att välja en kog med dåligt rykte; och 3) "att ge sig in i ordväxling, i berusat tillstånd, med en krogvakt". Detta tredje är "det värsta". Är det värsta här att man ger sig in i ordväxling med en vakt, eller att man gör det berusad? Jag håller verkligen med om att det är att visa dåligt omdöme att ge sig in i ordväxling med en vakt (eller polis), om man försöker få till stånd något slags intelligent resonemang. Problemet är ju för det mesta att vakterna (eller poliserna) inte är kapabla till logiska resonemang, utan resonerar helt praktiskt via reptilhjärnan genom att helt enkelt slå sig igenom situationen. Det man inte har i huvudet får man ha i nävarna.

Tyvärr har vi ett system som gör att dessa mindre begåvade individer har en så stor makt i vardagen och att de backas upp av en kåranda, ett polisfack som inte ser (eller blundar för) några problem och ett rättssystem som försvarar dessa lagens väktare genom att alltid tilltro deras ord.

Där ligger frågan. Sedan må Anna Sjödin visa prov på dåligt omdöme genom att besöka Crazy Horse, men det är inte det som är det intressanta och viktiga i denna fråga. Frågan rör ruttenheten i det svenska rättssystemet och godtyckligheten i dess praktiska tillämpning.

Det är synd om människorna

Apropos alla olika uttryck för känslor av kränkning som manifesteras i demonstrationer, muslimska ledares krav att Danmark måste be om ursäkt för publiceringen av bilderna i Jyllandsposten. Stackars arma omyndiga människor som lever under detta fansansfulla religiösa ok.
Jag hoppas att det vi i framtiden slipper se och höra vissa intellektuella i väst försvara sådana uttryck för religiös intolerans och ren och skär dumhet.

Som Woody Allen lär ha sagt någon gång: "Jag har ingen respekt för någon religion: De är alla falska och skadliga."

Därför är det också fel som Göran Persson nu säger att ingen är ute efter att håna någon religion. Tvärtom. Det är ju det som är själva poängen med blasfemi och det är det som är så farligt för totalitära tankesystem som inte klarar av att hantera någon kritik. Sedan må det röra sig om islam, judendomen, kristendomen eller vilket sådant system som helst. Det spelar ingen roll. Men det är klart att det kan vara svårt att stå upp i blåsten som nu kommer från en mer och mer samlad islamisk värld. Huntingtons tes om The Clash of Civilizations, civilisationernas kamp eller sammanstötning, blir tyvärr besannad.

Behovet av rationalisering i de muslimska länderna

I min senaste blog skrev jag att bilderna av Muhammed i Jyllandsposten var osmakliga och konstnärligt undermåliga. Jag borde kanske ta tillbaka det, eftersom jag faktiskt inte tycker så mycket alls om deras konstnärliga värde och att jämföra dem med de nidbilder på judar från 1930-talet kanske inte heller är så träffande då de faktiskt inte uttrycker på samma sätt en så kategorisk bild av att alla muslimer skulle vara av ett visst terroristiskt slag. Med tanker på reaktionerna från så många i den muslimska världen och också från muslimer i västrä det snarare så att jag ser det som en helt berättigad framställning av hur religionen kan användas just så förfärligt förtryckande som bilderna ger vid handen: Vad ger vissa som bekänner sig till islam rätten att bestämma över vad vi i väst ska se som kränkande? Med vilken rätt kan man angripa ett helt folk för vad man anser vara en vanhelgande framställning av deras sk profet?
jag är tyvärr för dålig på att teckna så jag kan inte själv göra några bilder (i fallet med islam är ju alla avbildningar av profeten förbjudna, så även förskönande bilder skulle vara kränkande) av profeten. Jag vet inte om jag har så stor lust att häda heller i denna fråga, men jag känner stor avsmak över hur så många i dessa länder så öppet demonstrerar sin avsmak mot Jyllandsposten och mot Danmark istället för att ta itu med sina verkliga problem: Fattigdom, brist på demokrati, brist på öppenhet, brist på utveckling.

Vi i väst har själva varit i en situation som i mycket liknar deras, med intolerans, prästerligt förtryck och skriande fattigdom. Låt oss hoppas att dessa människor kan rycka sig upp ur sitt armod och genomgå en liknande rationaliserings- och moderniseringsprocess. Kasta religionen på sophögen!

Hädelse och bemyndigande

Vad är kränkande bilder på Muhammed, på Jesus eller på någon annan religiös figur? Vad är tillåtet i ett öppet samhälle? Var ska vi dra gränsen mellan smaklighet och osmaklighet i konst och i kritik? 1930-talet översvämmades av nidbilder av den kroknäste blodsugande juden som förstörde och korrumperade den civiliserade världen. Detta massiva uttryck för en genuin antisemitism som senare kom att få det mest fansansfulla uttryck i nazisternas försök till totalt utrotande av judarna i Europa är något som vi inte kan bortse ifrån när vi bedömer mer sentida uttryck för liknande nidbilder av representanter för andra religioner eller grupper baserade på andra kriterier än religion. Vi har t ex i Sverige, och i många andra länder, lagar som förbjuder hets mot folkgrupp. Vad ska emellertid ses som hets mot folkgrupp? Ska all typ av satir inrymmas i denna definition?

I fallet med Jyllandpostens publicering av nidbilderna på Muhammed rör vi oss i ett gränsland mellan det smakliga och osmakliga, mellan vad som kan betraktas som kritik av en totalitär religiös figur – vilket vi måste kunna tillåta – och vad som kan ses som en kränkande nidbild av muslimen som sådan. Frågan är emellertid vad som kan uppfattas som kränkande och naturligtvis också från vilket håll som en kritisk bild av någonting, oavsett om det gäller religion eller politik, kan eller får formuleras. Den kristna religionen utövade för inte så länge sedan en väldigt stark makt över hela det västerländska samhället och där fanns också inslag av den typ av förtryck som vi idag ser i den muslimska världen: All form av relgionskritik bannlyses och kyrkan ansåg sig ha rätt att förfölja och t o m döda dem som gjorde sig skyldiga till blasfemi. Vi har genomgått en sekulariseringsprocess som idag innebär att vi slipper det ok som religionen lade på oss. Vi slipper dagligen vara rädda för att våra uttalanden eller t o m våra tankar skulle betraktas som illegitima och som underlag för något slags straff. Vissa religiösa krafter verkar visserligen för att åter ingjuta en gudsfruktan på det att vi må agera i enlighet med några absoluta bud som ska komma från världens skapare, men som egentligen är bara olika sätt för att underkuva människan till lydnad för någon auktoritet.

Problemet med den sekulariseringsprocess som vi har genomgått är att den för så många människor innebär att de inte längre finner de nödvändiga hållpunkterna i en alltmer komplicerad tillvaro. När Gud är död blir allt tillåtet, som vissa ser det som, och för svaga individer innebär det att man då söker sig till nya typer av andlighet för att finna den mening som gått förlorad. Idag utövar bl a Islam en sådan lockelse till mening, gemenskap och kanske befrielse från det ohyggliga ansvar det innebär att rationellt tvingas fundera över vad som är rätt och fel, gott och ont etc. Andra religiösa system blir också mer populära. Vi har fått New Age, men också en återgång till den gamla ’hederliga’ kristendomen, med alla klara pekfingrar vad gäller godtagbart, gudsfruktigt beteende.

Detta är dock alla vägar tillbaka från människans bemyndigande, vägar bort hennes egna ansvar för sina handlingar. Låt oss diskutera mer, debattera mer, häda och smäda, uttrycka kätterska tankar och gå emot våra egna lärofäder (eller mödrar...)! Låt oss vara just människor, höja oss lite över de andra djuren: Uttrycka våra tankar och diskutera dem kritiskt, reflexivt, rationellt, och också kunna gå emot flocken när vi så önskar. Detta är inte kränkande, utan djupt mänskligt, åtminstone sedan upplysningen gjort det möjligt för oss att uttrycka avvikande tankar utan att vi för den skull riskerar att lemlästas och dödas. Idag är emellertid upplysningens ideal åter under ifrågasättande inte bara från islamistiskt håll utan även från olika kristna schatteringar, inte minst i det land som säger sig ha ett uppdrag just från den allsmäktige guden (som här inte är Allah, utan en inkarnation av Javeh – men de är å andra sidan alla grenar på samma träd, alla förkroppsliganden av samma monoteistiska, patriarkaliska bild av demiurgen) att leda världen till frihet. Denna frihet skulle då vara en frihet att underkastas ett system av tankar, ett system av förhållningssätt, där all kritik uppfattas som just kränkande, eftersom det kränker den gudomliga ofelbarheten. Endast människor av kött och blod kan fela, synda, vara upproriska mot den allsmäktiga gudomligheten, därför kan också endast människor av kött och blod utsättas för den gudomliga vreden och eftersom det hinsides straffet inte är nog för de mest pietistiska människorna måste den gudomliga lagen utverkas också i denna världen.

Bilderna av Muhammed i Jyllandsposten är djupt osmakliga och konstnärligt undermåliga, men icke desto mindre försvarbara ur den aspekten att de trots allt inte är någon politikers eller religiös ledares uppgift att bedöma vad som är konstnärligt kvalitetsmässigt högtstående. Anders Fogh Rasmussens framträdande tidigare är i den meningen helt riktigt när han beskriver hur det i ett öppet samhälle är av allra största vikt att den politiska makten inte ska lägga sig i vad olika tidningar eller enskilda människor tänker, tycker eller väljer att framföra. När det rör sig om lagbrott, typ hets mot folkgrupp, är det andra organ som tar vid: rättsystemet, som ska vara autonomt.

Vi kan bara hoppas att mer sekulära krafter får fotfäste i den muslimska världen och att vi i västvärlden inte låter oss luras av nya eller gamla patriarkala system, som åter får oss att känna skam när vi inte är tillräckligt troende och som i slutändan ger oss tillbaka inkvisitoriska processer.

Låt oss häda!